Veckoreflektion 5/8

Så jag har börjat skriva nu. Mitt största problem är att få ihop alla tankar på ett logiskt och trovärdigt sätt. För tillfället håller alltsammas på att utmynna i 1. Att allting är fel 2. Att allting är kapitalismens fel. Tja, det är väl inte en jättekontroversiell tanke så varför inte. En vill ju gärna komma fram till något slags hopp eller ljusning men just detta med de  djurens situation i världen känns ganska nattsvart. Och enormt. Människan är ett jävla skitdjur.

MMMMMMMÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄDetta är vår ensamhet: Vi gråter ner i deras oförstående pälsar, lägger våra våta kinder mot deras stumma fjäderdräkt.mä.xc,':l,ddddddddddddc-dddkcddk-






















vt6öt´åk.´´´qqq

Och där kom en katt på tangentbordet. Imponerad av att hon lyckades hitta ctrl+v. Hon tyckte att biten om att allt är nattsvart och människan ett skitdjur var lite överdriven så hon tog bort den, fast jag la till den igen för jag gillar att överdriva. Tur att man har lite icke-mänskligt sällskap i dessa dystra funderingar. Eh, så vart var jag nu då. Jo, jag skriver alltså om människans relation till djuren och hur den speglas i konsten. Det är ju inte så komplicerat. Eller ja. Får se om jag kan få in det jag tänkt och skrivit om symboler i det också.

Lånade en bok om djur i konsten. Den var fin fast den handlade mer om äldre konst så kanske inte så användbar. Fast författaren pratade också om något slags samhörighet mellan människan och djuren som gått förlorad. China (katten) lade sig mitt i ett stycke om katter i konsten som för att säga "vadå konst, jag är ju här".

 Jag har en känsla av att jag trots allt behöver Barthes fast jag har låtit honom vila ett tag. Detta med att någonting töms på sin ursprungliga betydelse och ockuperas av ett mytsystem känns ju som något som går att applicera på djur. Jag tänker mig att det finns två huvudmyter om dem som står i kontrast till varandra samtidigt som de kompletterar varandra. De här föreställningarna gör det svårt att att se de riktiga djurens egna väsen. Dels är det djuren som maskiner, som något utan känslor som producerar kött/mjöl/ägg eller kan användas på olika sätt. Det andra är att se djuren som något slags sagoväsen som inte finns på riktigt, de tänkande och kännande djuren som vi projicerar oss själva på, disneydjuren, leksakerna.. Och att djuren inte uppfyller våra ideer om de tänkande och kännande disneydjuren gör att det rättfärdigas att behandla dem som något utan värde. Inget av de här sätten att föreställa sig djur ger dem plats att vara vad de är, något annorlunda än oss. Typ så. Vet inte om det var så här Barthes tänkte sig eller om jag tolkat hans teorier om myter fel, men äsh.

Sen har jag en annan tanke också som liksom växt fram vid sidan av, att vi ser på konst på samma sätt som vi ser på djur. Båda lever en marginaliserad tillvaro. Vi har tappat kontakten med båda i vårt vardagliga liv. De blir obegripliga för oss. Vi ser på dem och de kan inte uppfylla förväntningarna vi har. Mötena uteblir. Det är bara något vagt påminnande igenkännande, en känsla av något som borde vara där men i de flesta fall uteblir. Någon sorts tomhet i tillvaron. Eller är det bara jag som känner så?

Här kommer tankarna om att det beror på att vi lever i ett samhälle där allting i första hand mäts i pengar och varken djurens eller konstens värde är (eller borde vara, enligt mig) ekonomiskt. Men på grund av att pengar är det enda som verkligen räknas måste djuren förpackas som varor som går att sälja, som sagor som går att sälja, för att ha något existensberättigande, och konsten uppfattas som onödig, avskuren från livets stora strömfåra, den ekonomiska. Revolution, någon?

Veckoreflektion 4/5

Jag har gått ganska långt bort från det jag skrev om förra veckan - i tanken. Den rusar före så orden knappt hinner med. Men jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma fram till. Min essä kommer förmodligen inte bli av det slaget att den svarar på en fråga. Har jag tur så är det kanske en fråga jag kommer fram till, och inser att allt det andra var svar som ledde just dit. Jag hoppas att jag kommer märka att jag gått i en cirkel och kommer tillbaka dit jag började.

Förra söndagen gick jag på museum. Jag hittade ingenting som jag ville skriva om på konstmuseet, det mesta var dött och tyst och i sin egen värld. Det är svårt att gå på museum. Jeanette Winterson skriver om det i en essä (i boken konst-essäer om extas och skamlöshet), om allting som står i vägen, om hur svårt det är att stanna kvar vid en målning och få ut något av det, men hon tycker att vi är för dåliga på att försöka, att vi inte ska kräva ögonblicklig underhållning och tillfredsställelse av konsten. Hon har säkert rätt.

Jag gick in på Röhsska museet för att titta lite på en utställning jag gått förbi många gånger på vägen till HDK. Det var fint. Jag ska inte säga att det var en helt annan upplevelse och att jag blev oerhört tagen, men jag kände att "ja men kanske, här kanske det finns något litet att hämta". Utställningen är gjord av Christian-Pontus Andersson och heter "Eden, see you on the other side". Den består av olika skulpturer och tryck på aluminium. De föreställer människor, nakna eller i underkläderna, som blundar eller ser ledsna ut. I några av skulpturerna har han även uppstoppade djur som på olika sätt interagerar med människofigurerna. Det är framför allt de som jag tycker är intressanta.

Pontus-Christian Andersson - Carry me, carry me gently

Jag hade också läst en essä av John Berger som handlar om hur människor ser på djur, som jag tyckte var bra. Enligt honom så har vi tappat bort vår naturliga relation till djur. Vi tittar på dem men de bryr sig inte om oss.. och vi förstår dem inte. Han skriver också att människornas första symboler var djur. Grottmålningar föreställde djur. Vår kunskap om dem är makt - och skillnad. Att gå på zoo är som att gå på museum, Ah jag får nog läsa den en gång till för nu har jag glömt lite. Men nu hade jag fått två spår att följa - symboler och djur. Eftersom djur i konsten ofta är symboler så verkade det ganska vettigt.

På måndagen hade jag handledning med Beatrice. Det gick inte så bra. Egentligen kände jag mig nog inte så redo att handledas för alla tankar bara studsade runt i huvudet. Så hon sa "Jaha, då ställer jag frågor" och hon frågade om vilket perspektiv jag skulle ha och jag sa semiotiskt och hon sa att det är en metod och inget perspektiv. Och då kände jag mig korkad. Och så började hon förklara genusglasögon och queerperspektiv och jag höll med och sa att jag förstod precis för jag ville mest bara gå därifrån. Och jag förstod precis. Jag vet vad det innebär att ha genusglasögonen på mig. Jag har jämt det. Det kanske inte är de allra skarpaste alltid men när de väl placerat sig på näsan blir man inte av med dem. Problemet var bara att jag just därför inte hade den minsta lust att skriva om genus eller queer eller ens postkolonialism. Just då kände jag mig bara stukad, men så här i efterhand kanske jag ändå fick med mig något litet frö till tankar som kom senare.

På tisdagen var det grupphandledning med Olle och då blev jag gladare igen, han är lite mer för det här med att det ska vara fritt och man ska få prova och misslyckas lite, så jag kände att det bara var att fortsätta där jag var så skulle perspektivdelen lösa sig av sig självt. Jag funderade lite på om djurrätt skulle kunna vara ett perspektiv såväl som feminism eller något annat, så jag började läsa en bok som heter "Djurrätt och socialism" av Toivo Jokkala och Pelle Strindlund (för om inte djurrätt funkar så kanske man kan slänga in lite Marx också). Och så lånade jag "När kultur blir natur" som är en samling av krönikor och essäer av Lisa Gålmark som skriver mycket om djurrätt. "Människor ser på djur med glasögon färgade av makt" skriver hon. Där är glasögonen igen.

Snabb sammanfattning av Djurrätt och socialism, så som jag fattat det. Ta det med en nypa salt.

Djurrätt: 
Människans förtryck av djuren försvaras på olika sätt.
Inom kristen tradition: Djuren är givna oss av gud för att vi ska bestämma över dem och äta upp dem. Vi är guds avbild och de är själlösa.
Moralfilosofiskt: Eftersom bara människor kan tänka och känna är det bara människor som förtjänar att behandlas som moraliska subjekt.

Men: vissa människor kan vara ungefär på samma tänkande och kännande-nivå som vissa djur, till exempel små barn är kanske inte smartare än hundar. Man kan förstås tycka att människor är mer värda bara för att de tillhör arten människor, men det är egentligen inte mer logiskt än att påstå att män är mer värda för att de är män, eller vita mer värda för att de är vita.

Detta kan man väl diskutera fram och tillbaka i oändlighet men min åsikt är att man inte kan avskriva djuren alla egenskaper som gör att de förtjänar att behandlas som moraliska subjekt, bara för de är annorlunda. De kan tänka, känna, ha relationer, de kan vara lyckliga och de kan lida. De är inte maskiner som vi får använda hur vi vill.


Marx: Det som skiljer människan från djuren är att människan har en livsaktivitet som står utanför den egna personen. Djuren skapar bara sig själva, djuren är sin livsaktivitet.

Marx: De förtryckta kommer att resa sig av historisk nödvändighet, inte för att det är RÄTT utan för att de VILL HA. Det är materiella förutsättningar som bestämmer historiens gång och inte ideologiska föreställningar.

Djuren kommer knappast göra revolution, så de kan bara hoppas på att de materiella förutsättningarna ska bli sådana att människor tjänar på att djuren har det bra? (Eller att människan utrotar sig själv?) Men jag kan tänka mig att materiella förutsättningar kan påverka om människor är benägna att handla moraliskt eller inte. Är man helt upptagen med att hanka sig fram och förtjäna sitt uppehälle så kanske man inte orkar tänka på någon annan. Har man det bra själv och har tid att tänka efter så kanske man har lättare att utvidga sin syn på vilka som förtjänar rättvisa och goda liv.

I "djurrätt och socialism" nämns Barbara Noske, som skriver om djuren i relation till Marx alienationsteori. Enligt Marx så blir arbetaren i det kapitalistiska systemet alienerad, avskuren, från sin livsaktivitet. Arbetet förlorar mening när man bara blir en kugge i ett stort maskineri som producerar överflöd åt den som äger företaget. På samma sätt bli djuren i djurfabrikerna främmande inför sin produkt, sina förmågor, sina artfränder och från sin natur. Hon verkar ha många intressanta tankar och jag skulle gärna läsa hennes bok. Hon skriver också om hur vi tolkar djurens sexualitet och liv utifrån våra egna föreställningar om kärnfamiljen.

Vad har nu detta för betydelse för konsten? Hur skulle en konstkritik baserad på djurrätt se ut?
Man kan kanske inte lyfta fram djurens egen konst (eller?) men man kan titta på hur vi människor framställer djur. Hur deras underordning upprätthålls genom kulturen. Konsten och kulturen speglar förstås hur vi ser på djur: Som leksaker? Som maskiner? Som accessoarer? Som kapital? Som vänner? Som fiender? Som symboler? Som speglar för oss själva? Det är förstås också möjligt att göra konst som tar upp frågan på olika sätt. Lisa Gålmark skriver om "djurofferkonst" som sätter fingret på hyckleriet och vår kluvna syn på djur, folk blir upprörda över att man plågar eller dödar djur för att skapa konst men inte när vi plågar och dödar miljarder av djur för att äta dem eller göra pälsar eller använda dem till djurförsök. Samtidigt är sådana verk ännu en bekräftelse på att djuren inte är värda något i sig själva, vi människor har makten att offra dem för våra syften, de töms på sin egen betydelse och blir symboler utan att ha någonting att säga till om.

Nathalia Edenmont - Still life

Jag åkte till Berlin över helgen, och gick på museet för modern konst, Hamburger Banhof. I ett av rummen fanns stora gula block, som man kunde läsa var gjorda av djurfett. Här är djurens identiteter helt upplösta, reducerade till en död massa, stum, uttryckslös, meningslös, en produkt, ett material. Alieneringens yttersta punkt? Det gjorde mig illamående. I broschyren till Christian-Pontus Anderssons utställning kan man läsa att djuren han har använt är självdöda och "konstnärens sätt att inkorporera dem i sina verk präglas av stor respekt". Ändå tänker jag att de inte är där i egenskap av sig själva utan som objekt som konstnären eller betraktaren kan fylla med mening. Vi ser dem inte som döda individer utan som skulptur. Vi ser dem kanske inte ens som djur utan som symboler, myter som handlar om oss själva.

Joseph Beuys - Tallow