Assignment #5

Assignment #5

Jag har hittat en genväg
där kan jag gå som en idiot





Det släpar sig in överallt
Om man sitter blickstilla och bara iakttar
ser man hur världen skälver
av tunga andetag

Jag sveper in det
i min svarta klänning
och låter det följa med mig
ner över kontinenten

Flygplanet hänger i den tomma himlen
från en osynlig guds stumma händer
ovanifrån ser man stjärnbilder
breda ut sig över marken

De säger i högtalarna:
Stäng av allt som sänder elektriska signaler
stäng av ditt hjärta
innan det får planet att störta

Jag med mina genvägar
du med dina omvägar
vi går genom samma tid och känsla
men aldrig samtidigt

Assignmentet vi fick:

Jag var bortrest under tisdagen och onsdagen, på semester i Kroatien. Jag tänkte först att jag skulle göra något när jag var där men det var så mycket andra intryck att jag inte fick någon riktig ro att skapa. Därför hade jag bara torsdag kväll på mig, och då försökte jag få ihop mina tankar under semesterresan med assignmentet jag fått. Ibland bara gör man saker utan att riktigt förstå dem. Det här var ett sådant tillfälle. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det, men det blev en dikt och en bild/vykort som föreställer mig på en kroatisk strand. Jag tror det handlar om något slags längtan och saker som går lite fel, sånt som man bär med sig. Egentligen stämmer det inte så bra överrens med känslan jag fick av assignmentet, den var mer humoristisk, glad och upptäckande. Det var intressant att de valde att skriva "Jag har hittat en genväg där kan jag gå som en idiot" istället för "Hitta en genväg och gå där som en idiot". Vem är jag? Det här är alltså något som redan har hänt? Eller? Jag tänker att det finns två sätt att se på det här assignmentet, antingen att det inbjuder till agerande, att gå ut och gå som en idiot eller leta efter genvägar, eller så kan man se det som en del av en berättelse där personen det handlar om kan vara någon annan än en själv och man kan själv bestämma betydelse och sammanhang och välja hur man gestaltar berättelsen.

Eftersom jag var bortrest fick Lisa bestämma assignmentet själv denna veckan. Hon gav:

Nu,

en världsmedborgare

konstigt och otroligt.

Allt är så självklart

så var det inte igår...

Jag tolkar det som en uppmaning att fundera över fördelar och nackdelar med tiden vi lever i. Allt är så självklart - vetenskapens objektivitet kör över mystiken, andligheten, religionen. Globalisering och informationsflöde i all ära, men vad är det vi missar? Så var det inte igår - Hur var det då? Jag tycker det finns många intressanta ingångar i den här texten.