Slutreflektion Apprporopeorpeopoprpprppriiioioiroeoiroeing

Söndag: Idag är det dags att plocka ner utställningen. Ungefär lika tom som A-venue kommer vara i eftermiddag är min blogg. Att skriva här har känts som det minst viktiga att göra så jag har prioriterat bort det. Så här i efterhand tycker jag att det var lite dumt. Någonting hade jag säkert kunnat komma på att skriva. Men faktum är att den här gestaltningsperioden har känts lite stressig. Jag har inte riktigt haft ro att fundera så mycket, fokus har snarare varit på görandet, och det är inte så roligt att skriva om. "Idag målade jag en kanin sen sågade jag ut en ram och så vidare och så vidare". Folk ser ju vad jag gjort. Och nu känner jag bara blöhblöhblöblöhblablabbla vem bryr sig. Jag ger upp. Bloggen är ett jättebra redskap men inte för alla alltid.

Okej, jag börjar om. Ska jag försöka ta det systematiskt, i tidsordning? Hrrrhmm:

Redan från början tänkte jag att jag skulle jobba med titlar. Jag gillar att skriva dikter och tycker det är intressant hur ord och bild spelar tillsammans. Jag försökte att ha ett öppet sinne när jag tittade på utställningarna på biennalen men i slutändan verkade titel-idén ändå som den mest intressanta. Då var ju frågan vad jag skulle använda dem till. Jag hade också tidigt idén att jag ville göra ett interaktivt verk där besökarna själva skulle kunna laborera med ord och bild. Min första tanke var att ta bilder från biennalen och låta besökare på vår utställning mixa ihop alla bilder och titlar med varandra. Det hade kanske varit mer effektivt egentligen, men det var inte riktigt vad jag ville göra. I mitt skapande skulle jag nog säga att lusten styr över idéerna och jag var ändå sugen på att plocka upp målarpenseln och låta något från min egen bildvärld få komma ut. Så jag målade en kanin. Och sen en till. Och jag var ganska osäker på vad sjutton jag håll på med. Gulliga små kaninisar i glada färger? Vad handlar det om? Dels om att försöka göra något inbjudande, dels om att försöka göra något som man kunde skapa flera berättelser kring och dels om att bilden skulle vara en kontrast mot orden, att den Internationella Konstbiennalen (liksom wow vad det låter mäktigt och tungt) skulle möta rara små gnagare. Så tror jag. Nog för nu.


Tisdag: En fråga som ställts under den här kursen är om man överhuvudtaget kan prata om en egen inre bildvärld, eftersom allting tas utifrån, det finns ingenting som kommer rent och ostört från ens inre. Men jag tänker nog ändå att även om allt i ens inre är sånt som man upplevt på något sätt från omvärlden bildas ändå unika landskap hos varje person, och man är ständigt på upptäcktsfärd i de landskapen, ständigt på jakt efter saker som kan kopplas samman. Av allt som jag samlat, vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är världen? Vad är det för mystiskt skimmer som ligger över den? Vad är det för bråddjup som döljs precis under fötterna på en? Vad är det för stämningar som jag inte kan sätta ord på? Det är svårt att säga vart kärnan finns, vad den är..


Konstens andlighet och identitet..?


Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt. Kanske bättre att berätta om det praktiska ändå?

Måleri: Det blev nio målningar av kaniner, 27x27 cm. Jag bestämde mig från början hur många det skulle vara. Jag ville kunna hänga dem snyggt och symmetriskt så nio kändes bäst, alltså 3 på höjden och 3 på bredden. (Fast det var lite som att det var meningen att det skulle bli åtta. Plankan jag sågade ramar av räckte till åtta och de hade bara åtta spännramar i rätt storlek. Men jag följde inte universuims vilja utan gjorde som jag hade tänkt ändå). Fast sedan när jag skulle hänga upp dem insåg jag att 3x3 inte var det bästa ändå, så jag hände dem 1+2x3+2. Så kan det vara.

Nu borde jag kanske skriva något om passion och vad måleriet betyder för mig, men grejen är att jag inte egentligen har lust att prata om mig själv eller mina tankar och mitt projekt. Jag har redan sagt en massa, på handledningar och redovisningar. Jag skulle vilja hänvisa till tystnadsmanifestet: http://lisa-sal-sellin.blogspot.se/2015/06/blog-post.html


Om jag försöker gå bakåt i tiden från härifrån då? Förra veckan hade vi vår utställning på A-venue. Jag tyckte vi gjorde en superfin utställning tillsammans. Det var verkligen många olika uttryck och alla fick sin plats på ett bra sätt. En del verk var personliga, andra filosofiska eller politiska, eller alltihop, och jag som pratat om svårigheterna med att ta till sig konst kände för en gångs skull att jag fick stanna kvar vid varje verk, se det på riktigt och förstå det. Jag tror att utställningen gjorde att många ansträngde sig lite extra med gestaltningsarbetet, det blir liksom roligare när man gör något på riktigt. Jag upplever det ganska ofta som ett antiklimax när man jobbat hårt med något skolarbete, kanske i flera månader, sedan redovisar det på 15 minuter och går hem. Det kanske inte kan vara på så många andra sätt och kanske är man lite skadad av hela bekräftelse-grejen, men att faktiskt ha en vernissage och visa upp vad man gjort var ändå trevligt. Det var roligt också att se att folk faktiskt vågade delta i mitt verk och ändra på titlarna. De förändrades en hel del under vernissagekvällen. Två av mina favoriter var: "fish" och "Fuck you people in the middle of the day". Sen blev det kanske lite så att man inte tänkte så mycket på hur titeln hängde ihop med bilden, utan mer att det var roligt att göra en ny mening, jag vet inte. Det är ju alltid svårt att veta hur någon annan uppfattar det.

Går tillbaka lite till, till hängningen av utställningen. Jag har insett att de tre gestaltningsarbetena jag har gjort under utbildningen har gemensamt att de började som måleri/teckningsprojekt och slutade i något slags installation. Det är ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, att man får tänka både i själva bilderna och utanför dem, eller att bilderna kommer ur ramarna och smittar ner världen utanför. Jag funderade lite på om det kanske beror på alla gånger jag varit med i konstrundan på Öckerö och gjort en utställning i mitt eget hus, då har jag ju velat att rummen, möblerna och tingen som finns där ska spela med och förstärka bilderna eller skulpturerna istället för att ta fokus från dem. Att ta bort allting för att få den rena vita gallerikänslan har ju inte varit en möjlighet då, och nu när jag har chansen att få det snyggt och stilrent släpar jag med en stol och en piedestal med en skål på och en lampliknande tingest för att skapa något slags rum. Hm. Jag tror att det är ett slags världbyggande jag är ute efter. Det har det nog alltid varit.

Vad hände veckan innan dess? Jag satt i min soffa och tittade på en brittisk kostymdramaserie (Lark rise to Candleford) och försökte få ihop alla små delar av mitt arbete, målade ramar, klippte ut magnetord, målade en piedestal regnbågsfärgad och så vidare. Sen upptäckte jag Hunger Games-trilogin och var borta från den här världen i två dygn. När jag kom tillbaka igen kändes allting först ganska meningslöst, men jag blev så småningom mig själv igen. Hur som helst var min hjärna under veckan helt upptagen med dels att komma ihåg och få ihop alla småsaker och sedan först lantliga Lauras äventyr och efter det Katniss Everdeens öde, så det blev inte så mycket plats över för kloka reflektioner kring kaniner, konstbiennaler eller appropriering. Så här i efterhand kan man ju undra om jag kastade mig huvudstupa in i de här fiktiva världarna för att slippa tänka på vad jag höll på med, för att jag var rädd att jag skulle komma fram till att jag inte hade en aning. Jag tror jag under hela gestaltningsperioden har pendlat mellan "det här blir bra!" och "vad håller jag på med?" och jag är fortfarande inte helt säker på vart jag landade.

Någon av dagarna började jag spela in ljudverket också. Min sambo (hatar det ordet. min.. karl? snubbe? kulbo? Rikard?) Rikard har en liten inspelningsstudio där man kan spela in fyra spår parallellt. Den har fräcka effekter som robotröst och eko och grejer. Så den lekte jag med. Jag spelade in lite bakgrundssynthljud för stämningens skull och lade sen till meningar som jag skapat av titlarna med olika rösteffekter i lager på varandra. Tanken var att det skulle bli som ett sorl av ord och att man då och då skulle kunna höra meningar om man ansträngde sig lite typ. Idén var att det skulle vara som en surrande bikupa av konst. Mhm. Den slutade med:

art is destiny, destiny is art
occations and desires
the untitled story in history
the story unfettered in  time


Söndag: Är det något jag inte berättat om? Jag borde förstås ha tagit bilder, men det glömde jag bland allt annat. Lina tog den här:

Där ser man orden som är utskrivna, limmade på en magnetplatta, utklippta och lackade, de sitter på en träbit som jag målat med magnetfärg. En appropriering av kylskåpspoesi! Träbitarna och ramarna sågade jag till hemma i mina föräldrars källare. Ramarna blev lite sneda och sådär, men det var ändå värt det att göra själv. Det känns skönt att kunna, att jag alldeles själv får och kan använda ordentliga verktyg och maskiner. Jag kände mig alltid lite rädd på träslöjden i grundskolan, rädd att göra fel och rädd att råka borra mig i handen eller något. Samma känsla dök förresten upp under verkstadsveckan då jag var på träslöjden och det var nästan lite komiskt. Rädslan att göra fel som vi pratat så mycket om. Känslan av att vara helt bortkommen och inte kunna någonting. Att man vill att läraren ska hålla en i handen genom varje moment. Det är nog nyttigt att känna så, att komma ihåg att samma rädsla, samma bortkommenhet kanske sköljer över en del elever så fort de sätter sin fot i bildsalen. "PANIK JAG KAN INTE".

Här är skålen jag gjorde under slöjd-veckan. Jag var inte helt säker på om den var en del av mitt arbete eller inte då, men den fick vara med, den hade lagom storlek och form för att lägga magnetorden i.

Här är bikupan. Ett par hörlurar hängde ut ur den. 

Den är gjord av papier mache, papperslera och en gammal lamphållare.

Piedestal med skål, målad i regnbågsfäger

Jag målade ramarna i olika färger och dekorerade några av dem med paljetter, glitter och hmhhhmmm vad heter de, såna där små fuskdiamantstenar. Det var med tanken att bilderna skulle fortsätta ut över kanterna in i rummet. Och att de inte skulle begränsas av någon idé om stilrenhet eller smakfullhet. Livet är inte smakfullt. Livet är många saker men det är bannemig inte smakfullt, så varför skulle konsten vara det?

Måndag: Jag tycker inte att appropriering direkt känns som någonting nytt jag lärt mig, det är något jag alltid gjort och sett andra göra, mer eller mindre medvetet. Jag vet inte, första gången jag insåg att man egentligen aldrig kommer på något nytt blev jag kanske besviken, men nu tycker jag att hela nätet av skapande som vi gör tillsammans är vackert. Alla bilder och historier som lever vidare i olika former, alla omedvetna och medvetna relationer mellan olika verk. Det blir som ett pussel, en gåta. Jag minns en sak som Magnus Haglund sa under sin föreläsning, någonting om att vissa saker liksom ligger kvar och gror i en länge, länge, att konsten inte alltid verkar direkt utan kan ligga liksom latent under ytan för att dyka upp åratal senare i en annan form. Det tyckte jag var lugnande, att konsten faktiskt kan komma åt en även om man själv tror att den inte säger en så mycket. Även om man står framför den med känslan av "jaha?". Jag tror det är samma med alla upplevelser egentligen.

Tillbaka till kursen igen: Även om appropriering inte kändes som en nyhet så har nog kursen gjort mig mer medveten om den, och kanske mer sugen på att låna från andra. Det är ändå svårt att helt göra sig fri från idén om originalitet! Kanske borde man sluta tänka "ingenting är nytt" och istället säga "allting är nytt!", för vad man än tar, lånar, kopierar eller härmar så gör man det alltid på en ny plats eller i en ny tid.

Frågor appropriation och didaktik

Hur skulle du beskriva att MLT kan sättas i relation till appropriering, dels i ett didaktiskt och dels i ett konstnärligt perspektiv inom lärande för bildämnet: Problematisera, argumentera och motivera!

MLT, multiple literacies theories - Läsande inte bara av text utan av bilder, andra människor, världen. Relationer och kopplingar. Språk utvecklas mellan personer, vi läser hela tiden av varandra, genom vad vi säger, vårt kroppsspråk, eller varandras bilder, texter etc. Appropriering - Att göra något till sitt eget. Hela språket, alla språk, approprierar vi. Vi härmar tills det är vårt eget, en del av oss.
Becoming - att bli till - En process som aldrig tar slut, identiteten är flytande och hela tiden påverkad av andra. Läsandet av världen och tillblivandet genom läsningen  är appropriering. Vi flyter hela tiden runt i och absorberar den här soppan av andras verk, av mänsklig kultur, av varseblivning och intryck, av intryck tolkade genom kulturen, och sedan reflekterar vi något tillbaka ner i soppan. APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.

