tisdag 24 februari 2015

Veckoreflektion 24/2

Det har varit en oproduktiv vecka, Det är svårt med gestaltningsarbetets upplägg tycker jag, oceaner av tid som ska förvaltas. Jag undrar om någon lyckas utnyttja den effektivt? Varför har vi inte en tid när vi börjar och slutar varje dag, och en sal att gå till? Jag tycker inte det är orimligt att tänka sig att om man ska arbeta med någonting ska man ha en arbetsplats att gå till, samma sak med detta. Det är kanske att skylla ifrån sig och jag kanske borde kunna ta ansvar för mitt arbete själv, men det fungerar helt enkelt inte alltid så bra för mig att gå hemma dagarna i ända och försöka få saker gjorda. Jag vankar oroligt mellan datorn, berget av disk och mina teckningar och ingenting händer. Till slut blir jag så trött på eländet att jag måste hitta på något helt annat och komma ur lägenheten, eller så flyr jag in i en tv-serie eller bok bara för att få tänka på något annat och sen kommer jag aldrig därifrån igen. 


Jag fick ett slags pysselmaterial som är gjort av potatismjöl som jag tänkte att jag kunde använda till något, men kom inte på hur det skulle kunna kopplas till det här projektet så detta är väl mer en illustration av hur det känns just nu,


Teckningar jag lyckades göra innan den totala apatin tog över. Den överst till höger kändes roligast, den föreställer olika mänskliga processer eller rörelser, är det faktiska händelser, myter, symboler? Kanske ett spår att utveckla vidare.


Tänkte att jag kanske behövde sysselsätta mig med något som inte var teckning och som inte krävde så stor tankeverksamhet så gjorde två sådana här bollar. Har en vag idé om att de ska bli jordglober för jag tycker jordglober är vackra, men jag vet inte. 

Jag förstår inte riktigt vart den här håglösheten kommer ifrån. Jag tycker fortfarande att min idé är bra och att möjligheter finns för att utveckla den men jag känner mig oengagerad. Den här sortens projekt brukar annars vara de enda tillfällena då jag faktiskt har arbetsdiciplin och gör saker. Kanske blir allting bättre om jag tar itu med disken? Ska bara läsa ett kapitel till först..

måndag 16 februari 2015

Veckoreflektion Biskopsgården 1

Jaha, då var det dags för gestaltning! Detta är uppgiften:

Detta gestaltningsarbete innebär att du ska :
I PROCESS KARTLÄGGA, UNDERSÖKA, FORMULERA
och KOMMUNICERA i VISUELL FORM.
UTMANA din kognitiva karta, mentala karta, den
föreställning (oftast av visuell natur) vi har av en
fysisk miljö. Utmana också din egen  mentala,
kognitiva karta  som kännetecknas av ett led
associationer som leder  till förändring hos
individen. Fundera också kring teoretiska  begrepp/
kartor som kan komma upp under arbetet.
Kartlägg det osynliga, det uppenbara, det faktiska
det imaginära, det som är du känner tillll , det som
är någon annan vet…

Min idé till det här arbetet som ska sträcka sig över fem veckor (fyra kvar nu bara!) är att Biskopsgården blivit infrusen och genom en slump bevarats genom årtusenden och sedan upptäcks av en främmande civilisation. Dessa varelser försöker utifrån de fynd de hittar göra sig en bild av hur människor levde, hur samhället fungerade, hur naturen såg ut och så vidare. Deras rön hade jag tänkt samla i något slags bokform. Jag vet inte om jag kommer att använda originalteckningarna och klippa och klistra fysiskt eller om jag ska göra det digitalt. Anledningen till att jag valt den här idén är att jag både kan hitta på hej vilt och ändå förhålla mig till verkligheten på olika sätt, jag kan faktiskt åka till Biskopsgården och hitta saker jag kan använda och som kan hjälpa mig framåt i arbetet.

Jag har börjat med att göra en del illustrationer av olika saker i akvarell och tusch. Jag har tänkt att boken ska innehålla olika kapitel. Ett handlar om själva utgrävningarna:


Här ser man forskningsstationen. Biskopsgården vilar fortfarande under ett tjockt istäcke. För att få upp fynden så borrar man ner i isen och får upp stora iscylindrar med infrusna saker.

Nästa idé som jag gav mig på var naturkapitlet. En stor del av biskopsgården är ju faktiskt olika grönområden eller skog,

 Jag och Linnéa tog en promenad i skogsområdet och där fanns skyltar längs vägen som beskrev olika djur. Jag tänker mig att några av de här skyltarna har hittats, fast en del av informationen har blivit förstörd och bilderna har blivit otydliga. De kanske har hittat delar av skelett som de tror tillhör ett djur men egentligen är något annat och så har det blivit lite galet:




    

Just nu finns det inte så mycket växter att hitta. Det mesta som finns på marken är gammalt gräs, pinnar, blad och skräp. Skräpet är på något sätt också en del av naturen. 



 Någonstans här började jag känna att jag inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta. Jag tog en till tur ut till Biskopsgården för att upptäcka. Jag åkte till Vårväderstorget som jag aldrig varit på förut och besökte second-handaffären och biblioteket. Jag bestämde mig för att mina upptäckare inte skulle få tillgång till biblioteket, där finns helt enkelt för mycket information. Men jag fick en stor karta över västra Hisingen som gör att det blir lättare att få överblick. Jag är ju en av få personer nuförtiden som inte har en smartphone, så jag har inte ständig tillgång till kartor och gps och allt vad man nu kan behöva. (Fast jag använde inte kartan när jag var där, jag kände mig tillräckligt mycket som en turist med min förvirrade blick och min kamera utan att börja veckla upp 1x1m prasslig papperskarta. Konstigt ändå att man skäms över något sådant. Känslan av att inte vara.. hemtam?). På secondhandaffären köpte jag ett troll (varför?) och fotograferade lite skumma människoprylar. En del är ju ett mysterium även för oss som lever nu!


Teckning av fynd.
Fortfarande kände jag att det riktiga flowet inte riktigt infann sig. Jag funderade en del på vad jag skulle skriva och hur, och på hur jag skulle förklara att en bok från framtiden är skriven på 2010-talssvenska.

Något som inspirerat hela min idé och början är en bok som heter Codex Seraphinianus, kanske världens konstigaste bok. Den innehåller helmärkliga illustrationer och är skriven på ett språk som ingen kan läsa. Eftersom den kostar nästan en tusenlapp har jag inte köpt den än, men man kan hitta delar ur den på internet. (Jag har inte kollat jättemycket för om jag köper den så vill jag ju inte redan ha sett allt!). 


Jag hade funderat en del på om jag kanske borde hitta på ett eget språk jag också, men ändå tänkt att jag vill att det ska gå att läsa vad jag har skrivit. Sen tänkte jag att det kunde vara roligt att prova i alla fall, så jag satte igång med att tillverka mitt eget alfabet. Om jag lägger in en kodnyckel i boken så kommer det ju gå att läsa ändå. Fast det kommer ju fortfarande vara skrivet på 2010-talssvenska, bara med andra symboler för ljuden? Så jag har börjat fundera på om det går att skriva på ett annat sätt, med symboler som betyder olika saker. Det är spännande, men kommer eventuellt sluta med att ingen utom jag förstår någonting, eller kanske inte ens jag förstår till sist. Vi får väl se. Jag började hur som helst med att rita hur de föreställer sig att människorna såg ut:



Förra handledningen fick vi tipset att sprida ut sig så att man kan se allt man håller på med samtidigt typ. Jag gillade det och använder mina väggar. När jag blir uttråkad spelar jag en liten trudelutt på ukulelen. 

Men jag känner mig lite instängd i allt det här illustrerandet och funderar på om jag kanske skulle göra något annat parallellt, bygga något eller.. Jag får se om någon idé poppar upp i mitt huvud eller någon annans under morgondagens handledning.


måndag 9 februari 2015

Veckoreflektion 6/2

Veckan började med en uppgift där man skulle göra tre kartor av vägar från/till jobb eller skola. Vi skulle ha med minst sex olika material och kartorna skulle visa både på hur det faktiskt ser ut och hur det kändes att vara där. Vi skulle också läsa boken "the map as art" och göra en uppgift utifrån den. Jag hade beställt boken två veckor tidigare men den hade blivit försenad, så jag satt halva måndagen och spanade efter postbilen i hopp om att den skulle komma, vilken den till sist gjorde! Men jag hann ändå inte göra båda uppgifterna, så jag valde den som gick ut så att tillverka kartor. Det var en rolig uppgift, jag gillar kartor och jag gillar att pyssla så för mig var det lite tråkigt att jag bara hade en halv dag på mig.


Jag kommer från Öckerö, så detta är Öckerö som öronmanet. Man kan se tre små röda prickar i nedre delen, det är mitt hus och min låg-mellan och högstadieskola. När man bor på en ö så kan man känna sig instängd, som att den är det enda som finns och man aldrig kommer därifrån, som om ön är en ensam manet som flyter runt i världshaven utan något mål eller riktning eller mening.  


Jag vet inte riktigt vad jag gjorde när jag gjorde denna. Det är min väg från Kville till HDK i alla fall.
Mönstren påminde lite om en person så det fick bli ett självporträtt av mig som sitter på en lektion och inte vet vad jag pratar om.



Den här kartan föreställer min väg från Öckerö och hem till där jag bor nu. På kartan kan man hitta två skolor jag gått på, två arbetsplatser, en praktikplats och två hem. Den illustrerar kanske hur man bara har uppfattning om de platser man ser när man åker förbi dem och inte de som ligger bortanför vägen.  Jag har klippt bort de mindre viktiga platserna och låtit de jag har någon anknytning till vara kvar. Det blir nästan som öar det också,

Sen blev det tisdag och gestaltningsintroduktion. Vi såg bland annat på ett Kobra-avsnitt som handlade om kartor. Kan rekommenderas. De intervjuade en riktig kart-fantast, och jag tycker alltid det är roligt med folk som är helt insnöade på något. Temat för vår gestaltningskurs är dels kart-grejen och dels Biskopsgården. Det kan säkert bli spännande. Vi fick en ny uppgift för att sätta igång den här gestaltningsperioden, det var en uppgift i två delar och jag fattade inte riktigt om man fick välja en av dem, skulle göra två olika eller om man skulle ha alltihop i samma bild. Den ena delen var i alla fall att göra en karta över en plats eller ett rum i en bok, och jag gjorde denna:


Den föreställer Thrusscross Grange och Wuthering Heights, de två husen som är de viktigaste platserna i romanen Svindlande Höjder, som jag skrev lite om i det förra inlägget, kom jag på nu!
Sen hann jag inte så mycket mer eftersom jag hade omtenta på torsdagen och jobb fredagen. Undanflykter och omständigheter! Men en måste ju göra prioriteringar också, och jag tror att jag kan ta igen förlorad mark nästa vecka. Jag har en idé för gestaltningsarbetet i alla fall, men den tar jag nästa gång jag skriver.

fredag 30 januari 2015

Fredagsreflektion 30 Januari

Den här veckan har vi läst en text av två gubbar som heter Bolton och Grussin och gjort en uppgift utifrån det. Eftersom jag presenterade uppgiften i det förra inlägget kommer här min tolkning av deras text och lite funderingar kring de olika begreppen som de skriver om.

Remediering:
När ett nytt medium lånar från eller försöker efterlikna ett gammalt, som datorspel som snarare försöker efterlikna tv än verkligheten. Eller tvärtom, att tv lånar från datorteknik. Alla medier har en relation till varandra och påverkar varandra på olika sätt. All mediering är remediering, påstår B&G, i alla fall just nu, i den tid då de befinner sig. Vilket i och för sig är 1999 då texten är skriven men jag tror de skulle säga samma sak idag. Remediering kan också göras av ett specifikt verk, att man tar ett visst innehåll och presenterar det på ett nytt sätt. Det kan man göra i samma medium eller i ett nytt, som när man filmatiserar en bok.

Direkt mediering:
Innebär att man strävar efter att likna verkligheten så mycket att man inte lägger märke till själva mediet. Mediet blir transparent, man ser igenom det utan att tänka på det och upplever en illusion av direkthet. Ett äldre exempel på detta är oljemåleri, där man velat få det att likna verkligheten så mycket som möjligt genom att använda centralperpektiv och försöka dölja penseldragen. Målningen ska inte ses som måleri utan som ett fönster som visar en verklighet. Ett mer nutida exempel är datorgrafik som försöker uppnå så mycket fotorealism som möjligt.

Direktmediering kan också upplevas när man läser en bok och kommer in i historien så mycket att man glömmer bort sig själv. Det tycker jag är intressant, för läsning är ju något inlärt och på så sätt o-direkt. I och för sig är fotografier och film också något man måste lära sig att läsa av och förstå. Men det är ett spännande tillstånd när man försjunker så djupt in i en historia att man glömmer bort att det inte är på riktigt. Men så börjar man fundera på en viss formulering i texten eller känner att något i berättelsen eller filmen inte känns trovärdigt och så bryts illusionen. Det kan också göras medvetet av författaren så att man plötsligt blir medveten om personen som skrivit. I vissa fall kan man vara väldigt medveten om författaren utan att förtrollningen försvinner, historien och författaren existerar i boken parallellt med varandra utan att man ifrågasätter det.

Jag undrar om det kanske är så att man måste ha en viss vana av ett medium för att kunna sluta tänka på det. Om jag skulle prova virtual reality till exempel så skulle jag förmodligen hela tiden tänka "wow, det här är nästan precis som verkligheten" och på så sätt vara oerhört medveten om att det faktiskt inte är verkligt. Jag vet inte om direkt mediering ens är möjligt på riktigt, direkt och mediering borde egentligen vara motsatser. Det kanske bara är en upplevelse, en känsla i stunden som är verklig då.

Hypermediering:
Kan ses som motsatsen till direktmediering. Här är kanske strävan att vara verkligheten snarare än att göra en represtentation av den. Hypermediering karaktäriseras av mångfald och synlighet istället för transparens. Ett exempel är datorn som har en massa knappar och menyer överallt som gör olika saker. Collage är också ett exempel. B&G skriver så här "Inom hypermedieringens logik strävar konstnären efter att få sin publik att erkänna mediet som medium samtidigt som den ska finna detta erkännande njutbart". Konsten kan bli sin egen verklighet när den bryter med realismen, den slutar vara en representation och blir bara medium, bara sin egen..

Jag funderar lite över det där med verklighet. Visst vill mycket konst, film och spel ge en känsla av att det är på riktigt, men samtidigt är det ofta en helt annan verklighet som presenteras. Jag vill ju inte se en film om Lisa, 26 år, som sitter vid sin dator och skriver. (Eller..?) Men det här kanske inte handlar så mycket om huruvida man visar upp drakar eller snöslask, det kanske är mer en fråga om hur det presenteras?

Kan någon förresten förklara för mig hur man använder orden media, medier och medium? Ett media, flera medier? Ett medium, flera media? Flera medium? Mediet? Mediumet? Ni fattar vad jag menar i alla fall,

En remediering kan vara hypermedierad och/eller direktmedierad. Det verkar som att något kan vara både direktmedierat och hypermedierat samtidigt, det kan till och med vara direktmedierat för att det är hypermedierat, kanske tvärt om också? Samma sak kan också ses som direktmedierat eller hypermedierat beroende på vem det är som upplever det.

När jag gjorde min remediering var jag till viss del ute efter realism (jag använder fjäderpensel för att ta bort penseldragen!) men jag ville också att den ska vara fin som målning, Jag ville att den skulle berätta någonting och på så sätt vara en representation av verkligheten och samtidigt vara ett vackert objekt, det viktigaste med målningen var inte att den liknar verkligheten så mycket som möjligt. Det måste väl inte vara helt det ena eller det andra.

onsdag 28 januari 2015

Remedieringsuppgift

För några veckor sedan tog jag hem en påbörjad målning som jag lämnat hos mina föäldrar. Det var säkert flera år sedan jag började på den men någonting gjorde att det kändes rätt att fortsätta nu. Den föreställde en man som står framför en häck av rosor. I häcken finns en grind och grönbleka ansikten tittar fram mellan bladen. De blundar, sover eller döda?
Inför den förra uppgiften då vi skulle välja en bild att analysera satt jag och bläddrade i en konstbok i jakt på en bild som berört mig, och jag kom att tänka på en målning av Sir Edward någonting som föreställer män som fastnat i ett snår. En rosenhäck. Framför vilken det står en annan man. Jag valde inte den bilden att analysera, men den har tydligen inspirerat mig tidigare fastän jag knappt tänkt på det. Jag trodde idén med de bleka karlarna i rosenhäcken var min egen!

The prince entering the briar wood av sir Edward Burne-Jones
När det var dags för den här uppgiften: Att göra en remediering av ett äldre verk, tänkte jag igen på rosenhäcksbilden av sir Edward. Jag funderade på om jag skulle göra något i en annan ny och cool teknik, men jag kände ingen riktig lust till det. Istället fortsatte jag på min gamla målning. Jag letade också upp lite fakta om orginalmålningen. Det är en av fyra målningar som föreställer scener ur Törnrosa och han gjorde flera olika versioner. Jag visste att den hette "The prince entering the briar wood", men jag visste inte att briar rose var törnros. Underbart när det går upp ett ljus för en! Tavlan föreställer prinsen i Törnrosa, när han ska ta sig igenom törnehäcken och får syn på de stackare som försökt tidigare. Originalmålningarna i sig är alltså en remediering av en gammal saga. Här är mer fakta om dem: The Legend of Briar Rose


Eftersom en häck innehåller väldigt många små blad har jag fortfarande inte hunnit göra målningen riktigt färdig. Inte ens nästan faktiskt. Jag bestämde mig för att ta bort personen i förgrunden men jag vet inte. Jag kanske lägger till honom igen sen.
 I uppgiften stod det också att vi skulle välja ut ett exempel på remediering, här är det, låten Wuthering Heights av Kate Bush:



 Det var en aha-upplevelse här också, när jag för första gången läste texten till den här låten och insåg att den faktiskt handlar om Heathcliff och Cathy från romanen Svindlande höjder, och inte heter Wuthering Heights liksom bara  av en slump. Jag är rätt trög ibland. Boken är skriven av Emily Brontë och gavs ut första gången 1847. Den har även filmatiserats flera gånger, senast 2011.

fredag 23 januari 2015

Fredagsreflektion 23 Januari


Hej bloggen! Vi har inte hunnit göra så mycket att reflektera över än, introduktionsdag och en dag med Olle. Alltså två dagars skola på en hel vecka. Detta är inte bra. Jag blir fruktansvärt lat. Man skulle kunna tänka sig att man när man har mycket tid över ser till att göra sina uppgifter i tid och kommer ikapp med sådant som man ligger efter med sedan förra kursen, men inte jag. Jag tittar på Buffy the Vampire Slayer och odlar nervösa ryckningar i höger ögonlock istället.


Jag har faktskt sett fyra filmer med en karl som heter John Berger också, Ways of seeing heter de. De handlar om lite olika saker, bland annat bilden av kvinnor i konsten, vad massproduktion av konstverk och tillgängligheten det medför innebär för hur vi ser på konst och hur oljemåleriet använts som statusmarkör. Jag gillar honom. Han ser ut lite som Håkan Hellström.

http://www.ubu.com/film/berger_seeing3.html

Dagen med Olle ägnades åt dessa filmer och vad som har hänt efter att de gjordes 1972, och åt en text som handlar om hur en persom tittar på fotografier. Han definierar två olika element i de bilder som han fastnar för. Studium, som är något man kan titta på, som säger något men ingenting man berörs av och Punctum som liksom skjuter ut som en pil ur bilden och får oss att reagera. Vad som är Punctum i en bild är förstås subjektivt. Vi hade i uppgift att ta med oss en eller två bilder som vi hade funderat över Punctum och Studium i. Jag letade efter en bild med något slags inbyggd motsägelse snarare än en bild som påverkade just mig starkt, och tog med detta skivomslaget:

Prince - Lovesexy
Jag tycker den här bilden är intressant eftersom den stämmer mer överrens med hur kvinnor brukar porträtteras än med synen på manlig sexualitet. Sexiga män brukar inte posera med drömmande blick bland en massa blommor. Eller? Det var någon som tyckte att den såg ut som en parfymreklam, men jag tänker att de brukar vara mer såhär:

Hej, jag har lockat med dig i min bil för jag luktar så gott men egentligen är jag en psykopat som tänker mörda dig.
Det är meningen att vi ska skriva en uppgift om bilden också. Jag vet inte, jag kanske måste byta bild, dels känner jag inte jättemycket för Prince-bilden, dels ska vi tydligen prata mer om könsroller och bilder i nästa kurs och dessutom är det kanske olämpligt att göra en djupdykning i mina tankar och känslor kring nakna män?

torsdag 23 oktober 2014

Assignment #6

Se dig omkring
Gå genom livet med öppna ögon







Assignmentet vi fick:

Jag tyckte det här var en ganska tråkigt assignment som inte sa mig så mycket. För mig kändes det mest som en klyscha, "gå genom livet med öppna ögon" jo man tackar. Carpe diem på dig med. Filmen jag gjorde blev som en liten motreaktion. Först tänkte jag att jag kanske skulle göra en hatt med ögon på, men jag hade inte riktigt tid och lust, ett hårband kanske? Jag började på det men såg att det även skulle kunna vara en ögonbindel med ögon på, och då började det kännas intressant. Det som är typiskt  för klyschor är ju att de inte egentligen inte betyder någonting, man säger dem men sen gör man som man alltid har gjort, kanske med någon ytlig förändring. Du öppnar inte ögonen, du sätter på dig en ögonbindel med låtsasögon på. Kanske har du ögonen öppna bakom bindeln? Jag hade nyligen sett en föreställning med humorgruppen Klungan, där en sketch handlade om två damer som berättade om sina problem. Den ena hade aldrig sett ett träd och den andra kunde inte hitta till sitt kök. Det var alltid något som liksom kom i vägen. Ur detta kom idén med en person som sitter och pratar om hur viktigt det är att gå genom livet med öppna ögon, men själv inte kan eller inte vill öppna dem. Det kan vara bra med uppgifter som irriterar en, så man får vara lite trotsig och motvalls ibland. Kanske kunde man gjort ett ännu klyschigare och mer irriterande assignment med flit? Jag förstår vad det var assignmentmakarna egentligen var ute efter, att ha öppna ögon och se saker man vanligtvis missar, det är ju inte alls en dum idé. Jag var väl bara inte mottaglig för den sortens visdomsord. En anledning är kanske att det kändes som att de genom att säga "gå genom livet med öppna ögon" utgick från att jag går runt och är blind för min omvärld när jag faktiskt försöker hela tiden att ta in så mycket som jag orkar av den. Jag är säkert på många vis blind för olika saker också, men det är kanske inte så lätt som att bara "se mig omkring". Jag vet inte ens om jag vill det alltid. Jag pratade nyligen med en vän om att det kan vara bra att diskutera det man skapar för att andra ser andra saker i vad man gör och man på så vis kan lära sig nya saker om sig själv. Han sa att han för tillfället inte hade lust att skärskåda sig själv på det viset. Så kan det också vara, det får man respektera, utforskande av världen och sig själv kan vara krävande och det är inte alltid man orkar med det.

Hittade inget klipp med träd och kök-sketchen, men här är en om Pulver.

Assignmentet vi gav:

1x1m

I klassen hade vi provat att ge dikter, bilder och musik som assignments. Vad fanns det kvar att testa? Ett mått? Varför inte. 1x1 meter är ganska stort. men vem har bestämt det? Kan man omdefiniera det? Kan man göra en subjektiv kvadratmeter? måste m förresten betyda meter?