Veckoreflektion 24/4

Har gett mig in i essäskrivandet med liv och lust. Det vill säga har lånat böcker som verkar intressanta men som ger mig huvudvärk och tunga ögonlock när jag öppnar dem.. Insåg att jag lånat tre böcker från sextiotalet, en från 1971 och den nyaste från 1980. Och att den ena var utgiven av The Trustees of hte Society for Promoting Christian Knowledge. Hm. Jaja, det var ju bara en första liten skörd.

Veckans bokskörd

Då är ju frågan: Vad är det jag ska skriva om?

Jag tror jag ska skriva om symboler. Men inte om vad de betyder en och en utan mer övergripande, vad de är och vad de gör.

Jag läste ett kapitel om symboler i Introduction to Aesthetics av George Dickie som jag köpte (men aldrig läste) när jag pluggade filisofi. Han hade en väldigt icke-mystisk syn på dem. De är helt enkelt någonting som betyder något mer eller något annat, och i konsten kan de användas på bra eller dåligt sätt. De kan skapas på formellt sätt och informellt. Alltså medvetet eller mer eller mindre av misstag. Konstnärer kan använda färdiga symboler eller skapa nya genom att sätta in ett element som inte passar in i verket, genom hur man placerar något nära något annat, genom att det har något form av likhet med det det ska symbolisera, yttre eller inre. Herr Dickie verkar tänka sig att en symbol helt enkelt är ett verktyg för att visa något ganska specifikt på ett effektfullt sätt, och att det alltså går att översätta en symbol till det den symboliserar. Till exempel ett lamm på en kristen målning symboliserar Kristus och så är det bra med det. Det kanske bara är för att han är filosof och följaktligen torr som en papperstuss. Symboler ska förstås och förstärka meningen i bilden. Annars är användandet av dem misslyckat.

Lyckat symbolanvändande när lammet med korset förstärker temat med offer och korsfästelse.

Det som jag tycker är mest intressant i Dickies kapitel är denna fundering:

"It is also possible and probably frequently occurs that artists place things in their work that have the aura of beeing symbols but in fact do not suceed in beeing symbols. Masses of such 'symbols' in a work wold lend to it the appearance of significance. Perhaps some of the strange things in surrealist art are this kind of 'symbols'."

Vad är denna aura för något? Vart kommer den ifrån? Är de verkligen inte symboler bara för att det inte går/är svårt att avläsa dem? De kanske är symboler för just den omöjligheten? De kanske är symboler för den symboliska auran? Surrealisterna var ju intresserade av det undermedvetna, måste man vara medveten om symbolerna man placerar i sina verk för att de ska vara symboler?

Och här kom jag in på C G Jung. Han ser symbolerna som ett sätt för vårt undermedvetna att kommunicera med oss, framför allt genom drömmar. Och så är det ju det där med arketyperna, som symbolerna uppstår ur, om jag förstod det rätt. Jag läste hans kapitel i en bok som han skrivit tillsammans med några medarbetare för att göra hans teorier mer tillgängliga för vanligt obildat folk, och jag vet inte riktigt vad jag tog med mig därifrån. Hans syn på symboler är att de aldrig går att förklara helt och hållet, som jag förstår det. En symbol är något mer än bara ett tecken för något annat. Hur som helst handlade det mesta om drömmar, och jag vet inte riktigt hur han ser på symboler i konsten. Jag tänker mig att symboler från det undermedvetna mycket väl skulle kunna manifestera sig i konst lika väl som i drömmar. För mig är det inte alls alltid självklart varför jag väljer att lägga in vissa motiv i mina bilder, men någonting får mig att välja ändå, det är inte bara en slump.

Jag har inte hittat en bild att utgå från än, men jag skulle vilja hitta en som har just den där symboliska auran. Jag är inte så intresserad av att analysera själva symbolerna och slå upp i lexikon saker som att lejon betyder styrka och så vidare, utan mer av den samlade känslan av betydelse. Jag vill också hitta ett verk i verkligheten, det vill säga inte i en bok eller på en skärm, så jag tänker ge mig ut på jakt i morgon eller på måndag.

Har börjat läsa Barthes "Mytologier" också och den andra delen där han förklarar och analyserar mytbildandet är ganska svårgenomtränglig. Sitter och rynkar ihop hela ansiktet i mina försök att förstå så jag kommer att åldras i förtid. Återkommer om detta när jag har förstått.

Veckoreflektion för många veckor, månadsreflektion kanske till och med.

Ja, tvinga oss! ropade jag glatt när Olle sa att vi alla skulle använda bloggen. SKULLE ANVÄNDA BLOGGEN. ALLA. Jag var inte ironisk, jag menade det. Då tyckte jag att det var en strålande idé. Sedan dess har jag varit oerhört oproduktiv. För en vecka sedan tyckte jag att vi skulle ha mer undervisning, att vi har för lite lärarledd tid. Sedan missade jag nästa seminarium. Någon sa att essän vi ska skriva bara skulle vara tre sidor och jag uttryckte förstås mitt missnöje över de låga kraven på oss. Det visade sig vara fel och jag kommer garanterat sitta sista veckan och försöka knåpa ihop de sista fyra av de fem obligatoriska sidorna. Jösses. Vad ska man säga om detta. Jag är helt enkelt en mycket sämre student än jag tror. Eller så tror jag att folk ska tro att jag är en bättre student om jag ger sken av att vara ambitiös? Det är ingen medveten strategi i alla fall. För att ge något slags uppdatering om vad jag gjort de senaste veckorna (mest gnällt) kommer här min (gnälliga) reflektion över bildanalysarbetet:

Reflektion Bildanalyser

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Ibland känns det som att jag alltid måste vara motvalls, som att jag varit irriterad på alla bildanalysmodeller bara för sakens skull.  I början av den här perioden kände jag frustration över att jag inte förstod allting och jag hoppades att det skulle gå över, men den inledande fasen av förvirring inför något nytt tog liksom aldrig slut, den gled över i irritation och likgiltighet.  Den här utläggningen om mitt allmänna känsloläge är kanske varken intressant eller relevant, men jag tror inte att jag kan reflektera över de här bildanalysmodellerna utan att tala om hur jag upplever dem.

Jag tycker att de är i många fall onödigt tillkrånglade och den enda som jag har känt har en struktur som har en logisk följd är Panofski, men han har å andra sidan bara tre punkter. Skriver jag en text så vill jag att det ena stycket ska följa på det andra på ett naturligt sätt, och inte enligt en uppstyltad modell. Det går kanske att använda de här modellerna på ett mer fritt om man kan alla delarna i dem väl och inte hela tiden behöver återvända till dem för att se: Jaha vad ska jag ta för något härnäst?
 Speciellt irriterad var jag på Nordströms "Inre kontext". Varför ska man plötsligt, efter att ha lämnat konnotationen där man tolkar verkets olika delar och gått in på sändare och verkets omgivning, återvända till motivet och börja dekonstruera det igen? Att titta på hur verkets olika delar står i relation till varandra tycker jag borde få plats inom konnotationsdelen.

 Jag läser igen vad det egentligen står i boken. Att man ska beakta växelspelet mella punkterna.  Att man ska skriva om kontexternas inverkan på den denotativa och konnotativa teckenbildningen. Så kanske är det inte så täta skott mellan de olika delarna som jag har trott. Kanske kunde man ha skrivit analysen i sin egen ordning, och använt Nordström mer som en checklista så man fått med allt det viktiga, och om man missat något kunde man petat in det där det passat. Jag får prova det nästa gång. Det jag tyckte bäst om i Nordströms modell var att man under konnotationsdelen fick ha med både kulturella och privata associationer, eftersom jag tycker att det är så svårt att dra en gräns mellan dem. Även om jag inte svävade iväg jättelångt i mina tankar utan försökte dra rimliga paralleller var det befriande att kunna använda sina egna erfarenheter utan att behöva leta efter utomstående referenser.

