Vecka två

Andra veckan på HDK har handlat mycket om att utmana sig själv och bara göra, att säga ja till sina infall. Eftersom vi har haft ganska snäva tidsramar för uppgifterna har det inte funnits tid att vänta på inspiration eller på en perfekt idé, man har fått ta första bästa tanke, bara köra på och acceptera att man inte alltid hinner bli färdig. Även om det har varit givande och utvecklande och framför allt väldigt roligt, så känner jag ganska sällan att jag lyckas ta mig utanför min comfort-zone i själva uppgifterna. Det är förstås skönt att känna trygghet i sitt skapande, men man lär sig kanske mest av att göra det man tycker är obekvämt. Jag utmanas ändå, men av andra saker som händer. Hur ska man reagera när ens lärare ställer sig upp och börjar dansa mitt under en konstfilmvisning. Bli generad? Eller glad? Jag satt och kliade mig på nästippen, ett säkert tecken på att jag är osäker. Det är förstås alltid nyttigt att ifrågasätta sina föreställningar om vad man får eller inte får göra som lärare/elev/människa. Att veta hur man ska bete sig är inte alltid så lätt! Serien jag gjorde under onsdagens workshop handlar på sätt och vis om hur man hanterar sociala situationer:

Eftersom jag tyckte det var så roligt att ha en skissbok har jag övertalat R att också skaffa en, men istället för att ha ett tema och göra olika variationer av det får han ett tema om dagen av mig. Jag har insett att boken lika mycket kommer innehålla vad jag tänker och gör som hans associationer och teckningar. När jag gjort träd hela dagen fick han ordet "rötter". Fredagens ord blev "klump", som kanske säger något om hur det kändes att visa upp sin blogg för hela klassen. Idag kom min syster förbi, såg våra skissböcker och ville ha en hon också. Hon kom överens med R om att han ska ge henne ett tema om dagen. Jag hoppas att skissandet ska fortsätta sprida sig som en löpeld genom hela min bekantskapskrets!

Det är roligt när man påverkar, inspirerar varandra och gör saker tillsammans. En av sakerna jag har uppskattat mest med de två första skolveckorna har varit att få se vad alla andra gör. Det är en väldig skillnad på att sitta hemma och pyssla med sitt och att göra det i en grupp. Jag upplever att alla också har använt sitt eget personligt uttryck på ett o-ängsligt sätt, så det har blivit många väldigt olika verk, vilket är härligt. Det känns lite märkligt att tänka på att vi faktiskt blir bedömda under den här kursen, med tanke på att alla ger mycket av sig själva och är entusiastiska över att vara i skolan och göra saker ihop.

Under måndagens stop-motion-workshop arbetade vi två och två. Beslutsfattandet gick till ungefär såhär: "Vad ska vi göra?". "Jag vet inte. Jag vill rita berg", sa jag. Så vi började rita från varsitt håll och lät animationen växa fram efterhand. (Eftersom jag är en sån teknik-analfabet så har jag inte laddat upp underverket här än, men det kommer snart hoppas jag). Det är spännande att börja skapa utan att ha en färdig idé eller plan för vad man ska göra eller vad det ska resultera i, man kan bara börja utgå från någon tanke man har och lita på att idéerna kommer och fortsätter utvecklas under processens gång. Det verkar som om hjärnan alltid kan hitta en association, en ny infallsvinkel eller bara ett sätt att lära sig från misslyckanden när man sätter igång med nästa projekt.