makt v4

Det här med musik. Jag brukar tänka att måla kan vem som helst göra, och oavsett om det blir snyggt eller naturtroget eller något annat så är det helt okej, men musik däremot, det känns på något sätt som att det är för de som KAN. I massor av säsonger av Idol och andra tv-program har man sett människor som tycker om att sjunga men inte gör det perfekt bli sågade längs med fotknölarna av en obarmhärtig jury, och därmed bli till åtlöje inför hela svenska folket. Jag tror ärligt talad att det har satt sina spår. Vår sångglädje har blivit skadad. Vi är lite ängsliga. Inte så konstigt, när vi sett hur pinsamt det blir när man inte är tillräckligt bra! Trots det finns det ett behov av att sjunga, som är personligt men också socialt. Jag har själv aldrig sjungit i kör men det verkar vara en mäktig känsla. Kolla in det här till exempel:

And am I born to die?
To lay this body down!
And must my trembling spirit fly
Into a world unknown?
A land of deepest shade,
Unpierced by human thought
The dreary regions of the dead,
Where all things are forgot.
Soon as from earth I go
What will become of me?
Eternal happiness or woe,
Must then my portion be!
Waked by the trumpet sound,
I from my grave shall rise;
And see the Judge with glory crowned,
And see the flaming skies!

Det är så mäktigt och religiöst och inspirerande! Jag har alltid gillat pampiga ord och musik, kanske är det därför jag under det här arbetet har låtit mig inspireras av religion och kyrklighet. Där finns en storslagenhet, utomvärldslighet och tankar om livets stora frågor som man kanske inte hittar på så många andra ställen. Jag sjunger som sagt sällan med andra, men däremot gör jag det ofta när ingen hör. Det får mig att känna mig i kontakt med världen och mig själv, samtidigt som det är ett sätt att koppla bort sig själv och omvärlden. Jag tycker det är synd att neka sig möjligheten att uttrycka sig genom musik bara för att man inte kan spela i takt eller sjunga rent, varför tänker man att det måste vara perfekt bara för att det är musik? Jag har nu fördelen att kunna presentera detta som ett "konstprojekt", då får det vara lite som det vill tänker jag. Varsågoda, här är två icke-perfekta låtar som jag har gjort!

Förutom att spela in dessa har jag fortsatt teckna och måla, men jag har inte hunnit få färdigt så mycket. Jag har också börjat läsa två böcker, en roman, Patriarkens höst av Gabriel Garcia Marquez, som är som en vägg av text, av intryck och meningar som bara fortsätter och fortsätter. Den handlar om en diktator i något karibiskt land, och allting händer huller om buller och berättaren växlar hela tiden. Det är svårt att beskriva den, men det är helt klart en spännande läsupplevelse. Den andra heter Religion för ateister av Alain de Botton, som jag tänkte kunde vara en bra introduktion till religiösa tankesätt. Han menar att bara för att vi inte tror på de övernatruliga inslagen i religioner betyder det inte att det är värdlösa. Tvärtom innehåller religioner en massa kloka insikter som vi kan ta till oss utan att behöva vara troende. Han har en del poänger, men vissa saker håller jag inte med om. Jag uppfattar det som att han tänker att nutidens människor till viss del har för mycket frihet och är i behov av ledning och förmaningar. Men när det gäller hur man utformar sitt liv, hur mycket frihet har man egentligen? Man förväntas jobba från 20 till 65 års ålder. Största delen av ens liv, största delen av ens dagar, går åt till att göra något man oftast inte själv bestämt, eftersom de flesta trots allt inte är chefer. Det viktigaste av allt, vår egen tid, har vi inte själva makt över. 

För någon vecka sedan läste jag ut en annan bok som heter En själasörjares dilemma, av Göran Bergstrand. Den handlar om en kvinna, "Yngsjömörderskan", som ska avrättas, och hur fängelseprästen försöker få henne att erkänna sig skyldig, så att hon kan få förlåtelse och komma till gud. Det är en gripande bok som innehåller många intressanta saker man kan diskutera och fundera över. Den är intressant även utifrån makt-temat. Yngsjömörderskan, Anna Månsdotter, har ett sexuellt förhållande med sin son, och när han gifter sig med en annan slutar det med att Anna övertalar sonen att tillsammans med henne mörda hans nya fru. I sin egen värld hemma på gården är det Anna som har all makt. Hon kan till och med bestämma vem som ska leva och dö. Men samhället utanför tränger sig in i hennes värld och bestämmer att hon har begått ett brott som är så hemskt att hon själv måste straffas med döden. Samhället har makten att fängsla henne och till och med ta hennes liv. Hennes själasörjare, en ung präst som heter Malte Hasselqvist, är en representant för detta samhälle men i deras förhållande till varandra blir det oklart vem, om någon, som har makt. Både han och Anna verkar maktlösa. Hennes enda försvar är ett tyst avvisande som hon står fast vid ända till slutet. Malte misslyckas alltså med sitt uppdrag att få henne att försonas med gud och ta nattvarden, och det knäcker honom själsligen att guds ord inte får någon verkan, att de inte har någon makt. Boken handlar även om författarens egen syn på gud. Vad är egentligen guds makt, hur ser den ut? Bestämmer gud över våra liv, eller är gud bara en närhet, någon som är där, ett löfte om ett liv efter livet?