Makt på slutet

Det är mycket nu. Jag håller på att försöka få ihop allting till vår lilla utställning på onsdag. Även om det inte blir någon storslagen historia känns det viktigt att känna sig nöjd med presentationen, eftersom jag ändå jobbat mycket med det här projektet, och dessutom har tagit hjälp av andra. Man har ju lite ansvar för deras arbete också på något sätt! Ännu en låt har droppat in så här på sluttampen, den är instrumental och låter lite olycksbådande. Det är den sortens musik man skulle kunnat ha i bakgrunden i ett rum för att skapa en stämning, eller kanske i en film.

Själv har jag åstadkommit en sista låt och en sista teckning. Här är en vals om Härskarens dotter:

Jag har börjat rama in teckningarna med ramar jag köpt på second hand. De är alltså lite olika stora och har olika färger, fast de som hade färg jag inte tycker passade har jag målat, i guld och svart. Att jag inte köpt nya, likadana ramar beror dels på att jag inte har råd, men också att jag tänker att det blir mer spännande såhär. Det är svårt att säga hur helhetsintrycket kommer att bli. Rörigt eller störigt eller alldeles, alldeles underbart? Katti var rädd att teckningarna skulle kännas "för färdiga" om jag ramade in dem, men det gör lite ont i mig att tänka att de ska hänga där och flaxa på någon ful skärm och bli vikta i kanterna eller håliga av nålar. Det är ändå en hel dags arbete bakom varje teckning, och jag tycker helt enkelt mina teckningar är värda lite omsorg!

 Det är lite hemskt när man köper ramar på second hand, för man måste ju slita ur bilden som någon någon gång satt in där. Tänk, det är en bild som någon har tyckt varit fin, som hen kanske har tagit till en rammakare för att rama in, som det har tänkts saker om. Som har blivit tittad på. Och nu inte längre förtjänar sin plats i ramen. Jag kan inte riktigt med att slänga några bilder, inte än. De får ligga på min hylla så länge. Bland min ofrivilliga bildskörd hittade jag en etsning signerad Axel Österberg. Jag skämdes över att slita hans tjädrar ur sin fina ram. Vem är jag att bestämma att mitt verk är viktigare? Jag har inte ens en mustasch.

Axel Österberg, konstnär. Hade jag haft tid skulle jag inkluderat honom i någon av mina teckningar.

Jag fick mitt straff också. Katten som bor hemma hos mig för tillfället råkade på något vis fastna i upphängningssnöret och välta ramen så den gick sönder i fyra delar. En av delarna hängde fortfarande kvar efter henne när hon sprang iväg och gömde sig under sängen. Svårt att säga vem av oss som blev mest skärrad, men ramen blev hur som helst totaldemolerad.

Jag är förtjust i gamla saker. När jag var på ramjakt på Holmens marknad hittade jag ett gammalt fotoalbum, jag gissar att det är från början av 1900-talet. Tyvärr var det slitet och trasigt, men jag köpte det ändå och lagade det så gott jag kunde. Det innehöll in del bilder, men jag vet inte om alla hörde dit, för det var bara några av personerna som återkom på flera fotografier. Uppgifterna på baksidorna var väldigt fragmentariska. Jag har bestämt mig för att sätta låttexterna i albumet och ha med det på utställningen. Jag tycker det är vackert och på något sätt passar in, och det känns fint att kunna använda det.

 Fröken Mattis Anderson, Kristinelundsgatan. 

Det är ju samma gata som HDK ligger på! 

I veckan har jag också sågat till en ram till den stora målningen. Jag vet inte riktigt om den kommer tillföra något men jag tänkte att det kanske skulle ge målningen och teckningarna något gemensamt. Dessutom var det länge sen jag gjorde något sådant och jag inte vill glömma bort hur man använder maskinerna. Det känns fint att bara kunna kila ner i mina föräldrars källare, inandas sågspånslukten och källarfriden, sätta på sig hörselkåporna och kapa lite brädor. Det brukar ju heta att kunskap är makt, och det känns faktiskt så när man klarar att göra saker själv. Med det sagt, jag har ändå fått mycket hjälp, bland annat av mamma och pappa som har försett mig med brädor och häftklamrar och allt möjligt. Tack för det!