Vad är det för skillnad på ett konstnärligt och ett didaktiskt perspektiv?
Inom bildämnet är det konstnärliga didaktiskt och det didaktiska konstnärligt. Man lär sig genom konsten, med konsten, i konsten, om konsten.
Är det konstnärliga perspektivet mer individuellt, inåtvänt? Inte nödvändigtvis, konsten kan vara utåtriktad, kollektiv, didaktisk.
A) Ur ett didaktiskt perspektiv: Hur lär man sig genom appropriering och MLT?
B) Ur ett konstnärligt perpektiv: Hur påverkas ens konstnärliga arbete av appropriering och MLT?

Men i bildämnet lär man sig konstnärligt arbete? Lär man sig något annat? Historia, samhällsvetenskap, matematik? Kanske det.
Eller vad ÄR egentligen konstnärligt arbete? Är det historia, samhällsvetenskap, matematik? Det kan det vara?
Det flyter ihop.

Om man struntar i bildämnet en stund. Då kan man kanske tänka sig att ett konstnärligt perspektiv på appropriering är betydligt snävare än ett didaktiskt. Det är en specifik företeelse inom konstvärlden. Hur man definierar appropriering i den konstnärliga kontexten verkar i och för sig också variera, från att det innebär att man tar en bild eller ett föremål rakt av till en mer diffus tanke om att appropriering kan ta sig många olika uttryck, en definition som påminner mer om inspiration. Det är nog den mer öppna definitionen som de flesta har arbetat efter under den här kursen, och den påminner mer om den didaktiska tanken om appropriation som ett sätt att ta in världen.

Vad är lärande? Vad är konst?
Appropriering. Allt är appropriering.
Vad är appropriering? Läsandet av någonting och förmedlandet av något. Att göra något till sitt eget. Att bli till, att bli annan genom det man hittar, att utvidga sig själv.
APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.


Hur skulle approptiering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?

Appropriering synliggör väl alltid det gemensamma kulturarvet - genom att göra något nytt av något gammalt kan man spåra trådarna bakåt i tiden. Men vad är det gemensamma kulturarvet? Finns det något annat kulturarv än det gemensamma? Det personliga kulturarvet? Man kan tänka sig att varje person har sin egen mix av kultur inom sig, men kultur.. det måste ändå vara något som uppstår mellan personer och inte bara inom dem. Det finns förstås många gemenskaper, små och stora, som har olika kulturarv. Jag och min syster har ärvt min familjs kultur, till exempel vissa ord som min morfar eller mamma hittat på som bara vi förstår. Man kanske inte kan prata om ett enda gemensamt kulturarv - det vore nog oerhört svårt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för alla kulturer i världen. Kanske är det något lättare att hitta i Sverge, ett gemensamt nationellt kulturarv, men även det skulle innebära ett urval som skulle lämna saker och människor utanför. Nationalism känns ju inte så värst fräscht i sig heller, jag ser ingen poäng i att försöka hitta en svensk nationalidentitet. Jag ryser vid bara tanken faktiskt.

Man kan kanske istället prata om att det finns många olika kulturarv, men frågan är ju vilka det är man ska föra vidare i bildundervisningen. Ska eleverna själva få välja vad de tycker är intressant? Ska läraren välja? Ska det finnas riktlinjer ovanifrån? Risken med att låta eleverna välja helt själva är kanske att de hela tiden väljer saker som ligger nära dem, att de inte upptäcker något nytt. Fördelen kan jag tänka mig är att de blir mer engagerade om de får göra något de är intresserade av. Appropriering kanske kan fungera som en bro, att man genom appropriering kan blanda elevernas kultur med en annan: ett tema som man tar från ett verk någon annan gjort i en teknik som man själv väljer, eller tvärtom. Exempelvis att man gör en klassisk roman till en tecknad serie. Men det blir fortfarande ganska subjektivt om läraren väljer tillsammans med eleverna och det kommer bli stora skillnader mellan olika skolor och olika lärare vad och hur de lär ut.

Frågan är om det kan vara på något annat sätt, eftersom jag mer eller mindre redan kommit fram till att det inte finns något objektivt gemensamt kulturarv. Eller det kanske man kan säga att det gör, och att det innefattar all mänsklig kultur överallt i alla tider, men det går ju inte att greppa eller lära ut. Ändå finns det förstås en massa traditioner som säger vad man ska kunna, det som kallas för allmänbildning. Är det det vi ska lära ut? Kanske. Men det är viktigt att visa att det finns annat också, att man gör eleverna medvetna om att det man väljer att undervisa om bara är ett litet urval. Jag tycker det är en svår fråga.

