Veckoreflektion 5/8

Så jag har börjat skriva nu. Mitt största problem är att få ihop alla tankar på ett logiskt och trovärdigt sätt. För tillfället håller alltsammas på att utmynna i 1. Att allting är fel 2. Att allting är kapitalismens fel. Tja, det är väl inte en jättekontroversiell tanke så varför inte. En vill ju gärna komma fram till något slags hopp eller ljusning men just detta med de  djurens situation i världen känns ganska nattsvart. Och enormt. Människan är ett jävla skitdjur.

MMMMMMMÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄDetta är vår ensamhet: Vi gråter ner i deras oförstående pälsar, lägger våra våta kinder mot deras stumma fjäderdräkt.mä.xc,':l,ddddddddddddc-dddkcddk-






















vt6öt´åk.´´´qqq

Och där kom en katt på tangentbordet. Imponerad av att hon lyckades hitta ctrl+v. Hon tyckte att biten om att allt är nattsvart och människan ett skitdjur var lite överdriven så hon tog bort den, fast jag la till den igen för jag gillar att överdriva. Tur att man har lite icke-mänskligt sällskap i dessa dystra funderingar. Eh, så vart var jag nu då. Jo, jag skriver alltså om människans relation till djuren och hur den speglas i konsten. Det är ju inte så komplicerat. Eller ja. Får se om jag kan få in det jag tänkt och skrivit om symboler i det också.

Lånade en bok om djur i konsten. Den var fin fast den handlade mer om äldre konst så kanske inte så användbar. Fast författaren pratade också om något slags samhörighet mellan människan och djuren som gått förlorad. China (katten) lade sig mitt i ett stycke om katter i konsten som för att säga "vadå konst, jag är ju här".

 Jag har en känsla av att jag trots allt behöver Barthes fast jag har låtit honom vila ett tag. Detta med att någonting töms på sin ursprungliga betydelse och ockuperas av ett mytsystem känns ju som något som går att applicera på djur. Jag tänker mig att det finns två huvudmyter om dem som står i kontrast till varandra samtidigt som de kompletterar varandra. De här föreställningarna gör det svårt att att se de riktiga djurens egna väsen. Dels är det djuren som maskiner, som något utan känslor som producerar kött/mjöl/ägg eller kan användas på olika sätt. Det andra är att se djuren som något slags sagoväsen som inte finns på riktigt, de tänkande och kännande djuren som vi projicerar oss själva på, disneydjuren, leksakerna.. Och att djuren inte uppfyller våra ideer om de tänkande och kännande disneydjuren gör att det rättfärdigas att behandla dem som något utan värde. Inget av de här sätten att föreställa sig djur ger dem plats att vara vad de är, något annorlunda än oss. Typ så. Vet inte om det var så här Barthes tänkte sig eller om jag tolkat hans teorier om myter fel, men äsh.

Sen har jag en annan tanke också som liksom växt fram vid sidan av, att vi ser på konst på samma sätt som vi ser på djur. Båda lever en marginaliserad tillvaro. Vi har tappat kontakten med båda i vårt vardagliga liv. De blir obegripliga för oss. Vi ser på dem och de kan inte uppfylla förväntningarna vi har. Mötena uteblir. Det är bara något vagt påminnande igenkännande, en känsla av något som borde vara där men i de flesta fall uteblir. Någon sorts tomhet i tillvaron. Eller är det bara jag som känner så?

Här kommer tankarna om att det beror på att vi lever i ett samhälle där allting i första hand mäts i pengar och varken djurens eller konstens värde är (eller borde vara, enligt mig) ekonomiskt. Men på grund av att pengar är det enda som verkligen räknas måste djuren förpackas som varor som går att sälja, som sagor som går att sälja, för att ha något existensberättigande, och konsten uppfattas som onödig, avskuren från livets stora strömfåra, den ekonomiska. Revolution, någon?