Slutreflektion Apprporopeorpeopoprpprppriiioioiroeoiroeing

Söndag: Idag är det dags att plocka ner utställningen. Ungefär lika tom som A-venue kommer vara i eftermiddag är min blogg. Att skriva här har känts som det minst viktiga att göra så jag har prioriterat bort det. Så här i efterhand tycker jag att det var lite dumt. Någonting hade jag säkert kunnat komma på att skriva. Men faktum är att den här gestaltningsperioden har känts lite stressig. Jag har inte riktigt haft ro att fundera så mycket, fokus har snarare varit på görandet, och det är inte så roligt att skriva om. "Idag målade jag en kanin sen sågade jag ut en ram och så vidare och så vidare". Folk ser ju vad jag gjort. Och nu känner jag bara blöhblöhblöblöhblablabbla vem bryr sig. Jag ger upp. Bloggen är ett jättebra redskap men inte för alla alltid.

Okej, jag börjar om. Ska jag försöka ta det systematiskt, i tidsordning? Hrrrhmm:

Redan från början tänkte jag att jag skulle jobba med titlar. Jag gillar att skriva dikter och tycker det är intressant hur ord och bild spelar tillsammans. Jag försökte att ha ett öppet sinne när jag tittade på utställningarna på biennalen men i slutändan verkade titel-idén ändå som den mest intressanta. Då var ju frågan vad jag skulle använda dem till. Jag hade också tidigt idén att jag ville göra ett interaktivt verk där besökarna själva skulle kunna laborera med ord och bild. Min första tanke var att ta bilder från biennalen och låta besökare på vår utställning mixa ihop alla bilder och titlar med varandra. Det hade kanske varit mer effektivt egentligen, men det var inte riktigt vad jag ville göra. I mitt skapande skulle jag nog säga att lusten styr över idéerna och jag var ändå sugen på att plocka upp målarpenseln och låta något från min egen bildvärld få komma ut. Så jag målade en kanin. Och sen en till. Och jag var ganska osäker på vad sjutton jag håll på med. Gulliga små kaninisar i glada färger? Vad handlar det om? Dels om att försöka göra något inbjudande, dels om att försöka göra något som man kunde skapa flera berättelser kring och dels om att bilden skulle vara en kontrast mot orden, att den Internationella Konstbiennalen (liksom wow vad det låter mäktigt och tungt) skulle möta rara små gnagare. Så tror jag. Nog för nu.


Tisdag: En fråga som ställts under den här kursen är om man överhuvudtaget kan prata om en egen inre bildvärld, eftersom allting tas utifrån, det finns ingenting som kommer rent och ostört från ens inre. Men jag tänker nog ändå att även om allt i ens inre är sånt som man upplevt på något sätt från omvärlden bildas ändå unika landskap hos varje person, och man är ständigt på upptäcktsfärd i de landskapen, ständigt på jakt efter saker som kan kopplas samman. Av allt som jag samlat, vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är världen? Vad är det för mystiskt skimmer som ligger över den? Vad är det för bråddjup som döljs precis under fötterna på en? Vad är det för stämningar som jag inte kan sätta ord på? Det är svårt att säga vart kärnan finns, vad den är..


Konstens andlighet och identitet..?


Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt. Kanske bättre att berätta om det praktiska ändå?

Måleri: Det blev nio målningar av kaniner, 27x27 cm. Jag bestämde mig från början hur många det skulle vara. Jag ville kunna hänga dem snyggt och symmetriskt så nio kändes bäst, alltså 3 på höjden och 3 på bredden. (Fast det var lite som att det var meningen att det skulle bli åtta. Plankan jag sågade ramar av räckte till åtta och de hade bara åtta spännramar i rätt storlek. Men jag följde inte universuims vilja utan gjorde som jag hade tänkt ändå). Fast sedan när jag skulle hänga upp dem insåg jag att 3x3 inte var det bästa ändå, så jag hände dem 1+2x3+2. Så kan det vara.

Nu borde jag kanske skriva något om passion och vad måleriet betyder för mig, men grejen är att jag inte egentligen har lust att prata om mig själv eller mina tankar och mitt projekt. Jag har redan sagt en massa, på handledningar och redovisningar. Jag skulle vilja hänvisa till tystnadsmanifestet: http://lisa-sal-sellin.blogspot.se/2015/06/blog-post.html


Om jag försöker gå bakåt i tiden från härifrån då? Förra veckan hade vi vår utställning på A-venue. Jag tyckte vi gjorde en superfin utställning tillsammans. Det var verkligen många olika uttryck och alla fick sin plats på ett bra sätt. En del verk var personliga, andra filosofiska eller politiska, eller alltihop, och jag som pratat om svårigheterna med att ta till sig konst kände för en gångs skull att jag fick stanna kvar vid varje verk, se det på riktigt och förstå det. Jag tror att utställningen gjorde att många ansträngde sig lite extra med gestaltningsarbetet, det blir liksom roligare när man gör något på riktigt. Jag upplever det ganska ofta som ett antiklimax när man jobbat hårt med något skolarbete, kanske i flera månader, sedan redovisar det på 15 minuter och går hem. Det kanske inte kan vara på så många andra sätt och kanske är man lite skadad av hela bekräftelse-grejen, men att faktiskt ha en vernissage och visa upp vad man gjort var ändå trevligt. Det var roligt också att se att folk faktiskt vågade delta i mitt verk och ändra på titlarna. De förändrades en hel del under vernissagekvällen. Två av mina favoriter var: "fish" och "Fuck you people in the middle of the day". Sen blev det kanske lite så att man inte tänkte så mycket på hur titeln hängde ihop med bilden, utan mer att det var roligt att göra en ny mening, jag vet inte. Det är ju alltid svårt att veta hur någon annan uppfattar det.

Går tillbaka lite till, till hängningen av utställningen. Jag har insett att de tre gestaltningsarbetena jag har gjort under utbildningen har gemensamt att de började som måleri/teckningsprojekt och slutade i något slags installation. Det är ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, att man får tänka både i själva bilderna och utanför dem, eller att bilderna kommer ur ramarna och smittar ner världen utanför. Jag funderade lite på om det kanske beror på alla gånger jag varit med i konstrundan på Öckerö och gjort en utställning i mitt eget hus, då har jag ju velat att rummen, möblerna och tingen som finns där ska spela med och förstärka bilderna eller skulpturerna istället för att ta fokus från dem. Att ta bort allting för att få den rena vita gallerikänslan har ju inte varit en möjlighet då, och nu när jag har chansen att få det snyggt och stilrent släpar jag med en stol och en piedestal med en skål på och en lampliknande tingest för att skapa något slags rum. Hm. Jag tror att det är ett slags världbyggande jag är ute efter. Det har det nog alltid varit.

Vad hände veckan innan dess? Jag satt i min soffa och tittade på en brittisk kostymdramaserie (Lark rise to Candleford) och försökte få ihop alla små delar av mitt arbete, målade ramar, klippte ut magnetord, målade en piedestal regnbågsfärgad och så vidare. Sen upptäckte jag Hunger Games-trilogin och var borta från den här världen i två dygn. När jag kom tillbaka igen kändes allting först ganska meningslöst, men jag blev så småningom mig själv igen. Hur som helst var min hjärna under veckan helt upptagen med dels att komma ihåg och få ihop alla småsaker och sedan först lantliga Lauras äventyr och efter det Katniss Everdeens öde, så det blev inte så mycket plats över för kloka reflektioner kring kaniner, konstbiennaler eller appropriering. Så här i efterhand kan man ju undra om jag kastade mig huvudstupa in i de här fiktiva världarna för att slippa tänka på vad jag höll på med, för att jag var rädd att jag skulle komma fram till att jag inte hade en aning. Jag tror jag under hela gestaltningsperioden har pendlat mellan "det här blir bra!" och "vad håller jag på med?" och jag är fortfarande inte helt säker på vart jag landade.

Någon av dagarna började jag spela in ljudverket också. Min sambo (hatar det ordet. min.. karl? snubbe? kulbo? Rikard?) Rikard har en liten inspelningsstudio där man kan spela in fyra spår parallellt. Den har fräcka effekter som robotröst och eko och grejer. Så den lekte jag med. Jag spelade in lite bakgrundssynthljud för stämningens skull och lade sen till meningar som jag skapat av titlarna med olika rösteffekter i lager på varandra. Tanken var att det skulle bli som ett sorl av ord och att man då och då skulle kunna höra meningar om man ansträngde sig lite typ. Idén var att det skulle vara som en surrande bikupa av konst. Mhm. Den slutade med:

art is destiny, destiny is art
occations and desires
the untitled story in history
the story unfettered in  time


Söndag: Är det något jag inte berättat om? Jag borde förstås ha tagit bilder, men det glömde jag bland allt annat. Lina tog den här:

Där ser man orden som är utskrivna, limmade på en magnetplatta, utklippta och lackade, de sitter på en träbit som jag målat med magnetfärg. En appropriering av kylskåpspoesi! Träbitarna och ramarna sågade jag till hemma i mina föräldrars källare. Ramarna blev lite sneda och sådär, men det var ändå värt det att göra själv. Det känns skönt att kunna, att jag alldeles själv får och kan använda ordentliga verktyg och maskiner. Jag kände mig alltid lite rädd på träslöjden i grundskolan, rädd att göra fel och rädd att råka borra mig i handen eller något. Samma känsla dök förresten upp under verkstadsveckan då jag var på träslöjden och det var nästan lite komiskt. Rädslan att göra fel som vi pratat så mycket om. Känslan av att vara helt bortkommen och inte kunna någonting. Att man vill att läraren ska hålla en i handen genom varje moment. Det är nog nyttigt att känna så, att komma ihåg att samma rädsla, samma bortkommenhet kanske sköljer över en del elever så fort de sätter sin fot i bildsalen. "PANIK JAG KAN INTE".

Här är skålen jag gjorde under slöjd-veckan. Jag var inte helt säker på om den var en del av mitt arbete eller inte då, men den fick vara med, den hade lagom storlek och form för att lägga magnetorden i.

Här är bikupan. Ett par hörlurar hängde ut ur den. 

Den är gjord av papier mache, papperslera och en gammal lamphållare.

Piedestal med skål, målad i regnbågsfäger

Jag målade ramarna i olika färger och dekorerade några av dem med paljetter, glitter och hmhhhmmm vad heter de, såna där små fuskdiamantstenar. Det var med tanken att bilderna skulle fortsätta ut över kanterna in i rummet. Och att de inte skulle begränsas av någon idé om stilrenhet eller smakfullhet. Livet är inte smakfullt. Livet är många saker men det är bannemig inte smakfullt, så varför skulle konsten vara det?

Måndag: Jag tycker inte att appropriering direkt känns som någonting nytt jag lärt mig, det är något jag alltid gjort och sett andra göra, mer eller mindre medvetet. Jag vet inte, första gången jag insåg att man egentligen aldrig kommer på något nytt blev jag kanske besviken, men nu tycker jag att hela nätet av skapande som vi gör tillsammans är vackert. Alla bilder och historier som lever vidare i olika former, alla omedvetna och medvetna relationer mellan olika verk. Det blir som ett pussel, en gåta. Jag minns en sak som Magnus Haglund sa under sin föreläsning, någonting om att vissa saker liksom ligger kvar och gror i en länge, länge, att konsten inte alltid verkar direkt utan kan ligga liksom latent under ytan för att dyka upp åratal senare i en annan form. Det tyckte jag var lugnande, att konsten faktiskt kan komma åt en även om man själv tror att den inte säger en så mycket. Även om man står framför den med känslan av "jaha?". Jag tror det är samma med alla upplevelser egentligen.

Tillbaka till kursen igen: Även om appropriering inte kändes som en nyhet så har nog kursen gjort mig mer medveten om den, och kanske mer sugen på att låna från andra. Det är ändå svårt att helt göra sig fri från idén om originalitet! Kanske borde man sluta tänka "ingenting är nytt" och istället säga "allting är nytt!", för vad man än tar, lånar, kopierar eller härmar så gör man det alltid på en ny plats eller i en ny tid.