En bra sak med appropriering - säg att eleverna får gå på konstmuseet och välja ett verk att göra till sitt eget - är att alla elever kan välja olika och att man då kan lära sig av varandra och få en större bredd. Det kan också bli lättare att ta till sig ett verk om man gör det så att säga genom en klasskamrat, att man kan lägga deras förståelse och tolkning till sin egen. Appropriering har ju också fördelen att det kan göras ganska respektlöst, det är fritt fram att ta för sig av de kulturyttringar man upptäcker. Kulturen blir till för alla och inte något upphöjt som man eventuellt kanske kan få beundra på avstånd om man har de rätta förkunskaperna. Sen kan det förstås uppstå problematiska situationer, jag tänker på diskussionen om kulturell appropriering som rasistiskt, men då får man ju också försöka se till att det blir ett lärtillfälle, ett tillfälle att samtala om det.

Appropriering 3 - Livets överflöd

Den här veckan har gått så fort, jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men här är lite mer kaniner:

De flesta av dem är inte färdiga än, men jag försöker att måla lite mer öppet och lite mindre pilligt än jag brukar, med mer färg och tjoho. Jag har inte varit på biennalen mer men såg en film förra torsdagen, ett slags konstfilm om bandet Arcade Fire där man fick kliva in i deras kreativa universum under abetet med deras senaste skiva och turnén de gjorde. Var på två spelningar med dem i London förra våren så det var en fin återblick och väldigt inspirerande. 

Det jag bar med mig efteråt var överflödet, färger och ljus, men alltid i relation till livets mörkare stråk. 

Matter, Light, Time, Nothing, Revolution, Unfettered, Independence, Identity, History, Mystery, Memory, Savages, Heart, Diamond, Message, Finding, Story, North, South, Living, Dead, Wild.

Appropriering 2 - Förvirring

Bloggobloggoblogg blogg blogg. Så. Klar. Vissa dagar är det roligt att blogga. Andra inte.
Jag har gjort detta:

Titlar från verk som medverkar i GIBCA. Från tidningen. Klipp och pussla!

Vad håller jag på med? Varför? Just nu är jag i ett tillstånd av förvirring. Jag målar kaniner. Förhoppningsvis kommer alltsammans att smälta ihop till ett klokt, vackert och logiskt verk så småningom. Heeeehhhh......................................

Jag gjorde en skål av trä i träverkstaden också. Det var kul.
Och så har jag tittat på konstbiennalen. Jag tycker det är svårt att titta på konst. Jag skulle behöva gå i kurs. Hur länge stannar man kvar framför ett verk? Hur får man tålamodet att sitta och ta sig an ett videoverk som är längre en fem minuter? Speciellt när man hoppar in mitt i det. Jag har alltid känslan av: Jaha. Nästa! Vad ska man prata om i sitt huvud när man tittar på konst ensam? Fortfarande en lättare uppgift än att gå med någon annan. Då blir jag så fokuserad på vad den ser och tänker..
Anyway.. två verk jag gillade: Phoebe Boswells The matter of memory oooooochhhhh The ones above and the ones below, minns inte vem som gjort den. Båda verk som man kan gå in i. Rent fysiskt alltså. Äh jag skriver mer någon annan dag idag går det bannemig inte. Hejdå!

Appropriering 1 - Stulna titlar och efterkonstruktioner

Den här veckan har jag gjort en målning. Jag satt och kluddade lite och blev sugen på att göra en oljemålning av figuren jag ritat. Kanske inte helt färdig men ungefär så här blev den:

Jaha, tänker kanske vän av ordning nu, men var är approprieringen?  Jag vet inte om jag tyckte att det var svårt att hitta något eller om jag inte hade lust, men jag bläddrade lite håglöst bland konstnärerna och det stod helt enkelt ganska still i huvudet på mig. Vad göra?

Man ser oftast efterkonstruktioner som oseriöst och dåligt, eller till och med som ren lögn, men jag tror ändå att det är en metod som används flitigt och med stor framgång av både konstnärer och universitetsstudenter. Jag tror många har blivit förvånade över hur andra har tagit på allvar något som man själv bara dragit ur röven i efterhand, att ingen har genomskådat en! Kanske för att det inte finns något att genomskåda? Kanske ska man inte vara så fixerad vid att idén ska komma före själva genomförandet, den kanske kan vara lika mycket värd oavsett. Hur som helst är väl nästan alla beskrivningar av processer tillrättalagda och tolkade i efterhand. När jag skriver uppsatser är det sista jag gör inledningen, frågeställningen och titeln.

