Veckoreflektion sju

Tillvaron på HDK börjar vid det här laget komma in i något slags rytm, lästid eller seminarier måndag-tisdag, assignment på onsdag, genomgång på torsdag och sokratiskt samtal på fredag. Det är inget av det jag skulle vilja ta bort, men jag kan ändå längta tillbaka lite till de första intensiva workshopveckorna där man inte riktigt visste vad man hade att vänta sig när man gick till skolan.

Därför var måndagen lite extra uppfriskande. Den började med en kort föreläsning. Klassen satt med anteckningsböcker och pennor i högsta hugg, beredd att ta in en liten bit färdigförpackad konsthistoria, och läraren började prata på om något som han kallade för Februariimperiet. "Vad sjutton är det? Det har jag aldrig hört talas om?", tänkte nog de flesta av oss, men så småningom insåg man att det inte riktigt funnits på riktigt (förstås beroende på vad man menar med "på riktigt"). Sedan hade vi en workshop då vi själva fick sudda ut gränserna mellan fakta och fiktion. Det är viktigt att komma ihåg att historien alltid är subjektiv, vissa bitar väljs ut och lyfts fram medan annat glöms bort. Det finns inte en histora som är rätt, sanningen har alltid flera sidor. Dessutom tolkar vi som lever nu historien efter våra erfaranheter och kunskaper. Det som var sant förr kan vara en saga idag, och det som vi tar som självklart nu kan vara felaktigt i framtiden.

Tyvärr missade jag tisdagens seminarium även denna veckan, men sedan var det återigen assignmentdags! Jag älskar att jobba med assignments. Jag skulle kunna göra det varje dag! Det är nog kombinationen av frihet och tidsbegränsning som är det bästa, men ibland kan jag önska att det fanns ännu mer tid att utveckla sina ideér, dra dem till sin spets och verkligen arbeta igenom dem. Denna veckan gick uppgiften ut på att göra en kopia av en filmscen med sig själv i huvudrollen och spela in med mobilkamera. Min fem år gamla mobil har visserligen en kamera men man kan varken filma med den eller skicka bilderna till en dator. Dessutom verkar det som om den har fått i sig något slags hallucinogen drog för färgerna i bilderna är helt vansinniga. Det kan störa mig lite att det tas för givet att man har diverse tekniska prylar, men det är väl så verkligheten ser ut och jag har lyckats lösa det hittils med lånade kameror. Jag tänker att det är viktigt som lärare att inte ta för givet att alla har  egna datorer, kameror eller pengar till utflykter, utan att det ska finnas möjligheter att delta även för de som av olika skäl är annorlunda.

Det var fantastiskt fint att se alla andras filmer (och att vara med när några av dem blev inspelade också!). Jag är så imponerad av hur mina klasskamrater vågade bjuda på sig själva och gå in för uppgiften. Jag tyckte det var jobbigt att vara med i min egen film och ändå valde jag en scen utan något tal medan andra spelade till och med två olika roller! Det var på sitt sätt en helt omöjlig uppgift, hur ska en person på en dag kunna kopiera en filmscen? Men alla löste det på sitt sätt. En applåd alltså till alla fina och modiga skådespelarprestationer!

Fredagens sokratiska samtal handlade om menskonst och om pengar. Mens och konst är alltid kul att prata om och det var ett bra utforskande samtal. Så fort jag insåg att nästa samtal skulle handla om pengar började det bubbla i hela mig. Jag har nämligen väldigt mycket åsikter om saker som inte står rätt till i samhället och pengar är förstås en del av det. Man kan nog säga att jag blir lätt förbannad bara jag hör ordet pengar faktiskt. Det verkade dock som att min klass är vettigare än många andra, så jag behövde trots allt inte bli så upprörd. Jag antar att människor som tycker pengar är det viktigaste i livet inte blir bildlärare.