Veckoreflektion v 2-8/3

Okej nu blir den här veckoreflektionen skriven lite i efterhand, eftersom jag är.. jag vet inte, bra på att skjuta upp saker. Det är fint, att benämna sina svagheter som "bra på att..".

Den här veckan gjorde jag teckningar färdiga, förvandlade tidningsbollen till en planet med kratrar, jorden om ett antal miljoner år? Jorden vid den tidpunkt då Biskopsgården upptäcks? Jag började känna att mitt material inte var tillräckligt färdigt eller omfattande för att jag skulle kunna få in det i en bokform på det sättet jag ville ha det, så jag skjuter på det till eventuellt senare i livet när jag får lust. Istället bestämde jag mig för att presentera det i installationsform under redovisningen, och även fotografera det.

Jag nämnde boken Pilgrimage av Annie Leibovitz i förra inlägget innan jag riktigt hunnit sätta mig in vad den handlar om, jag hade bara sett bilderna och uppfattat en speciell stämning som jag tyckte stämde överrens med.. någonting i mig eller i mitt arbete. När jag började läsa den och titta lite närmare visade det sig att hon besökt och fotograferat olika platser där kända engelska och amerikanska personer arbetat eller levt. Det var platser som på något sätt har bevarats för eftervärlden men som ändå är väldigt annorlunda från när personerna levde där. Bland annat finns bilder på Virginia Woolfs skrivbord och gångvägen där Charles Darwin brukade ta promenader. Det är något speciellt som händer när en sak som en gång varit ett helt vanligt föremål blir ett museiföremål på grund av vem som ägt det. Skrivbordet är viktigt att bevara för eftervärlden precis sådant det var, men samtidigt som man kan tänka sig att det är likadant som när Virginia Woolf levde har det också genomgått en förändring i sitt syfte och sin funktion, och alla som ser det känner det avstånd som alltid finns till föremål som ställs ut och visas upp. Jag vet inte om jag förklarar vad jag menar på ett bra sätt, det är som att det är dött och levande på samma gång, som att tiden har stått still, fast det är samtidigt så tydligt att det tillhör det förgångna. Hur som helst så var det lite den känslan jag ville fånga i installationen. Det är intressant med tidshoppen som skapas. Här står vi i nutiden och tittar tillbaka på en forskares arbetsplats som ligger i en avlägsen framtid?

Jag är förtjust i den gammaldags museiestetiken också, som finns till exempel på naturhistorska museet som ju både är ett museum och ett museum över ett musem. Men om man tänker sig att saker och ting går i vågor och cykler och kommer tillbaka är det kanske inte så konstigt om framtidens människor är 1800-talsaktiga forskartyper? Det är någonting med det där katalogiserande och organiserande och att minsta lilla pinne är viktigt.. Så jag kände att jag behövde plocka ihop lite pinnar och andra museiföremål som jag kunde ha med som komplement till teckningarna. Jag kunde ju tagit vilka pinnar som helst men av någon anledning kändes det viktigt att det var äkta biskopsgården-pinnar, så jag åkte ut på söndagen med lite plastpåsar och tog en promenad. Jag kände mig rätt fånig när jag gick och samlade på mig smutsiga plastbitar, grästuvor och stenar. Vad ska folk tro, va? Borde kanske skaffa en t-shirt eller något med texten "Det är helt normalt, det är bara ett konstprojekt". Fast man ska väl inte låta det gå överstyr med att allt ursäktas som konstprojekt heller, kom att tänka på denna scenen:

Fynd som ska katalogiseras

Vi såg en film om Mark Lobardi i veckan också, en konstnär som gjorde stora teckningar som var som kartor över olika världshändelser och visade hur mäktiga personer och företag och pengar hänger ihop. Konsten och visuella kartor som ett sätt att samla och visa upp information. Information som egentligen är tillgänglig för alla men som de flesta inte söker upp och kombinerar, och därför blir den politisk, Egentligen skulle vi ha sett den här filmen två veckor tidigare och jag tror den hade tillfört mer till mitt arbete då, nu var det så pass färdigt att det blev svårt att knö in. Men jag kommer bära med mig filmen och hans konst och kanske bli inspirerad av det när jag gör andra saker. Jag tänker ibland att konsten är politisk i sig själv.. men jag tror jag behöver tänka lite mer på det innan jag kastar mig in i en lång utläggning om det. 

Veckoreflektion 3/3

När jag skrivit färdigt det förra inlägget, som framför allt var en trött klagan över att jag inte pallade att jobba hemma, och satt på spårvagnen mot handledningen, så insåg jag att jag faktiskt bara var dum. Lösningen på problemet var oerhört enkel. Vi har ju en sal där vi får vara och arbeta. varför i hela friden skulle jag inte kunna vara där? Okej att det kan hända att någon annan också är där, men så jädra folkskygg är jag väl inte? Efter det har det känts bättre. det känns.. mer angeläget att göra något. Mer på riktigt. Inte så många distraktioner. Fast det är kallt och en aning ensamt.

Vad sades mer på handledningen? Mest bara full fart framåt? + Att fundera på om jag verkligen vill göra en bok av teckningarna eller om de är finare mer huller om buller, som mitt upp i ett forskningsprojekt? Jag vet inte om det rör sig eller står still. På ett sätt känns det som om jag varit på samma plats under hela gestalningsarbetet, men samtidigt har jag gjort bilder med en massa olika berättelser som handlar om olika saker. Jag vet inte. Jag vet att jag skulle velat ha mer tid. Och att det fanns ett mål med det, nu vet vi ju inte riktigt om det blir en utställning eller bara en redovisning. Det känns på ett sätt meningslöst att bygga upp någonting bara för att sätta ett betyg på det och så är det bra sedan. Det hade varit roligt att bygga en installation, som Jonas föreslog idag, av forskarens arbetsplats eller något liknande. Jag kanske gör det ändå, någon dag snart. Jag köpte en fantastisk fotobok på bokrean som heter Pilgrimage av Anne Leibovitz som fick mig att fundera på att kanske bygga en installation och sedan fotografera den på något bra sätt. 

Foto av Anne Leibovitz från boken Pilgrimage som föreställer Emily Dickinsons herbarium

Jag fick ett annat tips på inspiration av Anna när jag träffade på henne som hastigast härom dagen. Är det du som håller på med Patafysik?, sa hon. Nej, sa jag. Jo men med Serifanus. Jaa kanske lite?

 Det där med patafysiken lät spännande, enligt vikipedia så är det en fiktiv vetenskap som bland annat definieras som "läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap". Intressant tänkte jag och lånade en bok på biblioteket, Segla i ett såll, Patafysisk antologi av Claes Hylinger. Jag har inte läst så mycket i den men den första känslan jag fick av den var besvikelse. Om man får höra att man håller på med någonting som någon annan också gjort som man inte hört talas om förut, så förväntar man sig på något sätt att hitta en själsfrände, en okänd tvilling, och vara välkommen in i värmen. Men min känsla var snarare att jaha, här är återigen ett sällskap av män som tror det har kommit på något smart och är bättre än alla andra. Prutt på det. Jag ska under resten av året bara läsa kvinnliga författare, tänkte jag. Men sen insåg jag att det nog skulle bli svårt, med kurslitteratur och allt. Det är kanske inte politiskt korrekt att tänka så heller, men en blir trött på att leva i en värld som är och har varit så mansdominerad ibland. 

Kanske ska skriva något om vad jag arbetat med under dagarna i den stora, ensamma, kalla salen också:

Jag har ritat av ett hus. Förbannat raka linjer och fönster och balkonger. Sedan gjorde jag huset i genomskärning. Jag har också gjort en till teckning av det arkeologiska arbetet och av maskar som kryper i jorden. Jag har kommit på att jag har en genomgående färgskala i bilderna, och att jag nästan inte använt något grönt alls. Jag har fortsatt att utveckla och använda mitt påhittade språk. Det blir inga bilder på mitt arbete denna veckan eftersom de ligger i en låda i salen och min kamera är hemma. Ska tänka på det tills nästa inlägg. 

Veckoreflektion 24/2

Det har varit en oproduktiv vecka, Det är svårt med gestaltningsarbetets upplägg tycker jag, oceaner av tid som ska förvaltas. Jag undrar om någon lyckas utnyttja den effektivt? Varför har vi inte en tid när vi börjar och slutar varje dag, och en sal att gå till? Jag tycker inte det är orimligt att tänka sig att om man ska arbeta med någonting ska man ha en arbetsplats att gå till, samma sak med detta. Det är kanske att skylla ifrån sig och jag kanske borde kunna ta ansvar för mitt arbete själv, men det fungerar helt enkelt inte alltid så bra för mig att gå hemma dagarna i ända och försöka få saker gjorda. Jag vankar oroligt mellan datorn, berget av disk och mina teckningar och ingenting händer. Till slut blir jag så trött på eländet att jag måste hitta på något helt annat och komma ur lägenheten, eller så flyr jag in i en tv-serie eller bok bara för att få tänka på något annat och sen kommer jag aldrig därifrån igen. 

