Interkulturalitet v 2

Måndag och tisdag: Porträttmålning och fotografi

Måndagen och tisdagen ägnade jag åt att måla ett porträtt av en chatt-vän. Jag tänkte att det kanske kunde vara en del av gestaltningen och jag skrev massa saker om det, men jag känner inte att jag kan dela med mig av det. Dels skulle det innebära att jag delar saker om honom som han inte godkänt att jag delar med någon, och dels känns det märkligt att använda en person på det viset för en kurs. 

Jag läste också i photography-boken (Photography, a critical introduction), kapitlet om dokumentation (av Derrek Price). Det tar upp olika aspekter kring fotografiets anspråk på att representera verkligheten. Exempelvis hur ett arrangerat foto som gör  fortfarande kan anses vara sant, eftersom det representerar en större sanning. Skrev man inte under på det så fanns olika praktiker för att visa att fotografiet inte var manipulerat - som att spara den svarta kanten när man kopierar det så man ser att det inte är beskuret, och att inte använda blixt utan bara naturligt ljus. I den digitala eran är det förstås lätt att fuska, och lätt att påstå att andra gör det. Till exempel när USA:s president anklagar pressen för att förfalska foton från hans president-blivar-ceremoni (tappade ordet här) så att det skulle se ut som att ingen var där och stöttade honom när det i själva verket var jättemånga. Påstår han alltså. Sen kan man argumentera för att det alltid gått att manipulera bilder. I texten skriver Price att man kan tänka på det som att det är de sociala och diskursiva praktikerna som har gett fotografiet dess karaktär av autenticitet, inte den egentliga tekniken. Och det är de som är på väg att förändras i den digitala eran, om jag har förstått det rätt.

Jag hoppar till avsnittet om kolonialt fotografi. Det var därifrån jag tog citatet ovan. Det viktorianska koloniala fotot uppfattades som vetenskapligt och objektivt men var i själva verket färgat av idén om "den Andre".

Price citerar Jill Lloyd: Both photography as a medium and antrophology as a dicipline masked their ideological standpoints and connotative potential with the appearance of scientific objectivity.

Jag tyckte det här citatet var intressant också:

To photograph is in some ways to appropriate the object being photographed. It is a power/knowledge relationship. To have visual knowledge of an object is in part to have power, even if only momentarily over it. Photography tames the object of the gaze, the most striking examples being of exotic cultures. (Derrick Price citerar Peter Quartermaine, s 83)

För ett par år sedan köpte jag en stor bok som heter "Utforskningar" på bokrean. Den handlar om västerländska "upptäckare" som åkte runt i världen och fotade folk 1860-1930. Jag köpte den för bildernas skull, för jag tycker gamla foton är spännande och tänkte att kolonialt fotografi säkert skulle vara ett spännande ämne att jobba konstnärligt utifrån. Jag blev faktiskt chockad när jag väl tittade mer noggrant på den och insåg att den helt saknade ett kritiskt perspektiv! Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att göra en fotobok om "upptäckare" och 1800-talsfotografer i modern tid utan att ifrågasätta någonting. Bilderna i boken kan ha titlar som "En skönhet från djungeln" och "Hedningar på trämarknaden". I inledningen till kapitlet om Afrika kan man läsa att de "heroiska upptäcksresanden" "gav sig in i djupa, okända djungler fyllda av malariamyggor i världens ände" och "riskerade både liv och hälsa för att kasta ljus över den exotiska svarta kontinenten". Fräscht!

 Jag borde gått tillbaka med den och sagt "Det här kan ni för sjutton inte sälja!"

Onsdag:  Föreläsning med Beatrice om Postkolonial konst och teoribildning, föreläsning Korvfest av Peter Johansson

