Vecka fem

Förra veckans reflektion skrev jag i måndags, då jag fann mig själv ensam med stora textmassor och på gnälligt humör. Under veckan som följde har saker och ting fallit lite mer på plats igen. Tisdagens seminarium redde faktiskt ut en del i mitt huvud, och även om jag nu inte riktigt fortfarande känner samma klarhet som då, så var det ju trevligt att ha upplevt den en liten stund.

På assignmentdagen kände jag att det inte var en dag för grandiosa idéer eller storslagna utmaningar. När jag först läste uppdraget "omarrangera", så tänkte jag: collage!, men jag hade inte riktigt lust att klippa och klistra så jag satte ihop olika bilder till en teckning istället. Bilderna föreställde en massa kungligheter i tjusiga klänningar som såg ganska stela och upparrangerade ut, ett landskap med en väg och ett porträtt av Jay Munly (inte Peter Stormare och inte Mellanmannen, fast de spelar faktiskt i samma band). I bakhuvudet hade jag Vygotskis bok om fantasi och kreativitet, han skriver att allt skapande är ett resultat av att hjärnan kombinerar olika erfarenheter på nya sätt. Fantasi är i själva verket ett omarrangerande av sådant man redan vet! Hela tiden tar vi isär våra upplevelser och skärskådar våra tankar för att sedan sätta in dem i sammanhang igen.

Sedan var det dags för genomgång och denna veckan skulle vi två och två presentera varandras assignments. Det gjorde att det blev mer plats för tolkningar och diskussion. När det var dags att prata om min teckning sa handledaren att den påminde om konstnären Patrik Andiné. Attans också, tänkte jag och sa som det var: "Jag har haft honom som lärare". Han var nämligen huvudlärare för år 1 på målerilinjen på Dômens konstskola när jag gick där. "Vi ska nog ta Patrik Andiné ur dig!", sa handledaren. Det kändes betryggande. Jag gick hem och googlade honom och såg att han har utställning på Borås konsthall just nu. Det skulle vara roligt att få till en utflykt, så kan jag undersöka våra eventuella likheter och skriva en utställningsreflektion om det!