Jag fick ett slags pysselmaterial som är gjort av potatismjöl som jag tänkte att jag kunde använda till något, men kom inte på hur det skulle kunna kopplas till det här projektet så detta är väl mer en illustration av hur det känns just nu,

Teckningar jag lyckades göra innan den totala apatin tog över. Den överst till höger kändes roligast, den föreställer olika mänskliga processer eller rörelser, är det faktiska händelser, myter, symboler? Kanske ett spår att utveckla vidare.

Tänkte att jag kanske behövde sysselsätta mig med något som inte var teckning och som inte krävde så stor tankeverksamhet så gjorde två sådana här bollar. Har en vag idé om att de ska bli jordglober för jag tycker jordglober är vackra, men jag vet inte. 

Jag förstår inte riktigt vart den här håglösheten kommer ifrån. Jag tycker fortfarande att min idé är bra och att möjligheter finns för att utveckla den men jag känner mig oengagerad. Den här sortens projekt brukar annars vara de enda tillfällena då jag faktiskt har arbetsdiciplin och gör saker. Kanske blir allting bättre om jag tar itu med disken? Ska bara läsa ett kapitel till först..

Veckoreflektion Biskopsgården 1

Jaha, då var det dags för gestaltning! Detta är uppgiften:

Detta gestaltningsarbete innebär att du ska :
I PROCESS KARTLÄGGA, UNDERSÖKA, FORMULERA
och KOMMUNICERA i VISUELL FORM.
UTMANA din kognitiva karta, mentala karta, den
föreställning (oftast av visuell natur) vi har av en
fysisk miljö. Utmana också din egen  mentala,
kognitiva karta  som kännetecknas av ett led
associationer som leder  till förändring hos
individen. Fundera också kring teoretiska  begrepp/
kartor som kan komma upp under arbetet.
Kartlägg det osynliga, det uppenbara, det faktiska
det imaginära, det som är du känner tillll , det som
är någon annan vet…

Min idé till det här arbetet som ska sträcka sig över fem veckor (fyra kvar nu bara!) är att Biskopsgården blivit infrusen och genom en slump bevarats genom årtusenden och sedan upptäcks av en främmande civilisation. Dessa varelser försöker utifrån de fynd de hittar göra sig en bild av hur människor levde, hur samhället fungerade, hur naturen såg ut och så vidare. Deras rön hade jag tänkt samla i något slags bokform. Jag vet inte om jag kommer att använda originalteckningarna och klippa och klistra fysiskt eller om jag ska göra det digitalt. Anledningen till att jag valt den här idén är att jag både kan hitta på hej vilt och ändå förhålla mig till verkligheten på olika sätt, jag kan faktiskt åka till Biskopsgården och hitta saker jag kan använda och som kan hjälpa mig framåt i arbetet.

Jag har börjat med att göra en del illustrationer av olika saker i akvarell och tusch. Jag har tänkt att boken ska innehålla olika kapitel. Ett handlar om själva utgrävningarna:

Här ser man forskningsstationen. Biskopsgården vilar fortfarande under ett tjockt istäcke. För att få upp fynden så borrar man ner i isen och får upp stora iscylindrar med infrusna saker.

Nästa idé som jag gav mig på var naturkapitlet. En stor del av biskopsgården är ju faktiskt olika grönområden eller skog,

 Jag och Linnéa tog en promenad i skogsområdet och där fanns skyltar längs vägen som beskrev olika djur. Jag tänker mig att några av de här skyltarna har hittats, fast en del av informationen har blivit förstörd och bilderna har blivit otydliga. De kanske har hittat delar av skelett som de tror tillhör ett djur men egentligen är något annat och så har det blivit lite galet:

    

Just nu finns det inte så mycket växter att hitta. Det mesta som finns på marken är gammalt gräs, pinnar, blad och skräp. Skräpet är på något sätt också en del av naturen. 

