Bilder

TYSTNADSMANIFESTET

Tystnadsmanifestet

Kära lärare

Det pratas så mycket om

att alla elever ska ha rätt att uttrycka sig

men rätten att inte uttrycka sig glöms bort.

Att vara tyst är inte att vara dum och okunnig

det behöver inte betyda att man inte har något att säga.

Man kanske bara inte har lust att säga det just då.

Det är ett val som alla borde få kunna göra.

Att tvinga någon att tala är att göra intrång.

Gör plats för tystnaden, för valet,

för möjligheten att uttrycka

inte bara vad man vill

utan när man vill.

Kära elever

Precis som ni

har rätt att uttrycka er

har ni rätt att vara tysta.

Att vara där men inte delta,

att sitta vid sidan av och lyssna,

att rycka på axlarna ”jag vet inte”.

Ni har rätt till den ultimata tystnaden,

kroppens tystnad, att inte vara närvarande.

Att vara tyst är att vägra bli bedömd

att inte gå med på spelreglerna.

För vems skull talar, skriver

och skapar ni?

Tystnaden

kan vara förtryck

Att inte få tala är förtryck

Tystnaden kan också vara makt

den kan innebära att inte behöva stå till svars

att själv bestämma vilka diskussioner man vill ta.

Den som kan tvinga någon att tala har stor makt,

makten att bryta sin in i någons inre rum.

Den utövas genom utpressning

Varenda dag i skolan

och i arbetslivet.

Tystnad

är ett val

och som alla val

får den konsekvenser.

Trots det är valet

alltid ens eget.

Tystnadsrätten:

1. Rätten att inte prata

2. Rätten att inte skriva

3. Rätten att inte svara i telefon

(eller på sms, mejl, facebook etc.)

4. Rätten att inte infinna sig

5. Rätten att få vara ifred

och inte bevakas

eller bedömas

Veckoreflektion 5/8

Så jag har börjat skriva nu. Mitt största problem är att få ihop alla tankar på ett logiskt och trovärdigt sätt. För tillfället håller alltsammas på att utmynna i 1. Att allting är fel 2. Att allting är kapitalismens fel. Tja, det är väl inte en jättekontroversiell tanke så varför inte. En vill ju gärna komma fram till något slags hopp eller ljusning men just detta med de  djurens situation i världen känns ganska nattsvart. Och enormt. Människan är ett jävla skitdjur.

MMMMMMMÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄDetta är vår ensamhet: Vi gråter ner i deras oförstående pälsar, lägger våra våta kinder mot deras stumma fjäderdräkt.mä.xc,':l,ddddddddddddc-dddkcddk-






















vt6öt´åk.´´´qqq

Och där kom en katt på tangentbordet. Imponerad av att hon lyckades hitta ctrl+v. Hon tyckte att biten om att allt är nattsvart och människan ett skitdjur var lite överdriven så hon tog bort den, fast jag la till den igen för jag gillar att överdriva. Tur att man har lite icke-mänskligt sällskap i dessa dystra funderingar. Eh, så vart var jag nu då. Jo, jag skriver alltså om människans relation till djuren och hur den speglas i konsten. Det är ju inte så komplicerat. Eller ja. Får se om jag kan få in det jag tänkt och skrivit om symboler i det också.

Lånade en bok om djur i konsten. Den var fin fast den handlade mer om äldre konst så kanske inte så användbar. Fast författaren pratade också om något slags samhörighet mellan människan och djuren som gått förlorad. China (katten) lade sig mitt i ett stycke om katter i konsten som för att säga "vadå konst, jag är ju här".

 Jag har en känsla av att jag trots allt behöver Barthes fast jag har låtit honom vila ett tag. Detta med att någonting töms på sin ursprungliga betydelse och ockuperas av ett mytsystem känns ju som något som går att applicera på djur. Jag tänker mig att det finns två huvudmyter om dem som står i kontrast till varandra samtidigt som de kompletterar varandra. De här föreställningarna gör det svårt att att se de riktiga djurens egna väsen. Dels är det djuren som maskiner, som något utan känslor som producerar kött/mjöl/ägg eller kan användas på olika sätt. Det andra är att se djuren som något slags sagoväsen som inte finns på riktigt, de tänkande och kännande djuren som vi projicerar oss själva på, disneydjuren, leksakerna.. Och att djuren inte uppfyller våra ideer om de tänkande och kännande disneydjuren gör att det rättfärdigas att behandla dem som något utan värde. Inget av de här sätten att föreställa sig djur ger dem plats att vara vad de är, något annorlunda än oss. Typ så. Vet inte om det var så här Barthes tänkte sig eller om jag tolkat hans teorier om myter fel, men äsh.