Panofskis modell upplevde jag som mer inriktad på fakta om verket. Eftersom jag valde en bild som det gick att få reda på mycket om, både när det gällde motivet och konstnären, så slapp jag våndan av att själv försöka hitta trovärdiga kopplingar. Samtidigt kändes det lite som att jag fuskade när jag bara skrev om sådant jag visste och inte gjorde så mycket egen tolkning. Jag använde samma bild till Panofski och Nordström så jag försökte avsiktligt att inte skriva samma saker i de båda analyserna utan hitta det som skiljde dem åt,  därför hade jag med mindre egna tankar i Panofskianalysen än jag kanske kunde haft annars. Jag tycker inte Panofski är så dum, egentligen, men jag vet inte om jag fick riktigt grepp om steg två och tre. Steg tre = Den ikonologiska tolkningen = Den slutliga uttolkningen. Vad är det? Är inte allt man skriver en del av tolkandet? Jobbar man inte hela tiden med - å ena sidan/å andra sidan? Kan det finnas en slutlig uttolkning då? Å ena sidan. Å andra sidan.

Jag lämnar Panofski och Nordstöm och funderar lite över Sonesson. Jag valde att analysera en abstrakt bild enligt Sonessons modell. Jag tyckte det fungerade ganska bra. Men så gjorde jag det också enkelt för mig. Jag gick igenom lathunden för analysen och komprimerade den ännu mer, till tio frågor som jag följde så gott jag kunde.

Vad föreställer bilden?
Hur är bilden gjord? (utseende)
Vad händer utanför bilden?
Vad betyder bildens innehåll?
Vad är oväntat, vad är bekant? Vilka motsatser finns?
Vilka stilar eller genrer kan man koppla bilden till?
Om det finns text i anslutning till bilden, hur påverkar den?
Hur är bilden gjord? (teknik)
Vad var bilden tänkt att användas till?
Hur används bilden? Vart finns den?

Det är möjligt att jag förenklade för mycket och missade något, men på en sida fick det inte plast med just så mycket mer än detta ändå. Jag gillade att Sonesson gjorde tydlig skillnad på det piktorala och det plastiska, i de tidigare analyserna blev det så mycket fokus på själva motivet att jag nästan glömde att fundera över teknik och form. Även stil och genre tycker jag fick en tydligare plats i hans modell. Jag kände mig friare med Sonesson. Kanske var det för att hans metod verkade fokusera mer på min egen upplevelse av bilden. Eller så var det bara utmattning och den gamla vanliga motvalls-känslan som fick mig att stycka ner Sonessons tjusiga analysmodell till mina enkla frågor.

Det kliade i fingrarna på mig att slakta alla tre modellerna och göra om dem helt efter mitt eget huvud, men jag fullföljde aldrig helt den tanken. Jag gjorde ett litet utkast:

1. Vad ser jag?
Motiv och Teknik
2. Vad handlar det om?
Privata associationer
Kulturella konnotationer - semiotiska tecken  och ev. skriftliga källor
 Detaljer och helhet
3. Varför ser det ut som det gör?
 Kulturhistoriskt sammanhang (allmänt)
Skapares och ev. beställares påverkan (särskilt)
4. Var finns bilden och hur används den.

Detta får jag nog jobba vidare på. Men varför, egentligen? Vad är det jag ska leta efter? Det är kanske just det som gjort mig frustrerad, att inte riktigt veta vad man är ute efter? Är det viktiga mina känslor, upplevelser och tankar, eller att gräva fram fakta? Det känns som att man hela tiden kastas mellan det oerhört subjektiva och något som ska föreställa allmängiltigt. Jag upplever att de olika analysmodellerna gör anspråk på att vara vetenskapliga, samtidigt som man inte kan komma fram till några objektiva svar. Fast det hade varit ännu värre om de utgav sig för att producera sanning! Kanske är de till för att man ska kunna använda dem som karta och kompass när man utforskar andras bildvärldar? Det är också sin egen värld av bilder och associationer man upptäcker, och med analysmodellernas hjälp kan man tvingas ta vägar som man annars inte hade hittat. Men för mig känns de ibland snarare som restriktioner och onödiga regler än verktyg som kan hjälpa mig.