Vecka två

Andra veckan på HDK har handlat mycket om att utmana sig själv och bara göra, att säga ja till sina infall. Eftersom vi har haft ganska snäva tidsramar för uppgifterna har det inte funnits tid att vänta på inspiration eller på en perfekt idé, man har fått ta första bästa tanke, bara köra på och acceptera att man inte alltid hinner bli färdig. Även om det har varit givande och utvecklande och framför allt väldigt roligt, så känner jag ganska sällan att jag lyckas ta mig utanför min comfort-zone i själva uppgifterna. Det är förstås skönt att känna trygghet i sitt skapande, men man lär sig kanske mest av att göra det man tycker är obekvämt. Jag utmanas ändå, men av andra saker som händer. Hur ska man reagera när ens lärare ställer sig upp och börjar dansa mitt under en konstfilmvisning. Bli generad? Eller glad? Jag satt och kliade mig på nästippen, ett säkert tecken på att jag är osäker. Det är förstås alltid nyttigt att ifrågasätta sina föreställningar om vad man får eller inte får göra som lärare/elev/människa. Att veta hur man ska bete sig är inte alltid så lätt! Serien jag gjorde under onsdagens workshop handlar på sätt och vis om hur man hanterar sociala situationer:

Eftersom jag tyckte det var så roligt att ha en skissbok har jag övertalat R att också skaffa en, men istället för att ha ett tema och göra olika variationer av det får han ett tema om dagen av mig. Jag har insett att boken lika mycket kommer innehålla vad jag tänker och gör som hans associationer och teckningar. När jag gjort träd hela dagen fick han ordet "rötter". Fredagens ord blev "klump", som kanske säger något om hur det kändes att visa upp sin blogg för hela klassen. Idag kom min syster förbi, såg våra skissböcker och ville ha en hon också. Hon kom överens med R om att han ska ge henne ett tema om dagen. Jag hoppas att skissandet ska fortsätta sprida sig som en löpeld genom hela min bekantskapskrets!

Det är roligt när man påverkar, inspirerar varandra och gör saker tillsammans. En av sakerna jag har uppskattat mest med de två första skolveckorna har varit att få se vad alla andra gör. Det är en väldig skillnad på att sitta hemma och pyssla med sitt och att göra det i en grupp. Jag upplever att alla också har använt sitt eget personligt uttryck på ett o-ängsligt sätt, så det har blivit många väldigt olika verk, vilket är härligt. Det känns lite märkligt att tänka på att vi faktiskt blir bedömda under den här kursen, med tanke på att alla ger mycket av sig själva och är entusiastiska över att vara i skolan och göra saker ihop.

Under måndagens stop-motion-workshop arbetade vi två och två. Beslutsfattandet gick till ungefär såhär: "Vad ska vi göra?". "Jag vet inte. Jag vill rita berg", sa jag. Så vi började rita från varsitt håll och lät animationen växa fram efterhand. (Eftersom jag är en sån teknik-analfabet så har jag inte laddat upp underverket här än, men det kommer snart hoppas jag). Det är spännande att börja skapa utan att ha en färdig idé eller plan för vad man ska göra eller vad det ska resultera i, man kan bara börja utgå från någon tanke man har och lita på att idéerna kommer och fortsätter utvecklas under processens gång. Det verkar som om hjärnan alltid kan hitta en association, en ny infallsvinkel eller bara ett sätt att lära sig från misslyckanden när man sätter igång med nästa projekt.

Första veckan

Första veckan som bildlärarstudent på HDK

Den här veckan har vi börjat, vilket kanske är det viktigaste av allt man kan göra! Det känns som att vi har försökt väcka olika delar av oss själva: händerna, ögonen, kroppen och huvudet. Vi har börjat sätta igång förmågan att associera, att koppla samman det ena med det andra och på så sätt skapa olika idéer som inte är fel eller rätt utan en ingång till nya tankar, att lära känna varandra och rummet och att bara låta händerna teckna det man ser utan att bry sig om slutprodukten. Det har för mig varit väldigt befriande att det inte har behövt resultera i någonting vackert eller begripligt.

Nu är det dags att väcka språket också. Tanken med den här bloggen är att få utrymme att utveckla tankar kring det vi gör under kursen. Att förmedla det man tänker är ju ibland en utmaning, i alla fall för mig. Som när jag under en workshop försökte förklara hela min livsfilosofi på en halv minut utifrån en knölval, en bokstavskloss och orden "ALLA" och "URCELL". Jag ska inte börja prata om evolutionsteorin igen (fast den är så fantastisk! Och vacker!), men en av handledarna uppfattade det som att jag ville förmedla något slags motsats mellan natur och kultur, vilket inte var vad jag menade. Jag tänker snarare att det i grunden är samma sak, att naturvetenskap och konst båda två handlar om att ha ett nyfiket och utforskande förhållningssätt till världen.

När jag gick i skolan tyckte jag att NO och matte var tråkigt, eftersom jag gillar att teckna, måla och skriva och uppfattade naturvetenskap som motsatsen. Om jag hade gått om skolan nu hade jag haft en helt annan åsikt. Ju mer man lär sig om världen desto större blir den, och desto större blir ens eget konstnärliga universum. Jag tänker att det är viktigt att man får ta in saker och bearbeta dem på sitt eget sätt även i skolan. Mitt sätt att göra tanken om livets uppkomst till min egen var till exempel att skriva en dikt. Tänk om man istället för att skriva ett biologiprov kunde få måla en tavla av en cell eller skriva en novell om kroppen!

Två av veckans mellan-teckningar: Mellan-koli och  Jag mellan Rikard och Alec (+ Alecs ansikte mellan två ställen).

Något som verkligen har satt igång mig är skissboken. Så många gånger jag har köpt skissböcker med ambitionen att rita hela tiden överallt vart jag än är (min definition av En riktig konstnär = En som bär runt på skissbok) men det är först den här veckan jag har lyckats något så när. Vi har fått uppgiften att varje dag göra en bild på temat "mellan". Ett fantastiskt bra tema! Samtidigt som det är något man måste förhålla sig till så ger det all frihet man kan önska. Allting är ju hela tiden mellan någonting och någonting annat, både i tid och rum. Jag sitter här mellan ett luftsjok och ett annat, precis mellan dåtid och framtid.

Med bloggen och skissboken känns det som att utbildningen blir mer än det som händer innanför skolans väggar. Jag antar att det är meningen, att vi liksom ska genomsyras av konstnärlig utveckling tills vi tänker och andas och är alldeles indränkta i den!