Sen har jag en annan tanke också som liksom växt fram vid sidan av, att vi ser på konst på samma sätt som vi ser på djur. Båda lever en marginaliserad tillvaro. Vi har tappat kontakten med båda i vårt vardagliga liv. De blir obegripliga för oss. Vi ser på dem och de kan inte uppfylla förväntningarna vi har. Mötena uteblir. Det är bara något vagt påminnande igenkännande, en känsla av något som borde vara där men i de flesta fall uteblir. Någon sorts tomhet i tillvaron. Eller är det bara jag som känner så?

Här kommer tankarna om att det beror på att vi lever i ett samhälle där allting i första hand mäts i pengar och varken djurens eller konstens värde är (eller borde vara, enligt mig) ekonomiskt. Men på grund av att pengar är det enda som verkligen räknas måste djuren förpackas som varor som går att sälja, som sagor som går att sälja, för att ha något existensberättigande, och konsten uppfattas som onödig, avskuren från livets stora strömfåra, den ekonomiska. Revolution, någon?

Veckoreflektion 4/5

Jag har gått ganska långt bort från det jag skrev om förra veckan - i tanken. Den rusar före så orden knappt hinner med. Men jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma fram till. Min essä kommer förmodligen inte bli av det slaget att den svarar på en fråga. Har jag tur så är det kanske en fråga jag kommer fram till, och inser att allt det andra var svar som ledde just dit. Jag hoppas att jag kommer märka att jag gått i en cirkel och kommer tillbaka dit jag började.

Förra söndagen gick jag på museum. Jag hittade ingenting som jag ville skriva om på konstmuseet, det mesta var dött och tyst och i sin egen värld. Det är svårt att gå på museum. Jeanette Winterson skriver om det i en essä (i boken konst-essäer om extas och skamlöshet), om allting som står i vägen, om hur svårt det är att stanna kvar vid en målning och få ut något av det, men hon tycker att vi är för dåliga på att försöka, att vi inte ska kräva ögonblicklig underhållning och tillfredsställelse av konsten. Hon har säkert rätt.

Jag gick in på Röhsska museet för att titta lite på en utställning jag gått förbi många gånger på vägen till HDK. Det var fint. Jag ska inte säga att det var en helt annan upplevelse och att jag blev oerhört tagen, men jag kände att "ja men kanske, här kanske det finns något litet att hämta". Utställningen är gjord av Christian-Pontus Andersson och heter "Eden, see you on the other side". Den består av olika skulpturer och tryck på aluminium. De föreställer människor, nakna eller i underkläderna, som blundar eller ser ledsna ut. I några av skulpturerna har han även uppstoppade djur som på olika sätt interagerar med människofigurerna. Det är framför allt de som jag tycker är intressanta.

Pontus-Christian Andersson - Carry me, carry me gently

Jag hade också läst en essä av John Berger som handlar om hur människor ser på djur, som jag tyckte var bra. Enligt honom så har vi tappat bort vår naturliga relation till djur. Vi tittar på dem men de bryr sig inte om oss.. och vi förstår dem inte. Han skriver också att människornas första symboler var djur. Grottmålningar föreställde djur. Vår kunskap om dem är makt - och skillnad. Att gå på zoo är som att gå på museum, Ah jag får nog läsa den en gång till för nu har jag glömt lite. Men nu hade jag fått två spår att följa - symboler och djur. Eftersom djur i konsten ofta är symboler så verkade det ganska vettigt.

På måndagen hade jag handledning med Beatrice. Det gick inte så bra. Egentligen kände jag mig nog inte så redo att handledas för alla tankar bara studsade runt i huvudet. Så hon sa "Jaha, då ställer jag frågor" och hon frågade om vilket perspektiv jag skulle ha och jag sa semiotiskt och hon sa att det är en metod och inget perspektiv. Och då kände jag mig korkad. Och så började hon förklara genusglasögon och queerperspektiv och jag höll med och sa att jag förstod precis för jag ville mest bara gå därifrån. Och jag förstod precis. Jag vet vad det innebär att ha genusglasögonen på mig. Jag har jämt det. Det kanske inte är de allra skarpaste alltid men när de väl placerat sig på näsan blir man inte av med dem. Problemet var bara att jag just därför inte hade den minsta lust att skriva om genus eller queer eller ens postkolonialism. Just då kände jag mig bara stukad, men så här i efterhand kanske jag ändå fick med mig något litet frö till tankar som kom senare.

På tisdagen var det grupphandledning med Olle och då blev jag gladare igen, han är lite mer för det här med att det ska vara fritt och man ska få prova och misslyckas lite, så jag kände att det bara var att fortsätta där jag var så skulle perspektivdelen lösa sig av sig självt. Jag funderade lite på om djurrätt skulle kunna vara ett perspektiv såväl som feminism eller något annat, så jag började läsa en bok som heter "Djurrätt och socialism" av Toivo Jokkala och Pelle Strindlund (för om inte djurrätt funkar så kanske man kan slänga in lite Marx också). Och så lånade jag "När kultur blir natur" som är en samling av krönikor och essäer av Lisa Gålmark som skriver mycket om djurrätt. "Människor ser på djur med glasögon färgade av makt" skriver hon. Där är glasögonen igen.

Snabb sammanfattning av Djurrätt och socialism, så som jag fattat det. Ta det med en nypa salt.

Djurrätt: 
Människans förtryck av djuren försvaras på olika sätt.
Inom kristen tradition: Djuren är givna oss av gud för att vi ska bestämma över dem och äta upp dem. Vi är guds avbild och de är själlösa.
Moralfilosofiskt: Eftersom bara människor kan tänka och känna är det bara människor som förtjänar att behandlas som moraliska subjekt.

Men: vissa människor kan vara ungefär på samma tänkande och kännande-nivå som vissa djur, till exempel små barn är kanske inte smartare än hundar. Man kan förstås tycka att människor är mer värda bara för att de tillhör arten människor, men det är egentligen inte mer logiskt än att påstå att män är mer värda för att de är män, eller vita mer värda för att de är vita.

Detta kan man väl diskutera fram och tillbaka i oändlighet men min åsikt är att man inte kan avskriva djuren alla egenskaper som gör att de förtjänar att behandlas som moraliska subjekt, bara för de är annorlunda. De kan tänka, känna, ha relationer, de kan vara lyckliga och de kan lida. De är inte maskiner som vi får använda hur vi vill.


Marx: Det som skiljer människan från djuren är att människan har en livsaktivitet som står utanför den egna personen. Djuren skapar bara sig själva, djuren är sin livsaktivitet.

Marx: De förtryckta kommer att resa sig av historisk nödvändighet, inte för att det är RÄTT utan för att de VILL HA. Det är materiella förutsättningar som bestämmer historiens gång och inte ideologiska föreställningar.

Djuren kommer knappast göra revolution, så de kan bara hoppas på att de materiella förutsättningarna ska bli sådana att människor tjänar på att djuren har det bra? (Eller att människan utrotar sig själv?) Men jag kan tänka mig att materiella förutsättningar kan påverka om människor är benägna att handla moraliskt eller inte. Är man helt upptagen med att hanka sig fram och förtjäna sitt uppehälle så kanske man inte orkar tänka på någon annan. Har man det bra själv och har tid att tänka efter så kanske man har lättare att utvidga sin syn på vilka som förtjänar rättvisa och goda liv.

I "djurrätt och socialism" nämns Barbara Noske, som skriver om djuren i relation till Marx alienationsteori. Enligt Marx så blir arbetaren i det kapitalistiska systemet alienerad, avskuren, från sin livsaktivitet. Arbetet förlorar mening när man bara blir en kugge i ett stort maskineri som producerar överflöd åt den som äger företaget. På samma sätt bli djuren i djurfabrikerna främmande inför sin produkt, sina förmågor, sina artfränder och från sin natur. Hon verkar ha många intressanta tankar och jag skulle gärna läsa hennes bok. Hon skriver också om hur vi tolkar djurens sexualitet och liv utifrån våra egna föreställningar om kärnfamiljen.

Vad har nu detta för betydelse för konsten? Hur skulle en konstkritik baserad på djurrätt se ut?
Man kan kanske inte lyfta fram djurens egen konst (eller?) men man kan titta på hur vi människor framställer djur. Hur deras underordning upprätthålls genom kulturen. Konsten och kulturen speglar förstås hur vi ser på djur: Som leksaker? Som maskiner? Som accessoarer? Som kapital? Som vänner? Som fiender? Som symboler? Som speglar för oss själva? Det är förstås också möjligt att göra konst som tar upp frågan på olika sätt. Lisa Gålmark skriver om "djurofferkonst" som sätter fingret på hyckleriet och vår kluvna syn på djur, folk blir upprörda över att man plågar eller dödar djur för att skapa konst men inte när vi plågar och dödar miljarder av djur för att äta dem eller göra pälsar eller använda dem till djurförsök. Samtidigt är sådana verk ännu en bekräftelse på att djuren inte är värda något i sig själva, vi människor har makten att offra dem för våra syften, de töms på sin egen betydelse och blir symboler utan att ha någonting att säga till om.

Nathalia Edenmont - Still life

Jag åkte till Berlin över helgen, och gick på museet för modern konst, Hamburger Banhof. I ett av rummen fanns stora gula block, som man kunde läsa var gjorda av djurfett. Här är djurens identiteter helt upplösta, reducerade till en död massa, stum, uttryckslös, meningslös, en produkt, ett material. Alieneringens yttersta punkt? Det gjorde mig illamående. I broschyren till Christian-Pontus Anderssons utställning kan man läsa att djuren han har använt är självdöda och "konstnärens sätt att inkorporera dem i sina verk präglas av stor respekt". Ändå tänker jag att de inte är där i egenskap av sig själva utan som objekt som konstnären eller betraktaren kan fylla med mening. Vi ser dem inte som döda individer utan som skulptur. Vi ser dem kanske inte ens som djur utan som symboler, myter som handlar om oss själva.

Joseph Beuys - Tallow

Veckoreflektion 24/4

Har gett mig in i essäskrivandet med liv och lust. Det vill säga har lånat böcker som verkar intressanta men som ger mig huvudvärk och tunga ögonlock när jag öppnar dem.. Insåg att jag lånat tre böcker från sextiotalet, en från 1971 och den nyaste från 1980. Och att den ena var utgiven av The Trustees of hte Society for Promoting Christian Knowledge. Hm. Jaja, det var ju bara en första liten skörd.

Veckans bokskörd

Då är ju frågan: Vad är det jag ska skriva om?

Jag tror jag ska skriva om symboler. Men inte om vad de betyder en och en utan mer övergripande, vad de är och vad de gör.

Jag läste ett kapitel om symboler i Introduction to Aesthetics av George Dickie som jag köpte (men aldrig läste) när jag pluggade filisofi. Han hade en väldigt icke-mystisk syn på dem. De är helt enkelt någonting som betyder något mer eller något annat, och i konsten kan de användas på bra eller dåligt sätt. De kan skapas på formellt sätt och informellt. Alltså medvetet eller mer eller mindre av misstag. Konstnärer kan använda färdiga symboler eller skapa nya genom att sätta in ett element som inte passar in i verket, genom hur man placerar något nära något annat, genom att det har något form av likhet med det det ska symbolisera, yttre eller inre. Herr Dickie verkar tänka sig att en symbol helt enkelt är ett verktyg för att visa något ganska specifikt på ett effektfullt sätt, och att det alltså går att översätta en symbol till det den symboliserar. Till exempel ett lamm på en kristen målning symboliserar Kristus och så är det bra med det. Det kanske bara är för att han är filosof och följaktligen torr som en papperstuss. Symboler ska förstås och förstärka meningen i bilden. Annars är användandet av dem misslyckat.

Lyckat symbolanvändande när lammet med korset förstärker temat med offer och korsfästelse.

Det som jag tycker är mest intressant i Dickies kapitel är denna fundering:

"It is also possible and probably frequently occurs that artists place things in their work that have the aura of beeing symbols but in fact do not suceed in beeing symbols. Masses of such 'symbols' in a work wold lend to it the appearance of significance. Perhaps some of the strange things in surrealist art are this kind of 'symbols'."

Vad är denna aura för något? Vart kommer den ifrån? Är de verkligen inte symboler bara för att det inte går/är svårt att avläsa dem? De kanske är symboler för just den omöjligheten? De kanske är symboler för den symboliska auran? Surrealisterna var ju intresserade av det undermedvetna, måste man vara medveten om symbolerna man placerar i sina verk för att de ska vara symboler?

Och här kom jag in på C G Jung. Han ser symbolerna som ett sätt för vårt undermedvetna att kommunicera med oss, framför allt genom drömmar. Och så är det ju det där med arketyperna, som symbolerna uppstår ur, om jag förstod det rätt. Jag läste hans kapitel i en bok som han skrivit tillsammans med några medarbetare för att göra hans teorier mer tillgängliga för vanligt obildat folk, och jag vet inte riktigt vad jag tog med mig därifrån. Hans syn på symboler är att de aldrig går att förklara helt och hållet, som jag förstår det. En symbol är något mer än bara ett tecken för något annat. Hur som helst handlade det mesta om drömmar, och jag vet inte riktigt hur han ser på symboler i konsten. Jag tänker mig att symboler från det undermedvetna mycket väl skulle kunna manifestera sig i konst lika väl som i drömmar. För mig är det inte alls alltid självklart varför jag väljer att lägga in vissa motiv i mina bilder, men någonting får mig att välja ändå, det är inte bara en slump.

Jag har inte hittat en bild att utgå från än, men jag skulle vilja hitta en som har just den där symboliska auran. Jag är inte så intresserad av att analysera själva symbolerna och slå upp i lexikon saker som att lejon betyder styrka och så vidare, utan mer av den samlade känslan av betydelse. Jag vill också hitta ett verk i verkligheten, det vill säga inte i en bok eller på en skärm, så jag tänker ge mig ut på jakt i morgon eller på måndag.

Har börjat läsa Barthes "Mytologier" också och den andra delen där han förklarar och analyserar mytbildandet är ganska svårgenomtränglig. Sitter och rynkar ihop hela ansiktet i mina försök att förstå så jag kommer att åldras i förtid. Återkommer om detta när jag har förstått.

Veckoreflektion för många veckor, månadsreflektion kanske till och med.

Ja, tvinga oss! ropade jag glatt när Olle sa att vi alla skulle använda bloggen. SKULLE ANVÄNDA BLOGGEN. ALLA. Jag var inte ironisk, jag menade det. Då tyckte jag att det var en strålande idé. Sedan dess har jag varit oerhört oproduktiv. För en vecka sedan tyckte jag att vi skulle ha mer undervisning, att vi har för lite lärarledd tid. Sedan missade jag nästa seminarium. Någon sa att essän vi ska skriva bara skulle vara tre sidor och jag uttryckte förstås mitt missnöje över de låga kraven på oss. Det visade sig vara fel och jag kommer garanterat sitta sista veckan och försöka knåpa ihop de sista fyra av de fem obligatoriska sidorna. Jösses. Vad ska man säga om detta. Jag är helt enkelt en mycket sämre student än jag tror. Eller så tror jag att folk ska tro att jag är en bättre student om jag ger sken av att vara ambitiös? Det är ingen medveten strategi i alla fall. För att ge något slags uppdatering om vad jag gjort de senaste veckorna (mest gnällt) kommer här min (gnälliga) reflektion över bildanalysarbetet:

Reflektion Bildanalyser

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Ibland känns det som att jag alltid måste vara motvalls, som att jag varit irriterad på alla bildanalysmodeller bara för sakens skull.  I början av den här perioden kände jag frustration över att jag inte förstod allting och jag hoppades att det skulle gå över, men den inledande fasen av förvirring inför något nytt tog liksom aldrig slut, den gled över i irritation och likgiltighet.  Den här utläggningen om mitt allmänna känsloläge är kanske varken intressant eller relevant, men jag tror inte att jag kan reflektera över de här bildanalysmodellerna utan att tala om hur jag upplever dem.