Istället för att appropriera ett visuellt element bestämde jag mig för att stjäla titlar för att se hur de kan påverka tolkningen av min målning och hjälpa mig med att ge den mening i efterhand. Titlarna är tagna från konstnärsduon Ben and Sebastians hemsida.

Bonsai in Bondage

Kontroll är centralt för både bondage och konsten att skapa bonsaiträd, en kropps kontroll över en annan kropp. Temat för min målning är hur kvinnans kropp tuktats och formats som ett bonsaiträd genom hårt snörda korsetter, obekväma skor och opraktiska kjolar. Samtidigt finns det en lockelse i att låta någon annan sätta upp reglerna. Kvinnan på målningen har dock ett uttryck av frustration, som om den trånga klänningen kliar. Det är främst hennes spretande händer som talar om att hon trots sin skenbara underkastelse bär på ett eget inre uppror.

The Outsider/The Insider

Människan anstränger sig ständigt för att passa in. Men eftersom vi hela tiden delar upp oss i "vi och dem" kan man aldrig passa in helt. Om man passar in i en viss grupp betyder det ofta att man inte kan passa in i en annan. Ständigt är man både innanför och utanför. Det är de här spänningarna jag skildrar i min målning. Känslan av att slitas mellan två olika grupper som har satt sig i motsatsförhållande till varandra, av att alla grupper begränsar möjligheterna att vara den personen man vill vara, och önskan att bryta sig loss från fördomar och normer som håller en fången.

Domestic Violence

När våldet är ständigt närvarande finns det ingen frihet. Min målning försöker visa hur det begränsar och kontrollerar kvinnor som ständigt är på sin vakt och aldrig kan slappna av. Samtidigt som hon måste akta sig för mannens våld så måste fasaden utåt upprätthållas. Ändå finns tecknen där tydligt för den som tittar, händerna avslöjar ångesten bakom kroppens krampaktigt upprätthållna ordning. Men vad vet vi om vad som sker innanför någon annans väggar? Våldet är en alltid närvarande möjlighet som kan slå åt håll som vi inte förutsett.

House of Obstacles and Invitations

Människosjälen liknas ofta vid ett hus, med fallgropar, stängda dörrar och hemliga skrymslen och vrår. Vi längtar efter att bjuda in andra i våra rum, att dela med oss av erfarenheter och tankar till våra medmänniskor men det är inte alltid lätt att släppa in varandra. Kvinnan på målningen visar den här ambivalensen, viljan att bryta upp de låsta portarna till sitt inre men också önskan att bevara sin integritet. 

Bilder

TYSTNADSMANIFESTET

Tystnadsmanifestet

Kära lärare

Det pratas så mycket om

att alla elever ska ha rätt att uttrycka sig

men rätten att inte uttrycka sig glöms bort.

Att vara tyst är inte att vara dum och okunnig

det behöver inte betyda att man inte har något att säga.

Man kanske bara inte har lust att säga det just då.

Det är ett val som alla borde få kunna göra.

Att tvinga någon att tala är att göra intrång.

Gör plats för tystnaden, för valet,

för möjligheten att uttrycka

inte bara vad man vill

utan när man vill.

Kära elever

Precis som ni

har rätt att uttrycka er

har ni rätt att vara tysta.

Att vara där men inte delta,

att sitta vid sidan av och lyssna,

att rycka på axlarna ”jag vet inte”.

Ni har rätt till den ultimata tystnaden,

kroppens tystnad, att inte vara närvarande.

Att vara tyst är att vägra bli bedömd

att inte gå med på spelreglerna.

För vems skull talar, skriver

och skapar ni?

Tystnaden

kan vara förtryck

Att inte få tala är förtryck

Tystnaden kan också vara makt

den kan innebära att inte behöva stå till svars

att själv bestämma vilka diskussioner man vill ta.

Den som kan tvinga någon att tala har stor makt,

makten att bryta sin in i någons inre rum.

Den utövas genom utpressning

Varenda dag i skolan

och i arbetslivet.

Tystnad

är ett val

och som alla val

får den konsekvenser.

Trots det är valet

alltid ens eget.

Tystnadsrätten:

1. Rätten att inte prata

2. Rätten att inte skriva

3. Rätten att inte svara i telefon

(eller på sms, mejl, facebook etc.)

4. Rätten att inte infinna sig

5. Rätten att få vara ifred

och inte bevakas

eller bedömas