Veckoreflektion 3/3

När jag skrivit färdigt det förra inlägget, som framför allt var en trött klagan över att jag inte pallade att jobba hemma, och satt på spårvagnen mot handledningen, så insåg jag att jag faktiskt bara var dum. Lösningen på problemet var oerhört enkel. Vi har ju en sal där vi får vara och arbeta. varför i hela friden skulle jag inte kunna vara där? Okej att det kan hända att någon annan också är där, men så jädra folkskygg är jag väl inte? Efter det har det känts bättre. det känns.. mer angeläget att göra något. Mer på riktigt. Inte så många distraktioner. Fast det är kallt och en aning ensamt.

Vad sades mer på handledningen? Mest bara full fart framåt? + Att fundera på om jag verkligen vill göra en bok av teckningarna eller om de är finare mer huller om buller, som mitt upp i ett forskningsprojekt? Jag vet inte om det rör sig eller står still. På ett sätt känns det som om jag varit på samma plats under hela gestalningsarbetet, men samtidigt har jag gjort bilder med en massa olika berättelser som handlar om olika saker. Jag vet inte. Jag vet att jag skulle velat ha mer tid. Och att det fanns ett mål med det, nu vet vi ju inte riktigt om det blir en utställning eller bara en redovisning. Det känns på ett sätt meningslöst att bygga upp någonting bara för att sätta ett betyg på det och så är det bra sedan. Det hade varit roligt att bygga en installation, som Jonas föreslog idag, av forskarens arbetsplats eller något liknande. Jag kanske gör det ändå, någon dag snart. Jag köpte en fantastisk fotobok på bokrean som heter Pilgrimage av Anne Leibovitz som fick mig att fundera på att kanske bygga en installation och sedan fotografera den på något bra sätt. 

Foto av Anne Leibovitz från boken Pilgrimage som föreställer Emily Dickinsons herbarium

Jag fick ett annat tips på inspiration av Anna när jag träffade på henne som hastigast härom dagen. Är det du som håller på med Patafysik?, sa hon. Nej, sa jag. Jo men med Serifanus. Jaa kanske lite?

 Det där med patafysiken lät spännande, enligt vikipedia så är det en fiktiv vetenskap som bland annat definieras som "läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap". Intressant tänkte jag och lånade en bok på biblioteket, Segla i ett såll, Patafysisk antologi av Claes Hylinger. Jag har inte läst så mycket i den men den första känslan jag fick av den var besvikelse. Om man får höra att man håller på med någonting som någon annan också gjort som man inte hört talas om förut, så förväntar man sig på något sätt att hitta en själsfrände, en okänd tvilling, och vara välkommen in i värmen. Men min känsla var snarare att jaha, här är återigen ett sällskap av män som tror det har kommit på något smart och är bättre än alla andra. Prutt på det. Jag ska under resten av året bara läsa kvinnliga författare, tänkte jag. Men sen insåg jag att det nog skulle bli svårt, med kurslitteratur och allt. Det är kanske inte politiskt korrekt att tänka så heller, men en blir trött på att leva i en värld som är och har varit så mansdominerad ibland. 

Kanske ska skriva något om vad jag arbetat med under dagarna i den stora, ensamma, kalla salen också:

Jag har ritat av ett hus. Förbannat raka linjer och fönster och balkonger. Sedan gjorde jag huset i genomskärning. Jag har också gjort en till teckning av det arkeologiska arbetet och av maskar som kryper i jorden. Jag har kommit på att jag har en genomgående färgskala i bilderna, och att jag nästan inte använt något grönt alls. Jag har fortsatt att utveckla och använda mitt påhittade språk. Det blir inga bilder på mitt arbete denna veckan eftersom de ligger i en låda i salen och min kamera är hemma. Ska tänka på det tills nästa inlägg.