Den här veckan gjorde jag teckningar färdiga, förvandlade tidningsbollen till en planet med kratrar, jorden om ett antal miljoner år? Jorden vid den tidpunkt då Biskopsgården upptäcks? Jag började känna att mitt material inte var tillräckligt färdigt eller omfattande för att jag skulle kunna få in det i en bokform på det sättet jag ville ha det, så jag skjuter på det till eventuellt senare i livet när jag får lust. Istället bestämde jag mig för att presentera det i installationsform under redovisningen, och även fotografera det.
Jag nämnde boken Pilgrimage av Annie Leibovitz i förra inlägget innan jag riktigt hunnit sätta mig in vad den handlar om, jag hade bara sett bilderna och uppfattat en speciell stämning som jag tyckte stämde överrens med.. någonting i mig eller i mitt arbete. När jag började läsa den och titta lite närmare visade det sig att hon besökt och fotograferat olika platser där kända engelska och amerikanska personer arbetat eller levt. Det var platser som på något sätt har bevarats för eftervärlden men som ändå är väldigt annorlunda från när personerna levde där. Bland annat finns bilder på Virginia Woolfs skrivbord och gångvägen där Charles Darwin brukade ta promenader. Det är något speciellt som händer när en sak som en gång varit ett helt vanligt föremål blir ett museiföremål på grund av vem som ägt det. Skrivbordet är viktigt att bevara för eftervärlden precis sådant det var, men samtidigt som man kan tänka sig att det är likadant som när Virginia Woolf levde har det också genomgått en förändring i sitt syfte och sin funktion, och alla som ser det känner det avstånd som alltid finns till föremål som ställs ut och visas upp. Jag vet inte om jag förklarar vad jag menar på ett bra sätt, det är som att det är dött och levande på samma gång, som att tiden har stått still, fast det är samtidigt så tydligt att det tillhör det förgångna. Hur som helst så var det lite den känslan jag ville fånga i installationen. Det är intressant med tidshoppen som skapas. Här står vi i nutiden och tittar tillbaka på en forskares arbetsplats som ligger i en avlägsen framtid?
Jag är förtjust i den gammaldags museiestetiken också, som finns till exempel på naturhistorska museet som ju både är ett museum och ett museum över ett musem. Men om man tänker sig att saker och ting går i vågor och cykler och kommer tillbaka är det kanske inte så konstigt om framtidens människor är 1800-talsaktiga forskartyper? Det är någonting med det där katalogiserande och organiserande och att minsta lilla pinne är viktigt.. Så jag kände att jag behövde plocka ihop lite pinnar och andra museiföremål som jag kunde ha med som komplement till teckningarna. Jag kunde ju tagit vilka pinnar som helst men av någon anledning kändes det viktigt att det var äkta biskopsgården-pinnar, så jag åkte ut på söndagen med lite plastpåsar och tog en promenad. Jag kände mig rätt fånig när jag gick och samlade på mig smutsiga plastbitar, grästuvor och stenar. Vad ska folk tro, va? Borde kanske skaffa en t-shirt eller något med texten "Det är helt normalt, det är bara ett konstprojekt". Fast man ska väl inte låta det gå överstyr med att allt ursäktas som konstprojekt heller, kom att tänka på denna scenen:
 |
| Fynd som ska katalogiseras |
Vi såg en film om Mark Lobardi i veckan också, en konstnär som gjorde stora teckningar som var som kartor över olika världshändelser och visade hur mäktiga personer och företag och pengar hänger ihop. Konsten och visuella kartor som ett sätt att samla och visa upp information. Information som egentligen är tillgänglig för alla men som de flesta inte söker upp och kombinerar, och därför blir den politisk, Egentligen skulle vi ha sett den här filmen två veckor tidigare och jag tror den hade tillfört mer till mitt arbete då, nu var det så pass färdigt att det blev svårt att knö in. Men jag kommer bära med mig filmen och hans konst och kanske bli inspirerad av det när jag gör andra saker. Jag tänker ibland att konsten är politisk i sig själv.. men jag tror jag behöver tänka lite mer på det innan jag kastar mig in i en lång utläggning om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar