Hej! Det var helt omöjligt att sammanfatta två kapitel på två sidor, så jag gjorde en kort sammanfattning av Postcolonialism där jag tar upp två av texterna och en lite längre om Postcommunism där alla texter får vara med.
Postcolonialism
I The colonial harem beskriver Malek Alloula orientalism: kolonisatören approprierar ett land, approprierar kulturen, förenklar, exotifierar och stereotypiserar den. Haremet blir den ultimata drömmen väst drömmer om öst, något vi kan lockas av och förkasta som omoraliskt. Han tar upp vykortet som ett exempel på hur kolonisatören väljer att visa sig själv i förhållande till det koloniserade landet, vykortet är en liten lagom oproblematisk utvald bit att skicka hem till moderlandet.
Imaginary homecoming av Jorma Puranen handlar om fotografier av Samer som tagits 1884 under prins Roland Bonapartes expedition till Lappland. Bilderna förvaras numera i ett museum i Paris. Puranen har arbetat i Lappland och kunde känna igen namnen på fotona från familjerna hen lärt känna där. Hen kände att bilderna talade genom tiden och ville göra något med dem. Så Puranen börjar fotografera av dem, och arbetet slutar med att de förs tillbaka till Lappland och placeras ut i landskapet där, som ett slags omvända vykort, istället för att de exotifierade bilderna skickas till ett koloniserande land så skickas de tillbaka dit de kom ifrån. De approprieras för att återvända, kanske för att återförmänskligas?
Appropriering kan vara både en kolonialistisk strategi och en form för motstånd eller ifrågasättande, . Kolonisatören med sin blick på den andre. Den andre som skapar sin egen identitet. Kolonialmakten vars identitet krackelerar. I mina ögon handlar det om vem som tar makten över historieskrivningen, historien som skrivits ned och som hela tiden skrivs om och den nya som vi skriver varje dag.
Postcommunism
Slobodan Mijuskovic diskuterar i sin text Discourse in the Indefinite Person kopian och originalet: Eftersom kopian inte kan vara 100 procent lik originalet, då skulle de ju vara samma sak, så är också kopian ett original? Han citerar Thomas McEvilley: It is as the copy and the original were chasing each other in a storm, like two leaves or two snowflakes perpetually changing places (s144). Därför är idén om kopian och originalet i grunden ohållbar. Kanske kommer man i framtiden ha en helt annan syn på kopian och originalet - eller kanske kommer man att komma fram till att frågan egentligen inte är så viktig.
Han beskriver en utställning av utställning: En nyskapad kopia av en inflytelserik modernistisk utställning, med kopior av målningar. Den här utställningen är gjord utan avsändare, anonymt. Konstnären som subjekt försvinner tillsammans med idén om personlig stil. Kopiorna är inte gjorda kärleksfullt utan oengagerat, de är operfekta. De är dessutom gjorda efter bilder i en konstbok och inte orginalen i sig så de är kopior av kopior. Detta skapar osäkerhet, och ger oss möjlighet att undersöka vår förståelse av verkligt-overkligt, sanning-lögn, känt-okänt och kopia-original. Du kan också ifrågasätta dig själv, är du den du tror? Kan du vara en annan?
"Walter Benjamin" som har approprierat namnet från någon som approprierat det diskuterar också utställningen av utställningen, i texten Interview with Beti Zerovc (Det är alltså "Walter Benjamin" som blir intervjuad). Det handlar alltså om ett återskapande av en historisk händelse, det är berättelsen om berättelsen om modernismen. Som jag förstår det är det flera utställningar de diskuterar, ett fenomen inom konstvärlden. Skapade av samma "konstnärer" eller inte?. De här utställningarna visas i en konst-kontext men är de konst? Kan de ses som något annat? Walter Benjamin föreslår att konst-kontexten kan vara en plattform att starta på, som sedan kan utvecklas till meta-konst, konst om konst, någonting som ställer sig utanför konsthistorien.De kritiserar hela konstkontexten, faktumet att konst bara är underhållning för ett fåtal, men jag undrar på vilket sätt "konst om konst" skulle vara mer angeläget? Det hamnar väl bara ännu längre bort, blir för ännu färre personer?
I den sista texten Boris Groys Interwiew with John-Paul Stonard, berättar Groys dels om den amerikanska popkonstens inflytande på europeisk konst och dels om det sovjetiska arvet i konsten. Han menar att trots att den amerikanska popkonsten gick emot det specifika- konstvärlden, mot det allmänna - populärkulturen, så tänkte de inte på att de bilder de använde sig av inte var allmänna för alla, bara för amerikaner. De blev som ett koncentrat av det specifikt amerikanska, och reaktionen det väckte i Sovjet och i Tyskland var att konstnärer där började hitta och lyfta upp det specifika i deras länders populärkultur. Det var också en kommersiell reaktion - En rysk konstnär som gör Rysk Konst blev mer framgångsrik än en som använde den amerikanska bildkulturen i sina verk. Även på de stora Biennalerna är konstnärerna idelade efter länder, och då gäller det att visa upp något specifikt. När det gäller det sovjetiska arvet i konsten kritiserar Groys de som försöker sopa historien under mattan, man kan inte gå tillbaka till innan kommunismen och börja om där, för trots allt så var det under kommunisttiden som den moderna tiden gjorde sitt intåg, och från den kan man inte backa tillbaka.
Finns det någon gemensam nämnare för de här texterna? Jag förstår inte riktigt vad de två första har med kommunism att göra. Tanken om kopian-originalet är lite intressant, men insikten om att det kan komma att verka helt ointressant i framtiden är nästan ännu mer intressant. (Kanske är vi där redan? Det är inte en fråga som håller mig vaken på nätterna direkt). Kanske kunde en gemensam nämnare vara sökandet efter sig själv och sin plats i historien i relation till strävan bort från subjektet och ifrågasättande av de konventionella historiska berättelserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar