Frågor appropriation och didaktik

Hur skulle du beskriva att MLT kan sättas i relation till appropriering, dels i ett didaktiskt och dels i ett konstnärligt perspektiv inom lärande för bildämnet: Problematisera, argumentera och motivera!

MLT, multiple literacies theories - Läsande inte bara av text utan av bilder, andra människor, världen. Relationer och kopplingar. Språk utvecklas mellan personer, vi läser hela tiden av varandra, genom vad vi säger, vårt kroppsspråk, eller varandras bilder, texter etc. Appropriering - Att göra något till sitt eget. Hela språket, alla språk, approprierar vi. Vi härmar tills det är vårt eget, en del av oss.
Becoming - att bli till - En process som aldrig tar slut, identiteten är flytande och hela tiden påverkad av andra. Läsandet av världen och tillblivandet genom läsningen  är appropriering. Vi flyter hela tiden runt i och absorberar den här soppan av andras verk, av mänsklig kultur, av varseblivning och intryck, av intryck tolkade genom kulturen, och sedan reflekterar vi något tillbaka ner i soppan. APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.

Vad är det för skillnad på ett konstnärligt och ett didaktiskt perspektiv?
Inom bildämnet är det konstnärliga didaktiskt och det didaktiska konstnärligt. Man lär sig genom konsten, med konsten, i konsten, om konsten.
Är det konstnärliga perspektivet mer individuellt, inåtvänt? Inte nödvändigtvis, konsten kan vara utåtriktad, kollektiv, didaktisk.
A) Ur ett didaktiskt perspektiv: Hur lär man sig genom appropriering och MLT?
B) Ur ett konstnärligt perpektiv: Hur påverkas ens konstnärliga arbete av appropriering och MLT?

Men i bildämnet lär man sig konstnärligt arbete? Lär man sig något annat? Historia, samhällsvetenskap, matematik? Kanske det.
Eller vad ÄR egentligen konstnärligt arbete? Är det historia, samhällsvetenskap, matematik? Det kan det vara?
Det flyter ihop.

Om man struntar i bildämnet en stund. Då kan man kanske tänka sig att ett konstnärligt perspektiv på appropriering är betydligt snävare än ett didaktiskt. Det är en specifik företeelse inom konstvärlden. Hur man definierar appropriering i den konstnärliga kontexten verkar i och för sig också variera, från att det innebär att man tar en bild eller ett föremål rakt av till en mer diffus tanke om att appropriering kan ta sig många olika uttryck, en definition som påminner mer om inspiration. Det är nog den mer öppna definitionen som de flesta har arbetat efter under den här kursen, och den påminner mer om den didaktiska tanken om appropriation som ett sätt att ta in världen.

Vad är lärande? Vad är konst?
Appropriering. Allt är appropriering.
Vad är appropriering? Läsandet av någonting och förmedlandet av något. Att göra något till sitt eget. Att bli till, att bli annan genom det man hittar, att utvidga sig själv.
APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.


Hur skulle approptiering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?

Appropriering synliggör väl alltid det gemensamma kulturarvet - genom att göra något nytt av något gammalt kan man spåra trådarna bakåt i tiden. Men vad är det gemensamma kulturarvet? Finns det något annat kulturarv än det gemensamma? Det personliga kulturarvet? Man kan tänka sig att varje person har sin egen mix av kultur inom sig, men kultur.. det måste ändå vara något som uppstår mellan personer och inte bara inom dem. Det finns förstås många gemenskaper, små och stora, som har olika kulturarv. Jag och min syster har ärvt min familjs kultur, till exempel vissa ord som min morfar eller mamma hittat på som bara vi förstår. Man kanske inte kan prata om ett enda gemensamt kulturarv - det vore nog oerhört svårt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för alla kulturer i världen. Kanske är det något lättare att hitta i Sverge, ett gemensamt nationellt kulturarv, men även det skulle innebära ett urval som skulle lämna saker och människor utanför. Nationalism känns ju inte så värst fräscht i sig heller, jag ser ingen poäng i att försöka hitta en svensk nationalidentitet. Jag ryser vid bara tanken faktiskt.

Man kan kanske istället prata om att det finns många olika kulturarv, men frågan är ju vilka det är man ska föra vidare i bildundervisningen. Ska eleverna själva få välja vad de tycker är intressant? Ska läraren välja? Ska det finnas riktlinjer ovanifrån? Risken med att låta eleverna välja helt själva är kanske att de hela tiden väljer saker som ligger nära dem, att de inte upptäcker något nytt. Fördelen kan jag tänka mig är att de blir mer engagerade om de får göra något de är intresserade av. Appropriering kanske kan fungera som en bro, att man genom appropriering kan blanda elevernas kultur med en annan: ett tema som man tar från ett verk någon annan gjort i en teknik som man själv väljer, eller tvärtom. Exempelvis att man gör en klassisk roman till en tecknad serie. Men det blir fortfarande ganska subjektivt om läraren väljer tillsammans med eleverna och det kommer bli stora skillnader mellan olika skolor och olika lärare vad och hur de lär ut.

Frågan är om det kan vara på något annat sätt, eftersom jag mer eller mindre redan kommit fram till att det inte finns något objektivt gemensamt kulturarv. Eller det kanske man kan säga att det gör, och att det innefattar all mänsklig kultur överallt i alla tider, men det går ju inte att greppa eller lära ut. Ändå finns det förstås en massa traditioner som säger vad man ska kunna, det som kallas för allmänbildning. Är det det vi ska lära ut? Kanske. Men det är viktigt att visa att det finns annat också, att man gör eleverna medvetna om att det man väljer att undervisa om bara är ett litet urval. Jag tycker det är en svår fråga.

En bra sak med appropriering - säg att eleverna får gå på konstmuseet och välja ett verk att göra till sitt eget - är att alla elever kan välja olika och att man då kan lära sig av varandra och få en större bredd. Det kan också bli lättare att ta till sig ett verk om man gör det så att säga genom en klasskamrat, att man kan lägga deras förståelse och tolkning till sin egen. Appropriering har ju också fördelen att det kan göras ganska respektlöst, det är fritt fram att ta för sig av de kulturyttringar man upptäcker. Kulturen blir till för alla och inte något upphöjt som man eventuellt kanske kan få beundra på avstånd om man har de rätta förkunskaperna. Sen kan det förstås uppstå problematiska situationer, jag tänker på diskussionen om kulturell appropriering som rasistiskt, men då får man ju också försöka se till att det blir ett lärtillfälle, ett tillfälle att samtala om det.