Veckans assignment gick ut på att fylla tomrum med sin kropp. Jag har ett jobb i min pappas fiskaffär som jag ibland behöver gå till, eftersom jag inte klarar mig utan pengar och han klarar inte att göra allting själv. Vi försöker passa in det så gott vi kan för att jag inte ska missa något i skolan, så onsdagar är lite en sista utväg eftersom man på assignmentdagarna bestämmer över sin tid själv, men jag ändå helst vill ha så mycket tid som möjligt att göra dem på. Hur som helst så blev jag tvungen att jobba under den här onsdagen, men en fördel med mitt jobb är att jag gjort arbetsuppgifterna så många gånger att jag inte behöver tänka på dem. Istället kunde jag fundera på mitt assignment. Vad är ett tomrum egentligen? Vilka tomrum ska jag fylla? Fysiska eller själsliga? Jag bestämde mig för att jag ville skapa ett tomrum, göra det påtagligt och sedan sätta mig själv i det rent fysiskt. Jag gjorde en teckning av en ram på en vägg och klippte ut ett tomrum där innehållet skulle varit. Sedan placerade jag mig själv bakom och fotograferade. Jag hade förstås kunnat använda mig av digital fotoredigering i efterhand, men för mig kändes det på något vis viktigt att tomrummet skulle finnas i verkligheten. Under redovisningen fick jag många fina tolkningar och idéer om vad jag hade gjort, vad är mest verkligt, teckningen eller kroppen i den? Det var också som vanligt roligt att se vad alla andra gjort och hur olika vi tolkat uppgiften.
På fredag var det dags för sokratiskt samtal och jag skulle vara samtalsledare tillsammans med Christine. Vi visade en bild på en målning som Hitler gjort och frågade klassen vad de tyckte om den. Sedan talade vi om vem som målat den och frågade om det gjorde någon skillnad för hur man uppfattade den. Tanken var att samtalet skulle handla om huruvida ett verk kan vara oberoende av konstnären eller om man alltid måste tolka det i något slags kontext. Spelar konstnären någon roll? Vi var beredda på att samtalet kanske skulle utvecklas åt ett annat håll än vad vi hade tänkt, men jag fick ändå lite hjärnstillestånd. Det kändes inte som om de frågor vi förberett passade in och jag kom inte på några nya som kunde föra samtalet vidare, vilket är samtalsledarens uppgift. Det enda jag kom på var mina egna synpunkter, men det är ju inte meningen att samtalsledaren ska ta plats på det viset. Kompromissen blev tystnad. Att vara samtalsledare visade sig alltså vara något jag inte direkt har naturlig talang för, men jag får väl försöka öva. Jag är nog ganska ovan vid ledarskap över huvud taget, men det är en roll som jag behöver växa in i om jag ska kunna vara lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar