KULTURORIENTERING

Utställningsreflektioner


Galleri Thomassen - Idun Baltzersen och Oskar Nilsson 27 Februari - 16 mars 2014

Galleri Thomassen har flyttat sen sist jag var där, men de har fortfarande samma upplägg (något som gjorde mig helt förvirrad), med ett litet rum till vänster och ett större galleriutrymme rakt fram. I det lilla rummet fanns Idun Baltzersens stora träsnitt och tryck, upphängda som ett slags installationsaktig utställning. Både tryck på textil, flera av samma motiv eller delar av dem, och själva orginalen i trä fick vara med. Verket hette Playing Nature. Det jag tänkte på först var hur hon arbetat med ljus och mörker, hur det svarta i trycken verkligen blev svart, och trots att det var den enda färgen som användes fick jag en stark känsla av strukturer och volymer. Det var människor som arbetats fram med ljus som föll över ansikten och kläder. Bland motiven såg jag en bild av två personer som såg nästan biblisk ut, den fick mig att tänka på bilder av Eva och Adam, och ett huvud som såg ut som prinsessan Diana uppochner. På vernissagekortet står: "Motiven i Idun Baltzersens arbeten är historiska framställningar av kvinnliga martyrer. De avbildade kvinnorna är offer för en patriarkal maktstruktur som går att känna igen än idag". Själv upplevde jag inte utställningen som direkt bärande på ett politiskt budskap utan mer som ett utforskande av människan och dramatiken i den svarta färgen.

I det stora rummet fanns Oskar Nilssons målningar. Var och en kändes som en del av något slags historia, en barnförbjuden saga. Måleristilen var kladdig, flödig och uttrycksfull med starka färger men också ett påtagligt mörker. Jag upplevde dem som både småroliga och lätt obehagliga. Manliga könsorgan, fast kanske snarare målade som symboler än som verkliga kroppsdelar, var ett återkommande tema. Jag undrar varför just dessa två konstnärer är utställda samtidigt. Har de funderat över symboliken i att det lilla rummet befolkas av kvinnliga martyrer, medans snoppar i glada färger breder ut sig i det stora?


Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000 - Göteborgs konstmuseum

Trots att jag tittat på utställningen tre gånger nu tycker jag fortfarande det är svårt att skriva något om den som helhet. Den innehåller så mycket olika spår och ingångar. Det första som möter en är foton med politisk inriktning från 70-talet, bokomslag och affischer, både rent dokumentära och några fotomontage med mer humoristisk touch. Utställningen rör sig sedan från det politiska till skildringar av samhället, vardagslivet som både kan vara hemskt och idylliskt, till det personliga, det poetiska och surrealistiska, uppdelat i olika rum efter årtionde. Som alltid när man går runt och tittar på en stor utställning med många olika uttryck var det vissa verk jag fastnade lite extra vid.

Ett av dem var åtta färgfotografier i röda ramar som hängde i nittiotalsrummet. De föreställde olika mer eller mindre absurda situationer, bland annat ett kalas mitt i en sjö, en tant och farbror i en mataffär som visar upp en falukorv, en man i en lådbil med en jultomte vid sidan av och två barn i blå cykelhjälmar som ser ut över ett torg. Vad är det som händer egentligen? Varför har man valt att fotografera just dessa händelser och sätta dem jämte varandra? Är personerna uppställda för fotografiet, eller fångade i ögonblicket? De glada färgerna, den vagt komiska stämningen och känslan av mysterium satte i gång mina funderingar.

Foto av Lars Tunbjörk

Andra bilder jag tyckte var intressanta var två stora suddiga svartvita foton som också hängde i nittiotalsrummet. På bilderna ser man siluetterna av människor, på den ena en grupp som ser ut att göra något utomhus, och på den andra någon på en gunga. Figurerna är helt mörka, kanske är det inte människor alls, utan frånvaron av människor man ser. Har de försvunnit helt ur världen och slutat existera, eller är de gömda för att de planerar någon slags hemlig aktion? Deras anonymitet gör det möjligt att fantisera kring dem, men jag upplevde också en känsla av hotfullhet i bilderna.

Ett tredje verk jag reagerade på var en serie bilder från en förlossning. Man följer en kvinna från att hon kommer till sjukhuset tills barnet är fött. Inget besparas åskådaren, man får se rakt in i underlivet medan ungen trycks ut. Jag kände ett starkt obehag inför bilderna, inte för att jag tycker underliv är obehagliga men för att det ser så smärtsamt, kladdigt och jobbigt ut att föda barn. Jag undrar varför man har gjort den här bildserien, vad fotografen har tänkt förmedla och hur kvinnan på fotografierna ser på bilderna. Kan det vara meningen att man ska känna att man aldrig någonsin vill föda barn, eller är tanken att visa hur fantastiskt livets mirakel är? Jag tycker mest det är fantastiskt att tänka på alla stackars kvinnor som gått igenom den där pärsen, och det känns orättvist när jag tänker på att alla män slipper.

Jag försjönk även en liten stund i något som egentligen inte är en del av utställningen, fast den är det ändå: Gästboken. Det var intressant att se liten samling av besökarnas tankar om utställningen och diverse annat, vad folk skriver när de är anonyma men samtidigt vet att andra kommer att läsa det. Gästboken känns som en fristad för exhibitionister och andra som vill vara med på ett hörn och göra sin röst hörd, antingen det är för att säga tack för utställningen, ge kritik, förmedla ett politiskt budskap ("KROSSA KAPITALET"), visa på sin existens i världen eller berätta om tillståndet just nu, ("MAMMA ER BÅRTA").


Erland Brand - Göteborgs konsthall 15 Mars -27 April 2014

Konsthallen känns så seriös. Och tyst. Det känns som om man stör om man säger något där inne, helst ska man bara smyga in, tyst begrunda konsten och sedan obemärkt lämna byggnaden som om man aldrig varit där. Jag försökte ignorera den känslan när jag gick där tillsammans med R, eftersom det kändes som en utställning som man fick ut mer av om man kunde prata om mad man såg med någon.

Utställningen bestod av två delar, dels en mängd tuschteckningar utlagda på bord med glasskivor och dels målningar föreställande ansikten. Tuschteckningarna balanserade på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, en del kunde man se vad de föreställde, andra tycktes vara bara mönster men de flesta var öppna för tolkning. Många av dem gav känslan av rymd, eller av att betrakta någonting uppifrån, kanske som en karta eller planritning av ett hus, eller fält med utspridda små hus. I vissa kunde man tänka sig att man såg hela städer. I några av bilderna fanns tecken, jag vet inte om det var kinesiska eller japanska tecken, eller om det var tecken konstnären själv hittat på, eller en blandning. De svarta strecken var hela tiden på väg att antingen lösas upp eller samlas ihop i ett begripligt motiv.

I målningarna svävade ansiktsformerna ofta ensamma i ett rum eller i en rymd med kompositioner av färger, ofta ljusa och pastelliga, och strukturer, ibland i assemblageteknik med olika ting, pappersbitar eller bitar av duk. Många var näslösa eller utan mun, men fortfarande läste man in ansikten när man såg dem. Alla hade ögon och en liknande form som påminde om en potatis. När man såg en bild på konstnären kunde man se ett slags likhet mellan honom och ansiktena, och i texten om utställningen kan man läsa att alla de 130 målningarna tar sin utgångspunkt i Erlend Brands egen huvudform. Vissa av ansiktsmålningarna tilltalades jag av och tyckte var intressanta, andra tyckte jag mindre om, men jag kunde inte riktigt säga varför. Det kändes som om det fanns någonting att säga om alla målningarna, kanske inte strålande intelligenta konstanalyser men saker som "Han där ser ut att må illa, han är alldeles grön", "Titta på honom, vad lurig han ser ut" eller "Det där lilla molnet bredvid hans huvud skulle kunna vara en tanke". Kanske är det så att ansikten, även om de bara är en potatisform med ögon, på något sätt alltid kommunicerar något.

Jag tyckte det var fint att utställningen bestod av två olika delar som var och en innehöll likartade verk. Både i teckningarna och målningarna fanns en nästan manisk upprepning, man tänker sig att konstnären verkligen velat tömma ur de här temana och göra dem på alla sätt han har kunnat. Det gjorde att man verkligen kunde försjunka i utställningen och ta in den, eftersom målningarna blev en fortsättning på och en komplettering av varandra, samtidigt som där också fanns något helt annat som gjorde upplevelsen mer komplex. Jaget på målningarna och de mer eller mindre abstrakta landskapen eller tingen på teckningarna fick mer mening i relation till varandra.


Period Pieces - Urban Artroom

Menskonst - självklart ska man gå och titta på det! Urban artroom är ett galleri som specialiserar sig på urban konst, streetart och grafitti. För att få komma in var man tvungen att ringa på en dörr och bli insläppt. Galleristen frågade om vi var där för något särskilt, vi svarade menskonst och blev visade en trappa ner. Där fanns en liten utställning med mens som tema. Mina favoriter bland konstverken var en serie foton med kvinnor i vardagliga situationer som hade blod rinnande längs med benen eller blodiga trosor, ett par örhängen i form av tamponger som satt på drottning Silvia och kungen, några tuschteckningar färglagda med mensblod och några foton och en film där mensblod i vatten bildade vackra abstrakta figurer och mönster. Det var trevligt att se mens få vara något vackert istället för något äckligt som man ska skämmas för. Jag vet dock inte om de som allra mest skulle behöva se utställningen och förändra sin syn på mens kommer att våga sig dit. De vet kanske inte ens om att utställningen finns, det kändes mer som ett evenemang för de redan invigda. Ändå gör det mig glad att någon vill lyfta fram mens och undersöka det genom konsten, istället för att gömma undan det. För min del hade jag gärna sett fotografierna som stora planscher längs avenyn, tabut kring mens behöver brytas.

Föreläsningsreflektioner


Samtidskonstsintroduktion med Fredrik Gunve

Föreläsningen började med en väldigt snabb och effektiv genomgång av konsthistorien. Fredrik Gunve var noga med att påpeka att det var EN historia, och inte Historien, alltså ett subjektivt urval, och att vi på samma sätt kommer att få göra våra val som lärare. Vi har makten att åtminstone delvis bestämma vad vi ska ta upp i undervisningen, även om man kanske inte helt kan strunta i de vedertagna klassikerna inom konsthistorien. Eller kan man det?

Gunves historia sammanfattades ungefär såhär: Innan sjuttonhundratalet var samhället feodalt och religiöst och inte någonting att bry sig om för oss egentligen. På sjuttonhundratalet däremot kom upplysningen och industri och teknik utvecklades. Någon gång under 1800-talet dör gud. Fotografiet uppfinns och de hantverksmässiga avbildande målandet tycks onödigt. Konsten hamnar i en kris och impressionisterna (halmhattar) hittar på att de i stället ska måla sitt intryck av saker och ting. Tider av framtidstro, optimism och utopier får sitt slut i första och andra världskriget (nu är vi alltså inne på nittonhundratalet), som lämnar Europa i spillror, både materiellt och själsligt. Hur ska de som blev kvar kunna hitta ett sätt att leva tillsammans trots detta trauma? Det är nu vi börjar tala om samtidskonst, som handlar om möten och relationer genom artefakter. (Gunve verkar vara väldigt förtjust i ordet artefakt, men jag kan ärligt talat inte säga att jag riktigt förstod skillnaden mellan artefakt och konstobjekt).

Här splittras föreläsningen upp i en massa exempel på olika konstnärer som utforskar och exprimenterar med sin konst. Jackson Pollock som målade genom att skvätta färg på stora dukar, Yves Klein som målade med en kvinna som pensel som fick rulla runt på en stor duk, Shigeko Kubota som målade med sin vagina och andra som använt sin kropp i sin konst på olika sätt. Ett annat tema bland exemplen var konstnärer som ägnat sig åt någon form av motstånd, till exempel Guerilla Girls, som gjorde olika aktioner för att uppmärksamma ojämlikhet inom konstvärlden.

Jag noterade under föreläsningen att han valt ut konstnärer så att ungefär hälften var kvinnor och hälften män . I historiesammanhang är det ofta bara en massa gubbar, så det är kanske inte så konstigt att jag funderade över det, med det är ändå lite galet att jag tänkte, "Åh så bra, kvinnorna får vara med!". Det borde ju vara självklart.

Bild och konstteori-introduktion med Fredrik Gunve

Vi fick uppgiften att välja en konstbok, hitta en konstnär eller ett verk i den, relatera det till en annan konstinriktning och sedan sätta det i samband med det fiktiva Februari-Imperiet. Vi valde fluxuskonst och en bok om surrealism.

Surrealism är en konstriktning som uppstod på tjugotalet, den satte det undermedvetna och drömmar i fokus och ifrågasatte konventionell konst och realism. I boken fastnade vi för en bild av en pälsklädd kopp gjord av konstnären Meret Oppenheim och vi letade upp en tjock bok om henne i biblioteket. När vi bläddrade i den slogs vi av att hennes konstnärskap verkade utmärkas av utforskande och flöde, något som kännetecknar fluxus-rörelsen. Det var alltså inte så svårt att hitta en koppling. Fluxus var en diffus grupp konstnärer som bildades i början av sextiotalet som en pånyttfödelse av dadaismen. De mest kända inom rörelsen är kanske Joseph Beuys och Yoko Ono. 

Ma Gouvernante, Méret Oppenheim

En annan konstnär vi hittade i boken om surrealism var Roberto Matta. Vid närmare efterforskningar upptäckte vi att han hade en mindre känd bror, Friedrich Matta, som levde i Februari-Imperiet. Historien berättar att han en dag snubblade över Oppenheims konstverk med skorna på bilden ovan. Friedrich blev så hänförd av dem att han satte sig ner och studerade dem i dagar, utan att äta eller dricka, medans han skissade av dem och i deras form hittade de heliga grundformerna kvadrat, triangel och cirkel. Flera av dessa skisser finns bevarade på museer runt om i världen. Till slut gick Matta in till staden för att berätta för folket om sin märkvärdiga upptäckt. Ur den stora fascination som skorna väckte uppkom en högtid då skor i olika former ställdes på fat och beundrades.

Matta själv slutade aldrig att förundras över skorna. Varje dag gick han ut i skogen för att återigen kunna studera dem. Till slut gick det så långt att han skändade skorna och parasiterade på dem genom att ta på sig dem. (Inom Febriari-Imperiet är parasiten en viktig symbol). En dag när han gick runt iförd skorna blev han upptäckt av en kringströvande medicinman, som sköt honom på fläcken. Varför han sköt är inte helt klart. Kanske ville han bota Matta från sko-vansinnet, eller också blev han bara arg över hans parasitbeteende.
Vi vet dock att efter denna händelse förändrades skohögtiden och en ny tradition uppkom. Varje år hädanefter utsågs en Parasit, som blev rituellt skjuten under firandet till skornas ära.



Bokreflektion

Leviatan från Göteborg - Cecilia Grönberg & Jonas (J) Magnusson
Paracetologiska Digressioner: Malmska valen, Göteborgsvitsen, Jona-komplexet och Moby Dick

Uppgiften var att läsa en bok från konstbiblioteket om något man inte visste något om, så jag lånade en över 200 sidor lång bok om Malmska valen. Valen strandade 1865 i Askimsviken och blev uppstoppad av A W Malm, varefter den blev förevisad först i Göteborg och sedan i Stockholm innan den gav sig iväg på en Europaturné, som dock fick avbrytas redan i Tyskland. Tydligen inbringade valvisandet inte så mycket pengar som man hade hoppats på. Så småningom fick den sitt hem på Naturhistoriska museet där den fortfarande står. Insidan av valen är inredd men är bara öppen för besökare vid vissa speciella tillfällen, till exempel valdagen. Som ni förstår vet jag numera mer om denna val än någon person kan ha nytta av, men jag tycker det är något väldigt fint med den. Den är en Göteborsk symbol (borde inte Håkan skriva en sång om den ?) och samtidigt en symbol för det storhetsvansinne och besatthet, som jag föreställer mig att A W måste haft för att få för sig att göra sig själv odödlig genom att stoppa upp en blåval. Och så är valar förstås fascinerande djur. Förutom historien om själva valen innehåller boken en mängd utläggningar om olika valrelaterade ämnen. Jag tyckte ett avsnitt om Göteborgsvitsen var mest intressant. Den började talas om som fenomen ungefär vid samma tid som valen var aktuell, och i boken kan man läsa flera gamla texter som vitsar friskt om valar.

"Herr M., vilken av musei styrelse erhöll fullkomlig valfrihet i avseende på det rara fyndet, valde till sin medhjälpare bildhuggaren Malmgren. Det pikanta är, att man genom svalget kan stiga ned i fiskens inre. Brevskrivaren gjorde häromdagen, tillika med flera andra personer, en dylik valfärd ner i odjurets buk."
(s41)

Malmska valen flyttas från Ostindiska huset till Naturhistoriska. 
Den är delad i fyra delar och man byggde färdigt väggen i valsalen efter dess inflyttande.

Jag tycker boken gick lite onödigt långt in på de olika områdena, alla små sidospår skulle analyseras och teoretiseras kring vilket till sist blev lite tröttsamt. Samtidigt kan man tänka att boken är gjord med samma besatthet av något som egentligen inte är så viktigt som präglar hela historien om valen. Att den dessutom tar upp en massa skilda saker som bara är löst sammankopplade med varandra får mig att tänka på hur vetenskap bedrevs på 1800-talet, man behövde inte specialisera sig på en sak utan kunde syssla med det man tyckte var intressant. Då kunde en man som A W Malm utan utbildning publicera texter om bland annat Bohus-sillen, daggmaskar, fogelläten, luftvexling i vanliga bostadsrum, nya igelarter från Grönland, fornfynd och alléer i Göteborg, för att inte tala om stoppa upp en val.