Assignment #2

 Berätta med ansiktet, gör det färgstarkt!

Assignmentet vi fick: 

När vi fick detta assignmentet tänkte jag genast, åh, ansiktsmålning! Kanske beroende på att jag under en tid haft lust att göra något liknande. Så här i efterhand kan jag undra lite, vad är det jag berättar egentligen? På bilderna har jag ett ganska blankt ansiktsuttryck. Berättar jag något alls?  Jag tyckte det var roligt och inspirerande i varje fall, och även om jag valde att använda min första impuls kan jag se att det finns andra sätt att lösa den här uppgiften. Till exempel behöver man inte använda sitt eget ansikte.  man skulle kunna måla med ansiktet. Tillägget "gör det färgstarkt" tillförde också något, lekfullhet och kraft. Det finns också en möjlighet att tolka "färgstarkt" mindre bokstavligt, som uttrycksfullt snarare än att man måste använda många starka färger.

Assignmentet vi gav:                                                                     

                                                                               Jag

tror

inte

att

konsten

är

evig

och

ändå

tror

jag

det

hösten

1964.

Den här texten tog jag och Lisa ur en diktbok som Lisa hade köpt. Eftersom vi fått kritik för att vårt förra assignment sa för tydligt vad man skulle göra, valde vi att göra ett som inte innehöll några anvisningar. Tanken av att det skulle vara en utmaning och jag tyckte det var spännande att se vad det skulle bli. Vi hade nog inga föreställningar om hur resultatet skulle se ut, utan det var lite som ett experiment. Det som var lättast att ta fasta på, som var mest konkret, var årtalet, och de som gjorde det hade också en stark 60-talskänsla i sina gestalningar.