Jag tycker att de är i många fall onödigt tillkrånglade och den enda som jag har känt har en struktur som har en logisk följd är Panofski, men han har å andra sidan bara tre punkter. Skriver jag en text så vill jag att det ena stycket ska följa på det andra på ett naturligt sätt, och inte enligt en uppstyltad modell. Det går kanske att använda de här modellerna på ett mer fritt om man kan alla delarna i dem väl och inte hela tiden behöver återvända till dem för att se: Jaha vad ska jag ta för något härnäst?
 Speciellt irriterad var jag på Nordströms "Inre kontext". Varför ska man plötsligt, efter att ha lämnat konnotationen där man tolkar verkets olika delar och gått in på sändare och verkets omgivning, återvända till motivet och börja dekonstruera det igen? Att titta på hur verkets olika delar står i relation till varandra tycker jag borde få plats inom konnotationsdelen.

 Jag läser igen vad det egentligen står i boken. Att man ska beakta växelspelet mella punkterna.  Att man ska skriva om kontexternas inverkan på den denotativa och konnotativa teckenbildningen. Så kanske är det inte så täta skott mellan de olika delarna som jag har trott. Kanske kunde man ha skrivit analysen i sin egen ordning, och använt Nordström mer som en checklista så man fått med allt det viktiga, och om man missat något kunde man petat in det där det passat. Jag får prova det nästa gång. Det jag tyckte bäst om i Nordströms modell var att man under konnotationsdelen fick ha med både kulturella och privata associationer, eftersom jag tycker att det är så svårt att dra en gräns mellan dem. Även om jag inte svävade iväg jättelångt i mina tankar utan försökte dra rimliga paralleller var det befriande att kunna använda sina egna erfarenheter utan att behöva leta efter utomstående referenser.

Panofskis modell upplevde jag som mer inriktad på fakta om verket. Eftersom jag valde en bild som det gick att få reda på mycket om, både när det gällde motivet och konstnären, så slapp jag våndan av att själv försöka hitta trovärdiga kopplingar. Samtidigt kändes det lite som att jag fuskade när jag bara skrev om sådant jag visste och inte gjorde så mycket egen tolkning. Jag använde samma bild till Panofski och Nordström så jag försökte avsiktligt att inte skriva samma saker i de båda analyserna utan hitta det som skiljde dem åt,  därför hade jag med mindre egna tankar i Panofskianalysen än jag kanske kunde haft annars. Jag tycker inte Panofski är så dum, egentligen, men jag vet inte om jag fick riktigt grepp om steg två och tre. Steg tre = Den ikonologiska tolkningen = Den slutliga uttolkningen. Vad är det? Är inte allt man skriver en del av tolkandet? Jobbar man inte hela tiden med - å ena sidan/å andra sidan? Kan det finnas en slutlig uttolkning då? Å ena sidan. Å andra sidan.

Jag lämnar Panofski och Nordstöm och funderar lite över Sonesson. Jag valde att analysera en abstrakt bild enligt Sonessons modell. Jag tyckte det fungerade ganska bra. Men så gjorde jag det också enkelt för mig. Jag gick igenom lathunden för analysen och komprimerade den ännu mer, till tio frågor som jag följde så gott jag kunde.

Vad föreställer bilden?
Hur är bilden gjord? (utseende)
Vad händer utanför bilden?
Vad betyder bildens innehåll?
Vad är oväntat, vad är bekant? Vilka motsatser finns?
Vilka stilar eller genrer kan man koppla bilden till?
Om det finns text i anslutning till bilden, hur påverkar den?
Hur är bilden gjord? (teknik)
Vad var bilden tänkt att användas till?
Hur används bilden? Vart finns den?

Det är möjligt att jag förenklade för mycket och missade något, men på en sida fick det inte plast med just så mycket mer än detta ändå. Jag gillade att Sonesson gjorde tydlig skillnad på det piktorala och det plastiska, i de tidigare analyserna blev det så mycket fokus på själva motivet att jag nästan glömde att fundera över teknik och form. Även stil och genre tycker jag fick en tydligare plats i hans modell. Jag kände mig friare med Sonesson. Kanske var det för att hans metod verkade fokusera mer på min egen upplevelse av bilden. Eller så var det bara utmattning och den gamla vanliga motvalls-känslan som fick mig att stycka ner Sonessons tjusiga analysmodell till mina enkla frågor.

Det kliade i fingrarna på mig att slakta alla tre modellerna och göra om dem helt efter mitt eget huvud, men jag fullföljde aldrig helt den tanken. Jag gjorde ett litet utkast:

1. Vad ser jag?
Motiv och Teknik
2. Vad handlar det om?
Privata associationer
Kulturella konnotationer - semiotiska tecken  och ev. skriftliga källor
 Detaljer och helhet
3. Varför ser det ut som det gör?
 Kulturhistoriskt sammanhang (allmänt)
Skapares och ev. beställares påverkan (särskilt)
4. Var finns bilden och hur används den.

Detta får jag nog jobba vidare på. Men varför, egentligen? Vad är det jag ska leta efter? Det är kanske just det som gjort mig frustrerad, att inte riktigt veta vad man är ute efter? Är det viktiga mina känslor, upplevelser och tankar, eller att gräva fram fakta? Det känns som att man hela tiden kastas mellan det oerhört subjektiva och något som ska föreställa allmängiltigt. Jag upplever att de olika analysmodellerna gör anspråk på att vara vetenskapliga, samtidigt som man inte kan komma fram till några objektiva svar. Fast det hade varit ännu värre om de utgav sig för att producera sanning! Kanske är de till för att man ska kunna använda dem som karta och kompass när man utforskar andras bildvärldar? Det är också sin egen värld av bilder och associationer man upptäcker, och med analysmodellernas hjälp kan man tvingas ta vägar som man annars inte hade hittat. Men för mig känns de ibland snarare som restriktioner och onödiga regler än verktyg som kan hjälpa mig.

Veckoreflektion 27/3

Tjena bloggen!

Efter första veckan med semiotik och bildanalys är jag förvirrad och irriterad. Det är kanske bra. Jag tror det är allt det här uppdelandet och uppradandet som jag inte riktigt förstår mig på. Eller, jag förstår grejen med att plocka isär något i sina beståndsdelar för att granska dem och förstå helheten på andra sätt. Det är bara att det läggs så mycket energi på att förstå definitionerna, och att allting hur som helst går in i varandra på olika sätt. Därför verkar de här bildanalysschemana som vi ska arbeta med onödigt krångliga och samtidigt trubbiga. Jag tänker mig att alla bilder är olika och har olika historier, och alla som ser på dem är också olika och vet olika mycket så att det inte kan finnas något sätt som passar i alla situationer.

Det bästa vore kanske om man fick arbeta ifrån sin egen metod, en metod som kunde variera från bild till bild. Visst kunde man ha lite riktmärken som man kan tänka på, men inte steg 1 och 2 och 3 och så vidare som måste hållas åtskiljda (och detta enligt någon gubbe som hittat på lite som han själv tyckte?). Det är kanske detta som det är meningen att man ska komma fram till? Att man måste hitta sitt eget sätt? Fast man måste lära sig grunderna för att kunna tänja på gränserna och leka med det? Är det så? Eller borde det vara: Man måste leka först för att kunna lära sig? Det är förstås mer vetenskapligt med punkt 1 och 2 och 3 enligt valfri gubbe. Fast jag kan ju tycka att vetenskap borde lägga ner fixeringen vid gubbar som hittar på punkter och ha lite roligt istället, den är ändå inte objektiv och sannerligen inte logisk för alla. Jag kan tycka att vetenskap borde ta och bli en del av konsten istället, och inte tvärtom.

Som exempel på gubbar som bara bestämmer saker som de vill är att de i "seendets språk" bestämmer att det bara är människor som gör och tolkar tecken. Så är det ju helt uppenbart inte. En katt som jamar och stryker sig runt benen på en när man går mot kylskåpet ger ju tecken till mig att den vill ha mat lika tydligt som en person som säger "jag är hungrig". Och om jag ropar "FIIDOOO" för att jag vill att min hund ska komma så är det ju precis samma sak som om jag ropar "FRIIIDAAA" för att jag vill att min kompis ska komma. Det finns ingenting i definitionen av tecken som innehåll och uttryck som säger att det bara skulle kunna gälla människor. Ursäkta den lilla utvikningen, det bara irriterade mig och jag tycker det visar hur godtyckligt det kan vara ibland. Eller är jag bara irriterad för att jag själv inte förstår allting?

Varför får inte jag vara med, Hasse, Sten-Gösta och Gert?