I måndags plockade jag ner Galleri Soprum. Allt hängde kvar orört förutom en av målningarna, som var spårlöst försvunnen. Kanske ramlade den ner och någon slängde den, men den låg inte i kartongåtervinningen, så möjligheten finns att det var någon som tyckte om den och tog med den hem. Jag hoppas på det! Hur som helst så känns det fint att det fick hänga uppe ett par dagar så att någon fick se det. Lite tråkigt är det förstås att jag inte vet hur någon reagerade på mitt lilla tilltag, men det var ju också meningen att vara lite hemligt, att man skulle kunna fundera över vem som gjort det och varför. Jag har funderat lite på hur man skulle kunna ta den här idén vidare, man skulle till exempel kunna ordna fler utställningar i trapphus, förråd eller tvättstuga. Boka en tvättid och bjuda in grannarna på vernissage. Bjuda på salta pinnar och cider. Bjuda in sina vänner. Bjuda på vin. Jag har också funderat lite på om det är något man skulle kunna låta sina elever göra, så att deras verk får ta plats i verkligheten och de ser att det de skapar kan påverka folk runt omkring dem och inte bara vara till för att ge dem det ena eller andra betyget. Det kan vara skönt att få ta plats i en värld som ibland inte känns som om den är till för en själv utan bara för de vuxna, de med makt eller pengar.
Veckan började med lästid, kompendiet om estetiska lärprocesser, men det var en dålig läsdag och texterna snåriga. På seminariet som skulle behandla texterna (som jag nästan hann läsa färdigt men hade svårt att ta in) hann vi inte så mycket mer än nosa på texterna och konstatera att de formligen dröp av svåra ord och begrepp. De var så många att vi inte hann med att diskutera vad de flesta egentligen betydde, än mindre vad texterna i sig var ute efter att förmedla. För det måste väl ha varit mer än lansering av besvärliga begrepp? Nu är jag ändå en person som gillar långa och svåra ord och tycker det är fint med ett språk som kan uttrycka nyanser och inte alltid tar den lättaste vägen. Jag förstår också idén med att ha begrepp och ett teoretiskt språk så att man kan vrida och vända på sina tankar tillsammans.
Men allvarligt talat,
Emanera? Suggerera?
Det känns som om vissa av de här textförfattarna har grottat in sig så djupt ner i det akademiska språket att de inte längre kan konsten att göra sig förstådda för oss vanliga dödliga. Kom ut ur era arslen, vill jag ropa till dem! Vi kommer ta er på allvar även om ni inte är omöjliga att förstå!
Jag kan tycka att det hade varit bättre att välja en av texterna och prata igenom den ordentligt, istället för att försöka klämma in så mycket som möjligt i våra arma skallar på en gång. På fredagens seminarium, som handlade om barns bildskapande, pratade seminarieledaren om att det finns två sätt att se på utbildning. Antingen är det viktiga att man utvecklas tillsammans mot målen, eller att man hinner med det som ska hinnas med. Det kändes som en bra insikt, att det viktiga kanske inte är att gå igenom allt, utan att eleverna verkligen tar till sig det de håller på med.
(Fredagens seminarium kändes för övrigt lite motsägelsefullt, först pratade seminarieledaren om hur viktigt det är att vi är aktiva eftersom det är ett tillfälle där vi blir bedömda, och sedan gick största delen av tiden åt till att personen pratade själv. Visserligen om intressanta och relevanta saker men så mycket bedömning kan det ju inte ha blivit? )
En annan sak som jag hade önskat fick ta lite mer tid var genomgången av assignments i torsdags, då vi fick fem minuter på oss att visa vad vi hade gjort. Det blir inte så mycket analys eller plats för funderingar på fem minuter och efter att halva klassen visat sitt så är man så mätt på assignments att man knappt orkar lyssna på resten utan bara väntar på att det ska ta slut. Man behöver kanske inte titta på vad alla gjort varje gång? Är man extra nyfiken på vad någon annan gjort kan man ju titta på bloggen. Ett alternativ vore att dra lott om vilkas assignments som man ska prata om, eller ta halva klassen varannan gång. Jag vet inte, det är bara idéer!