Beas föreläsning tog upp några viktiga begrepp:
Imperium, Imperialism - Befallning, myndighet, herravälde, strävan efter att bilda imperier. Begreppet började användas i sluter av 1800-talet om europeiska stater som ville ta över landområden, men företeelsen är förstås äldre än så. Beatrice hävdade att det ligger i mänsklighetens natur. Det är kanske sant och svårt att argumentera emot, men å andra sidan är det mycket som ligger i vår natur, och en del av de sakerna är motstridiga. Viljan till makt över andra och förmågan till empati skulle kanske kunna vara en sån motsättning.
Kolonialism: Används om den europeiska koloniseringen, sägs ha startat 1415 då en stad i nordafrika fick sin moské omvandlad till kyrka. 1492 "upptäcker" Columbus "Den Nya Världen".
Avkolonisering: Efter andra världskriget kollapsar världskapitalismen och kolonialismen löses upp. Första vågen 1945-60, Indien och Pakistan.
Neokolonialism: Förmyndarmentalitet. Innebär att en stat är i beroendeställning gentemot sin tidigare kolonialmakt, till exempel genom tullar, embargon eller kulturinstitutioner som styrs av de forna kolonisatörerna.
Postkolonialism: Teoribildning som belyser dikotomier mellan öst och väst, västvärldens syn på icke-väst som "De Andra". Kan ifrågasättas som bara prat, en luftbubbla. Dessutom, finns dikotomier? Allt är alltid antingen eller och både och.
Globalisering: På 60-talet började man prata om globalisering i och med att internationella relationer blev allt viktigare. Detta skeende kan sägas ha tre steg/tre orsaker
1. Ökat handelsutbyte mellan kontinenterna
2. Kommunikationen över världen blir lättare. Informationsutbytet ökar. Internet!
3. Internationell migration ökar kraftigt.
Diaspora identitet: Från början en grekisk term som betyder att en befolkningsgrupp är spridd över världen. Används ofta om judarna. Kan vara frivillig utflyttning eller påtvingad flykt.

Beatrice visade konst som kan förstås genom ett postkolonialt perspektiv, exempelvis Mona Hatoums rivjärn (och här skulle jag lagt en bild men det verkar inte funka just nu såattee..). Hon tog också upp hur västvärlden har sett på konst från resten av världen som.. ja inte som konst eftersom den visats på etnografiska utställningar snarare än konstmuseum. Den första biennalen för internationell konst var inte förrän 1989, innan dess var det bara Europa och USA. Och den var inte fantastiskt medveten den heller, den innehöll några vad Beatrice kallade "välmenande dundermissar". Då den gick av stapeln fick den kritik för att inte förklara vad den visade, för att europeerna inte var vana att titta på icke-västerländsk konst och därför inte förstod den. Nkosana Mpofu throne of weapons.

Konstnären Peter Johannson berättade om sitt konstnärskap i föreläsningen korvfest. Han kopplade mycket till sin hemort Sälen, som han kallar för ett slags katastrofområde i och med att den blivit en skidort. Dalahästar, folkdans, falukorv och färgen röd. Falukorvsröd, dalahäströd. I sin konst kommenterar han på ett ironiskt sätt "svenskheten".  Jag fick intrycket av att han gillade att provocera, och när det inte riktigt gick som han hade tänkt sig. Han har arbetat mycket med fotografen Lars Tunbjörk. Jag gillade många verk, bland annat när Peter är kroppsmålad som dalahäst och gör olika vardagliga saker ute i offentligheten. Ett annat är "Little Sweden" som gjordes i tyskland i slutet av nittiotalet, när nynazismen hade ett uppsving i Sverige. Det består av tre skinheads, skådespelare, som hänger i en liten röd stuga på en flotte och gör diverse skinhead-aktiga saker. Det orsakade stor skandal i Sverige, eftersom medierna inte förstod att det var skådespel och ironi. "Otroligt skoj", tyckte Peter.



Torsdag: Workshop Anna, Bea, Rasoul, Gestaltningshandledning med Anna

 På torsdagen hade vi en workshop som gick ut på att vi skulle kommunicera utan det skrivna eller talade språket. Vi blev indelade i grupper om tre eller fyra och fick en mening utklippt från en tidning och skulle förmedla den till resten av gruppen. Charader alltså! Jag tycker charader är både jobbigt och roligt. Det är kul för att man får fåna sig, och jobbigt när det inte funkar. När man bara står där och viftar och ingen fattar och man känner sig dum och man liksom kör fast och inte kan komma på något annat sätt att säga det man vill säga. Jag undrar om det är något slags grundläggande rädsla eller skam över att inte bli förstådd. Jag har känt en stor osäkerhet bara inför att prata engelska, ett språk som jag ändå mycket väl förstår och kan göra mig förstådd på, men jag har tyckt det känns pinsamt att säga fel eller uttala saker fel. Det är inte ovanligt att folk ber om ursäkt för sin dåliga engelska eller andra språk som om det vore något att skämmas för. Jag har gjort det också, men jag ska försöka låta bli att göra det igen. Det viktiga är att man förstår varandra, inte att det är perfekt. Och om man inte förstår varandra så är det inget man ska ta på sig skam för. det är ju lika mycket den andra personen som inte kan mitt språk. En gör ju så gott en kan.Våra charadlekar underlättades förstås av att vi allihop var svensktalande och alltså delar samma språk. Jag skulle säga att svenskan var högst närvarande även om den inte användes på riktigt samma sätt. Att jag kunde teckna "för" genom att visa en båt och båtens framdel är ett exempel på det. Vi visste alla att båtens framdel heter "för". Det hade också varit oerhört svårt att veta om de gissade rätt om de inte hade sagt orden på svenska. När jag kommit på hur jag skulle teckna "för" användes det även av en annan grupp, och det blev tydligt att man på så sätt kan skapa språkliga konventioner inom gruppen. Hade vi fortsatt hade vi säkert snart haft massor av sådana gester som vi förstod inom gruppen men som en person utifrån inte hade kunnat avkoda. En annan aspekt som vi pratade om efteråt var vilja. Under workshopen ansträngde vi oss verkligen för att förstå varandra och gav varandra tid tills budskapet gått fram. Viljan att förstå är förstås alltid oerhört viktig för att kommunikation ska fungera, och ibland är det uppenbart att den saknas. Det kräver ju trots allt lite energi att ta in en annan person.

Vi hade också handledning med Anna som försökte få igång oss och peppa oss att sätta igång med våra gestaltningar. Jag kände att hela grejen med interkulturalitet är svår. Det känns som att det finns många fallgropar. Fördomsfullhet, exotifiering och appropriering till exempel. För att det ska kännas meningsfullt vill jag göra det på ett personligt plan som utgår från mina egna erfarenheter, men det innebär också att jag kanske måste dra fram mina egna fördomar i ljuset, och det vill jag ju helst låta bli. Dels vill jag inte utsätta någon för dem, och dels skäms jag för dem. Lösning: Abstraktion och Teoretisering? Leva med det och lita på att andra klarar av det också? Lita på konstens inneboende- och min egen konstnärliga förmåga att lösa det?

Jag kände att det är viktigt för mig att försöka läsa och ta reda på saker, få input från olika källor och även att jag får skriva ner mina tankar. Samla ihop och kategorisera utifrån begrepp, så som jag började lite i förra blogginlägget.

"Men vad ska jag göra?!" utbrast jag i frustration. "Du ska skriva en bok", sa Jonas. "Ja!", sa jag.

Anna frågade oss vad eller vem vår "sidekick" är. Denna veckan var det väl Jonas då! Hon ville också att vi skulle reflektera kring när vi först insåg att vi var vita. Jag vet inte om jag någonsin egentligen drabbats av den insikten. Jag tror att när man tillhör normen får man inte syn på det på samma sätt. Jag minns däremot känslan av att inse att jag är kvinna. Inte exakt när det hände, men ändå. Känslan av att vara det där andra. Jag minns känslan av "jaha då är det på det viset, jag får väl göra det bästa av det", och eftersom jag aldrig skulle kunna bli man var det bästa att iscensätta kvinnlighet på ett framgångsrikt sätt. Jag tror det var så jag tänkte.

Vit - Vissa hävdar att svart inte är en färg och vitt består av alla färger, men det är inte sant. Det är vit som är en icke-färg. Min hud har ingen färg, den behöver ingen betäckning. Den vita färgen är osynlig på samma sätt som allt som tas för givet. Min hud har icke-färgen normal. När min hand ligger i en brun hand kan jag nyfiket betrakta skillnaden, men det är den andra handen som skiljer sig från min, inte tvärtom.

När jag åker till Indien kommer jag förstås vara den med avvikande hudfärg, men jag tror ändå inte jag kommer betrakta mig själv som avvikande från det normala. Jag kommer väl snarare se hela landet som en avvikelse från vad som är normalt. Eller? Vi får se!