 Någonstans här började jag känna att jag inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta. Jag tog en till tur ut till Biskopsgården för att upptäcka. Jag åkte till Vårväderstorget som jag aldrig varit på förut och besökte second-handaffären och biblioteket. Jag bestämde mig för att mina upptäckare inte skulle få tillgång till biblioteket, där finns helt enkelt för mycket information. Men jag fick en stor karta över västra Hisingen som gör att det blir lättare att få överblick. Jag är ju en av få personer nuförtiden som inte har en smartphone, så jag har inte ständig tillgång till kartor och gps och allt vad man nu kan behöva. (Fast jag använde inte kartan när jag var där, jag kände mig tillräckligt mycket som en turist med min förvirrade blick och min kamera utan att börja veckla upp 1x1m prasslig papperskarta. Konstigt ändå att man skäms över något sådant. Känslan av att inte vara.. hemtam?). På secondhandaffären köpte jag ett troll (varför?) och fotograferade lite skumma människoprylar. En del är ju ett mysterium även för oss som lever nu!

Teckning av fynd.

Fortfarande kände jag att det riktiga flowet inte riktigt infann sig. Jag funderade en del på vad jag skulle skriva och hur, och på hur jag skulle förklara att en bok från framtiden är skriven på 2010-talssvenska.

Något som inspirerat hela min idé och början är en bok som heter Codex Seraphinianus, kanske världens konstigaste bok. Den innehåller helmärkliga illustrationer och är skriven på ett språk som ingen kan läsa. Eftersom den kostar nästan en tusenlapp har jag inte köpt den än, men man kan hitta delar ur den på internet. (Jag har inte kollat jättemycket för om jag köper den så vill jag ju inte redan ha sett allt!). 

Jag hade funderat en del på om jag kanske borde hitta på ett eget språk jag också, men ändå tänkt att jag vill att det ska gå att läsa vad jag har skrivit. Sen tänkte jag att det kunde vara roligt att prova i alla fall, så jag satte igång med att tillverka mitt eget alfabet. Om jag lägger in en kodnyckel i boken så kommer det ju gå att läsa ändå. Fast det kommer ju fortfarande vara skrivet på 2010-talssvenska, bara med andra symboler för ljuden? Så jag har börjat fundera på om det går att skriva på ett annat sätt, med symboler som betyder olika saker. Det är spännande, men kommer eventuellt sluta med att ingen utom jag förstår någonting, eller kanske inte ens jag förstår till sist. Vi får väl se. Jag började hur som helst med att rita hur de föreställer sig att människorna såg ut:

Förra handledningen fick vi tipset att sprida ut sig så att man kan se allt man håller på med samtidigt typ. Jag gillade det och använder mina väggar. När jag blir uttråkad spelar jag en liten trudelutt på ukulelen. 

Men jag känner mig lite instängd i allt det här illustrerandet och funderar på om jag kanske skulle göra något annat parallellt, bygga något eller.. Jag får se om någon idé poppar upp i mitt huvud eller någon annans under morgondagens handledning.

Veckoreflektion 6/2

Veckan började med en uppgift där man skulle göra tre kartor av vägar från/till jobb eller skola. Vi skulle ha med minst sex olika material och kartorna skulle visa både på hur det faktiskt ser ut och hur det kändes att vara där. Vi skulle också läsa boken "the map as art" och göra en uppgift utifrån den. Jag hade beställt boken två veckor tidigare men den hade blivit försenad, så jag satt halva måndagen och spanade efter postbilen i hopp om att den skulle komma, vilken den till sist gjorde! Men jag hann ändå inte göra båda uppgifterna, så jag valde den som gick ut så att tillverka kartor. Det var en rolig uppgift, jag gillar kartor och jag gillar att pyssla så för mig var det lite tråkigt att jag bara hade en halv dag på mig.

Jag kommer från Öckerö, så detta är Öckerö som öronmanet. Man kan se tre små röda prickar i nedre delen, det är mitt hus och min låg-mellan och högstadieskola. När man bor på en ö så kan man känna sig instängd, som att den är det enda som finns och man aldrig kommer därifrån, som om ön är en ensam manet som flyter runt i världshaven utan något mål eller riktning eller mening.  

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde när jag gjorde denna. Det är min väg från Kville till HDK i alla fall.

Mönstren påminde lite om en person så det fick bli ett självporträtt av mig som sitter på en lektion och inte vet vad jag pratar om.

Den här kartan föreställer min väg från Öckerö och hem till där jag bor nu. På kartan kan man hitta två skolor jag gått på, två arbetsplatser, en praktikplats och två hem. Den illustrerar kanske hur man bara har uppfattning om de platser man ser när man åker förbi dem och inte de som ligger bortanför vägen.  Jag har klippt bort de mindre viktiga platserna och låtit de jag har någon anknytning till vara kvar. Det blir nästan som öar det också,

Sen blev det tisdag och gestaltningsintroduktion. Vi såg bland annat på ett Kobra-avsnitt som handlade om kartor. Kan rekommenderas. De intervjuade en riktig kart-fantast, och jag tycker alltid det är roligt med folk som är helt insnöade på något. Temat för vår gestaltningskurs är dels kart-grejen och dels Biskopsgården. Det kan säkert bli spännande. Vi fick en ny uppgift för att sätta igång den här gestaltningsperioden, det var en uppgift i två delar och jag fattade inte riktigt om man fick välja en av dem, skulle göra två olika eller om man skulle ha alltihop i samma bild. Den ena delen var i alla fall att göra en karta över en plats eller ett rum i en bok, och jag gjorde denna:

Den föreställer Thrusscross Grange och Wuthering Heights, de två husen som är de viktigaste platserna i romanen Svindlande Höjder, som jag skrev lite om i det förra inlägget, kom jag på nu!
Sen hann jag inte så mycket mer eftersom jag hade omtenta på torsdagen och jobb fredagen. Undanflykter och omständigheter! Men en måste ju göra prioriteringar också, och jag tror att jag kan ta igen förlorad mark nästa vecka. Jag har en idé för gestaltningsarbetet i alla fall, men den tar jag nästa gång jag skriver.

Fredagsreflektion 30 Januari

Den här veckan har vi läst en text av två gubbar som heter Bolton och Grussin och gjort en uppgift utifrån det. Eftersom jag presenterade uppgiften i det förra inlägget kommer här min tolkning av deras text och lite funderingar kring de olika begreppen som de skriver om.

Remediering:
När ett nytt medium lånar från eller försöker efterlikna ett gammalt, som datorspel som snarare försöker efterlikna tv än verkligheten. Eller tvärtom, att tv lånar från datorteknik. Alla medier har en relation till varandra och påverkar varandra på olika sätt. All mediering är remediering, påstår B&G, i alla fall just nu, i den tid då de befinner sig. Vilket i och för sig är 1999 då texten är skriven men jag tror de skulle säga samma sak idag. Remediering kan också göras av ett specifikt verk, att man tar ett visst innehåll och presenterar det på ett nytt sätt. Det kan man göra i samma medium eller i ett nytt, som när man filmatiserar en bok.

Direkt mediering:
Innebär att man strävar efter att likna verkligheten så mycket att man inte lägger märke till själva mediet. Mediet blir transparent, man ser igenom det utan att tänka på det och upplever en illusion av direkthet. Ett äldre exempel på detta är oljemåleri, där man velat få det att likna verkligheten så mycket som möjligt genom att använda centralperpektiv och försöka dölja penseldragen. Målningen ska inte ses som måleri utan som ett fönster som visar en verklighet. Ett mer nutida exempel är datorgrafik som försöker uppnå så mycket fotorealism som möjligt.

Direktmediering kan också upplevas när man läser en bok och kommer in i historien så mycket att man glömmer bort sig själv. Det tycker jag är intressant, för läsning är ju något inlärt och på så sätt o-direkt. I och för sig är fotografier och film också något man måste lära sig att läsa av och förstå. Men det är ett spännande tillstånd när man försjunker så djupt in i en historia att man glömmer bort att det inte är på riktigt. Men så börjar man fundera på en viss formulering i texten eller känner att något i berättelsen eller filmen inte känns trovärdigt och så bryts illusionen. Det kan också göras medvetet av författaren så att man plötsligt blir medveten om personen som skrivit. I vissa fall kan man vara väldigt medveten om författaren utan att förtrollningen försvinner, historien och författaren existerar i boken parallellt med varandra utan att man ifrågasätter det.

Jag undrar om det kanske är så att man måste ha en viss vana av ett medium för att kunna sluta tänka på det. Om jag skulle prova virtual reality till exempel så skulle jag förmodligen hela tiden tänka "wow, det här är nästan precis som verkligheten" och på så sätt vara oerhört medveten om att det faktiskt inte är verkligt. Jag vet inte om direkt mediering ens är möjligt på riktigt, direkt och mediering borde egentligen vara motsatser. Det kanske bara är en upplevelse, en känsla i stunden som är verklig då.

Hypermediering:
Kan ses som motsatsen till direktmediering. Här är kanske strävan att vara verkligheten snarare än att göra en represtentation av den. Hypermediering karaktäriseras av mångfald och synlighet istället för transparens. Ett exempel är datorn som har en massa knappar och menyer överallt som gör olika saker. Collage är också ett exempel. B&G skriver så här "Inom hypermedieringens logik strävar konstnären efter att få sin publik att erkänna mediet som medium samtidigt som den ska finna detta erkännande njutbart". Konsten kan bli sin egen verklighet när den bryter med realismen, den slutar vara en representation och blir bara medium, bara sin egen..

Jag funderar lite över det där med verklighet. Visst vill mycket konst, film och spel ge en känsla av att det är på riktigt, men samtidigt är det ofta en helt annan verklighet som presenteras. Jag vill ju inte se en film om Lisa, 26 år, som sitter vid sin dator och skriver. (Eller..?) Men det här kanske inte handlar så mycket om huruvida man visar upp drakar eller snöslask, det kanske är mer en fråga om hur det presenteras?

Kan någon förresten förklara för mig hur man använder orden media, medier och medium? Ett media, flera medier? Ett medium, flera media? Flera medium? Mediet? Mediumet? Ni fattar vad jag menar i alla fall,

En remediering kan vara hypermedierad och/eller direktmedierad. Det verkar som att något kan vara både direktmedierat och hypermedierat samtidigt, det kan till och med vara direktmedierat för att det är hypermedierat, kanske tvärt om också? Samma sak kan också ses som direktmedierat eller hypermedierat beroende på vem det är som upplever det.

När jag gjorde min remediering var jag till viss del ute efter realism (jag använder fjäderpensel för att ta bort penseldragen!) men jag ville också att den ska vara fin som målning, Jag ville att den skulle berätta någonting och på så sätt vara en representation av verkligheten och samtidigt vara ett vackert objekt, det viktigaste med målningen var inte att den liknar verkligheten så mycket som möjligt. Det måste väl inte vara helt det ena eller det andra.

Remedieringsuppgift

För några veckor sedan tog jag hem en påbörjad målning som jag lämnat hos mina föäldrar. Det var säkert flera år sedan jag började på den men någonting gjorde att det kändes rätt att fortsätta nu. Den föreställde en man som står framför en häck av rosor. I häcken finns en grind och grönbleka ansikten tittar fram mellan bladen. De blundar, sover eller döda?
Inför den förra uppgiften då vi skulle välja en bild att analysera satt jag och bläddrade i en konstbok i jakt på en bild som berört mig, och jag kom att tänka på en målning av Sir Edward någonting som föreställer män som fastnat i ett snår. En rosenhäck. Framför vilken det står en annan man. Jag valde inte den bilden att analysera, men den har tydligen inspirerat mig tidigare fastän jag knappt tänkt på det. Jag trodde idén med de bleka karlarna i rosenhäcken var min egen!

The prince entering the briar wood av sir Edward Burne-Jones

När det var dags för den här uppgiften: Att göra en remediering av ett äldre verk, tänkte jag igen på rosenhäcksbilden av sir Edward. Jag funderade på om jag skulle göra något i en annan ny och cool teknik, men jag kände ingen riktig lust till det. Istället fortsatte jag på min gamla målning. Jag letade också upp lite fakta om orginalmålningen. Det är en av fyra målningar som föreställer scener ur Törnrosa och han gjorde flera olika versioner. Jag visste att den hette "The prince entering the briar wood", men jag visste inte att briar rose var törnros. Underbart när det går upp ett ljus för en! Tavlan föreställer prinsen i Törnrosa, när han ska ta sig igenom törnehäcken och får syn på de stackare som försökt tidigare. Originalmålningarna i sig är alltså en remediering av en gammal saga. Här är mer fakta om dem: The Legend of Briar Rose

Eftersom en häck innehåller väldigt många små blad har jag fortfarande inte hunnit göra målningen riktigt färdig. Inte ens nästan faktiskt. Jag bestämde mig för att ta bort personen i förgrunden men jag vet inte. Jag kanske lägger till honom igen sen.
 I uppgiften stod det också att vi skulle välja ut ett exempel på remediering, här är det, låten Wuthering Heights av Kate Bush:

 Det var en aha-upplevelse här också, när jag för första gången läste texten till den här låten och insåg att den faktiskt handlar om Heathcliff och Cathy från romanen Svindlande höjder, och inte heter Wuthering Heights liksom bara  av en slump. Jag är rätt trög ibland. Boken är skriven av Emily Brontë och gavs ut första gången 1847. Den har även filmatiserats flera gånger, senast 2011.