Måndag och tisdag: Porträttmålning och fotografi
Måndagen och tisdagen ägnade jag åt att måla ett porträtt av en chatt-vän. Jag tänkte att det kanske kunde vara en del av gestaltningen och jag skrev massa saker om det, men jag känner inte att jag kan dela med mig av det. Dels skulle det innebära att jag delar saker om honom som han inte godkänt att jag delar med någon, och dels känns det märkligt att använda en person på det viset för en kurs.
Jag läste också i photography-boken (Photography, a critical introduction), kapitlet om dokumentation (av Derrek Price). Det tar upp olika aspekter kring fotografiets anspråk på att representera verkligheten. Exempelvis hur ett arrangerat foto som gör fortfarande kan anses vara sant, eftersom det representerar en större sanning. Skrev man inte under på det så fanns olika praktiker för att visa att fotografiet inte var manipulerat - som att spara den svarta kanten när man kopierar det så man ser att det inte är beskuret, och att inte använda blixt utan bara naturligt ljus. I den digitala eran är det förstås lätt att fuska, och lätt att påstå att andra gör det. Till exempel när USA:s president anklagar pressen för att förfalska foton från hans president-blivar-ceremoni (tappade ordet här) så att det skulle se ut som att ingen var där och stöttade honom när det i själva verket var jättemånga. Påstår han alltså. Sen kan man argumentera för att det alltid gått att manipulera bilder. I texten skriver Price att man kan tänka på det som att det är de sociala och diskursiva praktikerna som har gett fotografiet dess karaktär av autenticitet, inte den egentliga tekniken. Och det är de som är på väg att förändras i den digitala eran, om jag har förstått det rätt.
Jag hoppar till avsnittet om kolonialt fotografi. Det var därifrån jag tog citatet ovan. Det viktorianska koloniala fotot uppfattades som vetenskapligt och objektivt men var i själva verket färgat av idén om "den Andre".
Price citerar Jill Lloyd: Both photography as a medium and antrophology as a dicipline masked their ideological standpoints and connotative potential with the appearance of scientific objectivity.
Jag tyckte det här citatet var intressant också:
To photograph is in some ways to appropriate the object
being photographed. It is a power/knowledge relationship. To have
visual knowledge of an object is in part to have power, even if only
momentarily over it. Photography tames the object of the gaze, the most
striking examples being of exotic cultures. (Derrick Price citerar Peter Quartermaine, s 83)
För ett par år sedan köpte jag en stor bok som heter "Utforskningar" på bokrean. Den handlar om västerländska "upptäckare" som åkte runt i världen och fotade folk 1860-1930. Jag köpte den för bildernas skull, för jag tycker gamla foton är spännande och tänkte att kolonialt fotografi säkert skulle vara ett spännande ämne att jobba konstnärligt utifrån. Jag blev faktiskt chockad när jag väl tittade mer noggrant på den och insåg att den helt saknade ett kritiskt perspektiv! Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att göra en fotobok om "upptäckare" och 1800-talsfotografer i modern tid utan att ifrågasätta någonting. Bilderna i boken kan ha titlar som "En skönhet från djungeln" och "Hedningar på trämarknaden". I inledningen till kapitlet om Afrika kan man läsa att de "heroiska upptäcksresanden" "gav sig in i djupa, okända djungler fyllda av malariamyggor i världens ände" och "riskerade både liv och hälsa för att kasta ljus över den exotiska svarta kontinenten". Fräscht!
Jag borde gått tillbaka med den och sagt "Det här kan ni för sjutton inte sälja!"
Onsdag: Föreläsning med Beatrice om Postkolonial konst och teoribildning, föreläsning Korvfest av Peter Johansson
Beas föreläsning tog upp några viktiga begrepp:
Imperium, Imperialism - Befallning, myndighet, herravälde, strävan efter att bilda imperier. Begreppet började användas i sluter av 1800-talet om europeiska stater som ville ta över landområden, men företeelsen är förstås äldre än så. Beatrice hävdade att det ligger i mänsklighetens natur. Det är kanske sant och svårt att argumentera emot, men å andra sidan är det mycket som ligger i vår natur, och en del av de sakerna är motstridiga. Viljan till makt över andra och förmågan till empati skulle kanske kunna vara en sån motsättning.
Kolonialism: Används om den europeiska koloniseringen, sägs ha startat 1415 då en stad i nordafrika fick sin moské omvandlad till kyrka. 1492 "upptäcker" Columbus "Den Nya Världen".
Avkolonisering: Efter andra världskriget kollapsar världskapitalismen och kolonialismen löses upp. Första vågen 1945-60, Indien och Pakistan.
Neokolonialism: Förmyndarmentalitet. Innebär att en stat är i beroendeställning gentemot sin tidigare kolonialmakt, till exempel genom tullar, embargon eller kulturinstitutioner som styrs av de forna kolonisatörerna.
Postkolonialism: Teoribildning som belyser dikotomier mellan öst och väst, västvärldens syn på icke-väst som "De Andra". Kan ifrågasättas som bara prat, en luftbubbla. Dessutom, finns dikotomier? Allt är alltid antingen eller och både och.
Globalisering: På 60-talet började man prata om globalisering i och med att internationella relationer blev allt viktigare. Detta skeende kan sägas ha tre steg/tre orsaker
1. Ökat handelsutbyte mellan kontinenterna
2. Kommunikationen över världen blir lättare. Informationsutbytet ökar. Internet!
3. Internationell migration ökar kraftigt.
Diaspora identitet: Från början en grekisk term som betyder att en befolkningsgrupp är spridd över världen. Används ofta om judarna. Kan vara frivillig utflyttning eller påtvingad flykt.
Beatrice visade konst som kan förstås genom ett postkolonialt perspektiv, exempelvis Mona Hatoums rivjärn (och här skulle jag lagt en bild men det verkar inte funka just nu såattee..). Hon tog också upp hur västvärlden har sett på konst från resten av världen som.. ja inte som konst eftersom den visats på etnografiska utställningar snarare än konstmuseum. Den första biennalen för internationell konst var inte förrän 1989, innan dess var det bara Europa och USA. Och den var inte fantastiskt medveten den heller, den innehöll några vad Beatrice kallade "välmenande dundermissar". Då den gick av stapeln fick den kritik för att inte förklara vad den visade, för att europeerna inte var vana att titta på icke-västerländsk konst och därför inte förstod den. Nkosana Mpofu throne of weapons.
Konstnären Peter Johannson berättade om sitt konstnärskap i föreläsningen korvfest. Han kopplade mycket till sin hemort Sälen, som han kallar för ett slags katastrofområde i och med att den blivit en skidort. Dalahästar, folkdans, falukorv och färgen röd. Falukorvsröd, dalahäströd. I sin konst kommenterar han på ett ironiskt sätt "svenskheten". Jag fick intrycket av att han gillade att provocera, och när det inte riktigt gick som han hade tänkt sig. Han har arbetat mycket med fotografen Lars Tunbjörk. Jag gillade många verk, bland annat när Peter är kroppsmålad som dalahäst och gör olika vardagliga saker ute i offentligheten. Ett annat är "Little Sweden" som gjordes i tyskland i slutet av nittiotalet, när nynazismen hade ett uppsving i Sverige. Det består av tre skinheads, skådespelare, som hänger i en liten röd stuga på en flotte och gör diverse skinhead-aktiga saker. Det orsakade stor skandal i Sverige, eftersom medierna inte förstod att det var skådespel och ironi. "Otroligt skoj", tyckte Peter.
Torsdag: Workshop Anna, Bea, Rasoul, Gestaltningshandledning med Anna
På torsdagen hade vi en workshop som gick ut på att vi skulle kommunicera utan det skrivna eller talade språket. Vi blev indelade i grupper om tre eller fyra och fick en mening utklippt från en tidning och skulle förmedla den till resten av gruppen. Charader alltså! Jag tycker charader är både jobbigt och roligt. Det är kul för att man får fåna sig, och jobbigt när det inte funkar. När man bara står där och viftar och ingen fattar och man känner sig dum och man liksom kör fast och inte kan komma på något annat sätt att säga det man vill säga. Jag undrar om det är något slags grundläggande rädsla eller skam över att inte bli förstådd. Jag har känt en stor osäkerhet bara inför att prata engelska, ett språk som jag ändå mycket väl förstår och kan göra mig förstådd på, men jag har tyckt det känns pinsamt att säga fel eller uttala saker fel. Det är inte ovanligt att folk ber om ursäkt för sin dåliga engelska eller andra språk som om det vore något att skämmas för. Jag har gjort det också, men jag ska försöka låta bli att göra det igen. Det viktiga är att man förstår varandra, inte att det är perfekt. Och om man inte förstår varandra så är det inget man ska ta på sig skam för. det är ju lika mycket den andra personen som inte kan mitt språk. En gör ju så gott en kan.Våra charadlekar underlättades förstås av att vi allihop var svensktalande och alltså delar samma språk. Jag skulle säga att svenskan var högst närvarande även om den inte användes på riktigt samma sätt. Att jag kunde teckna "för" genom att visa en båt och båtens framdel är ett exempel på det. Vi visste alla att båtens framdel heter "för". Det hade också varit oerhört svårt att veta om de gissade rätt om de inte hade sagt orden på svenska. När jag kommit på hur jag skulle teckna "för" användes det även av en annan grupp, och det blev tydligt att man på så sätt kan skapa språkliga konventioner inom gruppen. Hade vi fortsatt hade vi säkert snart haft massor av sådana gester som vi förstod inom gruppen men som en person utifrån inte hade kunnat avkoda. En annan aspekt som vi pratade om efteråt var vilja. Under workshopen ansträngde vi oss verkligen för att förstå varandra och gav varandra tid tills budskapet gått fram. Viljan att förstå är förstås alltid oerhört viktig för att kommunikation ska fungera, och ibland är det uppenbart att den saknas. Det kräver ju trots allt lite energi att ta in en annan person.
Vi hade också handledning med Anna som försökte få igång oss och peppa oss att sätta igång med våra gestaltningar. Jag kände att hela grejen med interkulturalitet är svår. Det känns som att det finns många fallgropar. Fördomsfullhet, exotifiering och appropriering till exempel. För att det ska kännas meningsfullt vill jag göra det på ett personligt
plan som utgår från mina egna erfarenheter, men det innebär också att
jag kanske måste dra fram mina egna fördomar i ljuset, och det vill jag
ju helst låta bli. Dels vill jag inte utsätta någon för dem, och dels
skäms jag för dem. Lösning: Abstraktion och Teoretisering? Leva med det
och lita på att andra klarar av det också? Lita på konstens inneboende-
och min egen konstnärliga förmåga att lösa det?
Jag kände att det är viktigt för mig att försöka läsa och ta reda på saker, få input från olika källor och även att jag får skriva ner mina tankar. Samla ihop och kategorisera utifrån begrepp, så som jag började lite i förra blogginlägget.
"Men vad ska jag göra?!" utbrast jag i frustration. "Du ska skriva en bok", sa Jonas. "Ja!", sa jag.
Anna frågade oss vad eller vem vår "sidekick" är. Denna veckan var det väl Jonas då! Hon ville också att vi skulle reflektera kring när vi först insåg att vi var vita. Jag vet inte om jag någonsin egentligen drabbats av den insikten. Jag tror att när man tillhör normen får man inte syn på det på samma sätt. Jag minns däremot känslan av att inse att jag är kvinna. Inte exakt när det hände, men ändå. Känslan av att vara det där andra. Jag minns känslan av "jaha då är det på det viset, jag får väl göra det bästa av det", och eftersom jag aldrig skulle kunna bli man var det bästa att iscensätta kvinnlighet på ett framgångsrikt sätt. Jag tror det var så jag tänkte.
Vit - Vissa hävdar att svart inte är en färg och vitt består av alla färger, men det är inte sant. Det är vit som är en icke-färg. Min hud har ingen färg, den behöver ingen betäckning. Den vita färgen är osynlig på samma sätt som allt som tas för givet. Min hud har icke-färgen normal. När min hand ligger i en brun hand kan jag nyfiket betrakta skillnaden, men det är den andra handen som skiljer sig från min, inte tvärtom.
När jag åker till Indien kommer jag förstås vara den med avvikande hudfärg, men jag tror ändå inte jag kommer betrakta mig själv som avvikande från det normala. Jag kommer väl snarare se hela landet som en avvikelse från vad som är normalt. Eller? Vi får se!
måndag 30 januari 2017
söndag 22 januari 2017
Interkulturalitet v 1
Måndag: Introduktion av kursen/Namn
Riktlinjer för gruppen under kursen:
ENTUSIASM
FÖRSTÅELSE
TANKEUTRYMME
ROLIGT TILLSAMMANS
BRA KOMMUNIKATION
TID
VÄNSKAP
FEEDBACK
MASSAGE
Vad heter du, varför heter du vad du heter och vilket pronomen föredrar du?
Vad betyder ditt namn och vad säger det om dig? Vilka förväntningar har du på dig, bara genom att du heter vad du heter? Blir man vad man heter?
En Lisa.
från Wikipedia:
Lisa (namn)
- Uppslagsordet "Liza" leder hit. För fisksläktet, se Liza (djur).
Det äldsta belägget i Sverige är från år 1558.
År 1994 blev Lisa ett av de 20 vanligaste tilltalsnamnen bland de nyfödda i Sverige. Det var kulmen på en modevåg som började på 1980-talet. Därefter har namnet tappat mark igen och befinner sig numera på ca 35:e plats. Den 31 december 2012 fanns det totalt 33 133 personer i Sverige med namnet Lisa/Liza, varav 20 707 med det som förstanamn/tilltalsnamn[1]. År 2003 fick 627 flickor namnet, varav 338 fick det som tilltalsnamn.
Den danska varianten av namnet är Lise och den finska Liisa.
Namnsdag: 20 september
Kan man se mitt namn på mig? Mitt förnamn är vanligtvis kvinnligt (enligt http://svenskanamn.alltforforaldrar.se/visa/Lisa finns det en man som har namnet Lisa i Sverige) det kan man kanske se på mig till viss del. Namnet Lisa är vanligt i Sverige men finns också i andra länder, framför allt västerländska länder antar jag. Jag upplever att det kan vara både fräckt och anspråkslöst. Det finns olika sätt att vara en Lisa på. Det är ett helt okej namn. Ordet lisa betyder också lindring av smärta/lättnad. Mitt efternamn, Sellin, är mer platsspecifikt. Det är inte direkt ovanligt det heller men det är vanligare i norra Sverige, så det talar om att jag har norrländsk släkt, från Ångermanland närmare bestämt. Jag tror det kommer från ordet sel, som betyder lugnvatten, ett lugnt strömmande vattenparti mellan två forsar. Sel eller sele är vanligt som ändelse på ortnamn i Norrland, exempelvis Junsele, Moskosel, Lycksele, Sorsele osv. Sellin är också en badort i Tyskland, men jag tror inte att den har något med mig att göra.
Tisdag: Workshop Integritet/glapp
Hur ser din integritet ut? Som en törnekrona av diverse hygienartiklar.
Vad är integritet och vad är rädsla för annanhet, för att släppa någon annan nära?
Integritet: Att bevara gränserna för sitt jag, fysiskt och psykiskt.
Gränser för jaget: Icke existerande. Vi lever i ett ständigt tillblivande i relation till andra fenomen. Även om vi inser att identitet är flytande måste vi leva som om jaget existerar.
Rädsla: Rädsla för fysiskt våld, rädsla för att tappa kontrollen, rädsla för rädslan och hur kroppen reagerar. Rädsla för förlorad identitet. Rädsla för att hitta något/någon och förlora det igen.
Rubbning: Att möta något/någon som får tillvaron att rubbas en bit och behöva omformulera sig själv och sin verklighet för att omfatta det nya. Detta gör livet större och rikare men i för stora doser kan det också bidra till (tillfälligt?) förlorad känsla av kontinuitet i ens identitet vilket leder till rädsla, förlorad jämvikt, tappad balans, sjösjuka av existensen, en känsla av kluvenhet, att inte känna igen sig själv, att bli en främling i sin egen tillvaro.
Förälskelse: En kroppslig och tankemässig allergisk reaktion. En mental sjukdom som innebär irrationell glädje men också förlorad känsla för proportioner och psykosartat tunnelseende. Förhoppningar och minnen, minnet av förhoppningar och förhoppningar om minnen. Viljan till möte som medför expansion, annanhet/sammahet, sammanhang. Leap of faith.
Glapp: Utrymmet mellan det som sägs och det som görs. Uppstår på grund av bristande engagemang, bristande vilja att lämna ifrån sig privilegier, bristande mod, tid, kraft och resurser (personliga/samhälleliga/inre/yttre).
Julgran: Starkt kopplad till traditioner. Doftminnen. Värdelös efter jul förutom i vissa kustsamhällen där den uppfattas som mycket värdefull på grund av den lokala sedvänjan att samla ihop en stor hög granar kallad påskefyr och elda upp dem på påskafton. Störst påskefyr vinner.
Torsdag: Danmark!
Jag älskade utställningen med Louise Bourgoeis! Jag älskar utflykter! Jag älskar Danmark!
 |
| Två Lisor |
Fredag: Föreläsning Rasoul
 |
| Jag när lärare frågar om någon tänkt på vad entreprenöriellt lärande egentligen innebär. |
(Det entreprenöriella lärandet uppfattar jag som oerhört individualistiskt, att det innebär att man som enskild person ska ta sig fram bäst man kan, oavsett konsekvenser för andra. Är det bra för mig är det bra. Det bygger på tanken att konkurrens, inte samarbete, är önskvärt och att det är marknaden som ska styra. Tänker man sig att var och en ska ta sig fram på egen hand i något slags djungelns lag-samhälle innebär det också att de som misslyckas bara har sig själva att skylla, för att de är lata och dåliga entreprenörer, och ingen hänsyn tas till strukturer som gynnar vissa och missgynnar andra och det faktum att vi föds med olika resurser. Detta synsätt innebär också att andra värden än det ekonomiska får mycket liten plats.)
Bonusdag Lördag: Samtal om europeisk identitet på stadsteatern
Från facebookeventet:
"The European Identity
Free, rich, cultivated and humanitarian, or frightened, corrupted, aggressive and protective? What is it to live in Europe today? What will happen to us in the near future or is it already happening? Acclaimed playwright Zinnie Harris and Alexandra Pascalidou, soon debuting with her first play in a talk together.
Ingår i seminarieserien Identitet.
Lördag 21 januari kl 15.00, Studion. Fri entré. OBS! Samtalet hålls på engelska.
Med:
Zinnie Harris , dramatiker, aktuell med How to hold your breath på Göteborgs Stadsteater.
Alexandra Pascalidou, journalist, programledare, författare, föreläsare, moderator och människorättsaktivist. Aktuell med Alexandras odyssé på Göteborgs Stadsteater.
Neta Norrmo, journalist, är samtalsledare och programansvarig för serien.
För Göteborgs Stadsteaters repertoar spelåret 16/17 står frågor om identitet i fokus. Parallellt med föreställningarna löper också en samtalsserie på temat. Vi fångar upp frågor som anknyter till våra aktuella pjäser och temat identitet. Vi rör oss från individnivå till samhällsnivå. Hur upplever jag mig själv? Hur ser andra på mig? Vilka får synas och bestämma? Hur skapas ideal och myter i ett samhälle?"
Anteckningar:
Vad innebär den Europeiska identiteten? Är det den grekisk/latinska idén om demokrati, upplysning och utbildning? Den är naturligtvis en myt, all fake. Den Europeiska identiteten skulle konstrueras efter andra världskriget som ett slags läkandeprocess efter nationalismens härjningar. Är det nödvändigt med en europeisk identitet eller borde vi se oss själva som världsmedborgare? Den europeiska identiteten kanske kan fungera som ett komplement till tillexempel den svenska identiteten som är trängre och svårare att passa in i. En av många skiftande möjliga identiteter. EUs slogan är Unity in diversity. Visst är det vackert? Utopin om öppenhet.
Vart är vi idag? I rädslan! Rädsla för att förlora privilegier? Det finns en misstro som genomsyrar hela systemet. Människor lever på ytan och bryr sig mer om gluten än om mänsklighetens stora frågor och är inte villiga att låta mångfald få kosta, att inse att den vita mannen måste ta ett steg tillbaka och låta andra få plats.
I teatern kan många röster få samspela, man kan leka och använda humor. Man kan ta med betraktaren på en resa, på en upptäcksfärd i ämnet man behandlar. Pjäsförfattaren kan vara som en kanariefågel under andra världskriget, dvs den som först sniffar upp någonting och säger till sin publik: Det är hit vi är på väg, vill vi verkligen det?
Sammanfattning
Den här veckan har jag tänkt mycket på rädsla. Min egen rädsla och den som genomsyrar samhället, och jag tror den största utmaningen för mig är att trotsa den och att försöka inspirera andra att göra det. Jag har levt ett liv där jag mestadels träffat människor som jag har mycket gemensamt med, och just nu känner jag att det är en svaghet att jag har så lite erfarenhet av att möta människor som har andra erfarenheter än mig eller tänker annorlunda än jag gör. I teorin är jag av åsikten att alla människor i grunden är likadana, men i praktiken är det är inte alltid jag känner det och naturligtvis är det så att det som är obekant är skrämmande. Att erkänna det kanske kan vara ett sätt att möta och minska rädslan för det främmande (vilket inte bara är människor från andra kulturer utan mer eller mindre alla egentligen). Jag och Lina planerar att resa till Indien och det känns förstås oerhört läskigt men det leder förhoppningsvis till mindre rädsla i slutändan. Jag tycker inte om att vara rädd. Det är en obekväm känsla att vara otrygg och jag förstår varför människor letar efter orsaken till sin rädsla utanför sig själva och försöker bli av med den. Jag förstår varför man vill bygga murar mot det främmande, varför man vill att allt ska vara som förr, men jag tror inte att ett krampaktigt fasthållande vid det bekanta någonsin leder till mindre rädsla. Jag tror på öppenhet och tilltro och kärlek och medkänsla. Jag tar i nu men det är så! Det är viktigt!
Bara släpp det, inse att du inte kan styra allt. Det som händer händer. Allting förändras ständigt och i det stora hela är du fullständigt betydelselös. Släpp det. Gå ut i världen med tilltro och känn dig fri.
tisdag 3 november 2015
Komplettering Appropriation
Hej! Det var helt omöjligt att sammanfatta två kapitel på två sidor, så jag gjorde en kort sammanfattning av Postcolonialism där jag tar upp två av texterna och en lite längre om Postcommunism där alla texter får vara med.
Postcolonialism
I The colonial harem beskriver Malek Alloula orientalism: kolonisatören approprierar ett land, approprierar kulturen, förenklar, exotifierar och stereotypiserar den. Haremet blir den ultimata drömmen väst drömmer om öst, något vi kan lockas av och förkasta som omoraliskt. Han tar upp vykortet som ett exempel på hur kolonisatören väljer att visa sig själv i förhållande till det koloniserade landet, vykortet är en liten lagom oproblematisk utvald bit att skicka hem till moderlandet.
Imaginary homecoming av Jorma Puranen handlar om fotografier av Samer som tagits 1884 under prins Roland Bonapartes expedition till Lappland. Bilderna förvaras numera i ett museum i Paris. Puranen har arbetat i Lappland och kunde känna igen namnen på fotona från familjerna hen lärt känna där. Hen kände att bilderna talade genom tiden och ville göra något med dem. Så Puranen börjar fotografera av dem, och arbetet slutar med att de förs tillbaka till Lappland och placeras ut i landskapet där, som ett slags omvända vykort, istället för att de exotifierade bilderna skickas till ett koloniserande land så skickas de tillbaka dit de kom ifrån. De approprieras för att återvända, kanske för att återförmänskligas?
Appropriering kan vara både en kolonialistisk strategi och en form för motstånd eller ifrågasättande, . Kolonisatören med sin blick på den andre. Den andre som skapar sin egen identitet. Kolonialmakten vars identitet krackelerar. I mina ögon handlar det om vem som tar makten över historieskrivningen, historien som skrivits ned och som hela tiden skrivs om och den nya som vi skriver varje dag.
Postcommunism
Slobodan Mijuskovic diskuterar i sin text Discourse in the Indefinite Person kopian och originalet: Eftersom kopian inte kan vara 100 procent lik originalet, då skulle de ju vara samma sak, så är också kopian ett original? Han citerar Thomas McEvilley: It is as the copy and the original were chasing each other in a storm, like two leaves or two snowflakes perpetually changing places (s144). Därför är idén om kopian och originalet i grunden ohållbar. Kanske kommer man i framtiden ha en helt annan syn på kopian och originalet - eller kanske kommer man att komma fram till att frågan egentligen inte är så viktig.
Han beskriver en utställning av utställning: En nyskapad kopia av en inflytelserik modernistisk utställning, med kopior av målningar. Den här utställningen är gjord utan avsändare, anonymt. Konstnären som subjekt försvinner tillsammans med idén om personlig stil. Kopiorna är inte gjorda kärleksfullt utan oengagerat, de är operfekta. De är dessutom gjorda efter bilder i en konstbok och inte orginalen i sig så de är kopior av kopior. Detta skapar osäkerhet, och ger oss möjlighet att undersöka vår förståelse av verkligt-overkligt, sanning-lögn, känt-okänt och kopia-original. Du kan också ifrågasätta dig själv, är du den du tror? Kan du vara en annan?
"Walter Benjamin" som har approprierat namnet från någon som approprierat det diskuterar också utställningen av utställningen, i texten Interview with Beti Zerovc (Det är alltså "Walter Benjamin" som blir intervjuad). Det handlar alltså om ett återskapande av en historisk händelse, det är berättelsen om berättelsen om modernismen. Som jag förstår det är det flera utställningar de diskuterar, ett fenomen inom konstvärlden. Skapade av samma "konstnärer" eller inte?. De här utställningarna visas i en konst-kontext men är de konst? Kan de ses som något annat? Walter Benjamin föreslår att konst-kontexten kan vara en plattform att starta på, som sedan kan utvecklas till meta-konst, konst om konst, någonting som ställer sig utanför konsthistorien.De kritiserar hela konstkontexten, faktumet att konst bara är underhållning för ett fåtal, men jag undrar på vilket sätt "konst om konst" skulle vara mer angeläget? Det hamnar väl bara ännu längre bort, blir för ännu färre personer?
I den sista texten Boris Groys Interwiew with John-Paul Stonard, berättar Groys dels om den amerikanska popkonstens inflytande på europeisk konst och dels om det sovjetiska arvet i konsten. Han menar att trots att den amerikanska popkonsten gick emot det specifika- konstvärlden, mot det allmänna - populärkulturen, så tänkte de inte på att de bilder de använde sig av inte var allmänna för alla, bara för amerikaner. De blev som ett koncentrat av det specifikt amerikanska, och reaktionen det väckte i Sovjet och i Tyskland var att konstnärer där började hitta och lyfta upp det specifika i deras länders populärkultur. Det var också en kommersiell reaktion - En rysk konstnär som gör Rysk Konst blev mer framgångsrik än en som använde den amerikanska bildkulturen i sina verk. Även på de stora Biennalerna är konstnärerna idelade efter länder, och då gäller det att visa upp något specifikt. När det gäller det sovjetiska arvet i konsten kritiserar Groys de som försöker sopa historien under mattan, man kan inte gå tillbaka till innan kommunismen och börja om där, för trots allt så var det under kommunisttiden som den moderna tiden gjorde sitt intåg, och från den kan man inte backa tillbaka.
Finns det någon gemensam nämnare för de här texterna? Jag förstår inte riktigt vad de två första har med kommunism att göra. Tanken om kopian-originalet är lite intressant, men insikten om att det kan komma att verka helt ointressant i framtiden är nästan ännu mer intressant. (Kanske är vi där redan? Det är inte en fråga som håller mig vaken på nätterna direkt). Kanske kunde en gemensam nämnare vara sökandet efter sig själv och sin plats i historien i relation till strävan bort från subjektet och ifrågasättande av de konventionella historiska berättelserna.
Postcolonialism
I The colonial harem beskriver Malek Alloula orientalism: kolonisatören approprierar ett land, approprierar kulturen, förenklar, exotifierar och stereotypiserar den. Haremet blir den ultimata drömmen väst drömmer om öst, något vi kan lockas av och förkasta som omoraliskt. Han tar upp vykortet som ett exempel på hur kolonisatören väljer att visa sig själv i förhållande till det koloniserade landet, vykortet är en liten lagom oproblematisk utvald bit att skicka hem till moderlandet.
Imaginary homecoming av Jorma Puranen handlar om fotografier av Samer som tagits 1884 under prins Roland Bonapartes expedition till Lappland. Bilderna förvaras numera i ett museum i Paris. Puranen har arbetat i Lappland och kunde känna igen namnen på fotona från familjerna hen lärt känna där. Hen kände att bilderna talade genom tiden och ville göra något med dem. Så Puranen börjar fotografera av dem, och arbetet slutar med att de förs tillbaka till Lappland och placeras ut i landskapet där, som ett slags omvända vykort, istället för att de exotifierade bilderna skickas till ett koloniserande land så skickas de tillbaka dit de kom ifrån. De approprieras för att återvända, kanske för att återförmänskligas?
Appropriering kan vara både en kolonialistisk strategi och en form för motstånd eller ifrågasättande, . Kolonisatören med sin blick på den andre. Den andre som skapar sin egen identitet. Kolonialmakten vars identitet krackelerar. I mina ögon handlar det om vem som tar makten över historieskrivningen, historien som skrivits ned och som hela tiden skrivs om och den nya som vi skriver varje dag.
Postcommunism
Slobodan Mijuskovic diskuterar i sin text Discourse in the Indefinite Person kopian och originalet: Eftersom kopian inte kan vara 100 procent lik originalet, då skulle de ju vara samma sak, så är också kopian ett original? Han citerar Thomas McEvilley: It is as the copy and the original were chasing each other in a storm, like two leaves or two snowflakes perpetually changing places (s144). Därför är idén om kopian och originalet i grunden ohållbar. Kanske kommer man i framtiden ha en helt annan syn på kopian och originalet - eller kanske kommer man att komma fram till att frågan egentligen inte är så viktig.
Han beskriver en utställning av utställning: En nyskapad kopia av en inflytelserik modernistisk utställning, med kopior av målningar. Den här utställningen är gjord utan avsändare, anonymt. Konstnären som subjekt försvinner tillsammans med idén om personlig stil. Kopiorna är inte gjorda kärleksfullt utan oengagerat, de är operfekta. De är dessutom gjorda efter bilder i en konstbok och inte orginalen i sig så de är kopior av kopior. Detta skapar osäkerhet, och ger oss möjlighet att undersöka vår förståelse av verkligt-overkligt, sanning-lögn, känt-okänt och kopia-original. Du kan också ifrågasätta dig själv, är du den du tror? Kan du vara en annan?
"Walter Benjamin" som har approprierat namnet från någon som approprierat det diskuterar också utställningen av utställningen, i texten Interview with Beti Zerovc (Det är alltså "Walter Benjamin" som blir intervjuad). Det handlar alltså om ett återskapande av en historisk händelse, det är berättelsen om berättelsen om modernismen. Som jag förstår det är det flera utställningar de diskuterar, ett fenomen inom konstvärlden. Skapade av samma "konstnärer" eller inte?. De här utställningarna visas i en konst-kontext men är de konst? Kan de ses som något annat? Walter Benjamin föreslår att konst-kontexten kan vara en plattform att starta på, som sedan kan utvecklas till meta-konst, konst om konst, någonting som ställer sig utanför konsthistorien.De kritiserar hela konstkontexten, faktumet att konst bara är underhållning för ett fåtal, men jag undrar på vilket sätt "konst om konst" skulle vara mer angeläget? Det hamnar väl bara ännu längre bort, blir för ännu färre personer?
I den sista texten Boris Groys Interwiew with John-Paul Stonard, berättar Groys dels om den amerikanska popkonstens inflytande på europeisk konst och dels om det sovjetiska arvet i konsten. Han menar att trots att den amerikanska popkonsten gick emot det specifika- konstvärlden, mot det allmänna - populärkulturen, så tänkte de inte på att de bilder de använde sig av inte var allmänna för alla, bara för amerikaner. De blev som ett koncentrat av det specifikt amerikanska, och reaktionen det väckte i Sovjet och i Tyskland var att konstnärer där började hitta och lyfta upp det specifika i deras länders populärkultur. Det var också en kommersiell reaktion - En rysk konstnär som gör Rysk Konst blev mer framgångsrik än en som använde den amerikanska bildkulturen i sina verk. Även på de stora Biennalerna är konstnärerna idelade efter länder, och då gäller det att visa upp något specifikt. När det gäller det sovjetiska arvet i konsten kritiserar Groys de som försöker sopa historien under mattan, man kan inte gå tillbaka till innan kommunismen och börja om där, för trots allt så var det under kommunisttiden som den moderna tiden gjorde sitt intåg, och från den kan man inte backa tillbaka.
Finns det någon gemensam nämnare för de här texterna? Jag förstår inte riktigt vad de två första har med kommunism att göra. Tanken om kopian-originalet är lite intressant, men insikten om att det kan komma att verka helt ointressant i framtiden är nästan ännu mer intressant. (Kanske är vi där redan? Det är inte en fråga som håller mig vaken på nätterna direkt). Kanske kunde en gemensam nämnare vara sökandet efter sig själv och sin plats i historien i relation till strävan bort från subjektet och ifrågasättande av de konventionella historiska berättelserna.
måndag 2 november 2015
Slutreflektion Apprporopeorpeopoprpprppriiioioiroeoiroeing
Söndag: Idag är det dags att plocka ner utställningen. Ungefär lika tom som A-venue kommer vara i eftermiddag är min blogg. Att skriva här har känts som det minst viktiga att göra så jag har prioriterat bort det. Så här i efterhand tycker jag att det var lite dumt. Någonting hade jag säkert kunnat komma på att skriva. Men faktum är att den här gestaltningsperioden har känts lite stressig. Jag har inte riktigt haft ro att fundera så mycket, fokus har snarare varit på görandet, och det är inte så roligt att skriva om. "Idag målade jag en kanin sen sågade jag ut en ram och så vidare och så vidare". Folk ser ju vad jag gjort. Och nu känner jag bara blöhblöhblöblöhblablabbla vem bryr sig. Jag ger upp. Bloggen är ett jättebra redskap men inte för alla alltid.
Okej, jag börjar om. Ska jag försöka ta det systematiskt, i tidsordning? Hrrrhmm:
Redan från början tänkte jag att jag skulle jobba med titlar. Jag gillar att skriva dikter och tycker det är intressant hur ord och bild spelar tillsammans. Jag försökte att ha ett öppet sinne när jag tittade på utställningarna på biennalen men i slutändan verkade titel-idén ändå som den mest intressanta. Då var ju frågan vad jag skulle använda dem till. Jag hade också tidigt idén att jag ville göra ett interaktivt verk där besökarna själva skulle kunna laborera med ord och bild. Min första tanke var att ta bilder från biennalen och låta besökare på vår utställning mixa ihop alla bilder och titlar med varandra. Det hade kanske varit mer effektivt egentligen, men det var inte riktigt vad jag ville göra. I mitt skapande skulle jag nog säga att lusten styr över idéerna och jag var ändå sugen på att plocka upp målarpenseln och låta något från min egen bildvärld få komma ut. Så jag målade en kanin. Och sen en till. Och jag var ganska osäker på vad sjutton jag håll på med. Gulliga små kaninisar i glada färger? Vad handlar det om? Dels om att försöka göra något inbjudande, dels om att försöka göra något som man kunde skapa flera berättelser kring och dels om att bilden skulle vara en kontrast mot orden, att den Internationella Konstbiennalen (liksom wow vad det låter mäktigt och tungt) skulle möta rara små gnagare. Så tror jag. Nog för nu.
Tisdag: En fråga som ställts under den här kursen är om man överhuvudtaget kan prata om en egen inre bildvärld, eftersom allting tas utifrån, det finns ingenting som kommer rent och ostört från ens inre. Men jag tänker nog ändå att även om allt i ens inre är sånt som man upplevt på något sätt från omvärlden bildas ändå unika landskap hos varje person, och man är ständigt på upptäcktsfärd i de landskapen, ständigt på jakt efter saker som kan kopplas samman. Av allt som jag samlat, vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är världen? Vad är det för mystiskt skimmer som ligger över den? Vad är det för bråddjup som döljs precis under fötterna på en? Vad är det för stämningar som jag inte kan sätta ord på? Det är svårt att säga vart kärnan finns, vad den är..
Konstens andlighet och identitet..?
Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt. Kanske bättre att berätta om det praktiska ändå?
Måleri: Det blev nio målningar av kaniner, 27x27 cm. Jag bestämde mig från början hur många det skulle vara. Jag ville kunna hänga dem snyggt och symmetriskt så nio kändes bäst, alltså 3 på höjden och 3 på bredden. (Fast det var lite som att det var meningen att det skulle bli åtta. Plankan jag sågade ramar av räckte till åtta och de hade bara åtta spännramar i rätt storlek. Men jag följde inte universuims vilja utan gjorde som jag hade tänkt ändå). Fast sedan när jag skulle hänga upp dem insåg jag att 3x3 inte var det bästa ändå, så jag hände dem 1+2x3+2. Så kan det vara.
Nu borde jag kanske skriva något om passion och vad måleriet betyder för mig, men grejen är att jag inte egentligen har lust att prata om mig själv eller mina tankar och mitt projekt. Jag har redan sagt en massa, på handledningar och redovisningar. Jag skulle vilja hänvisa till tystnadsmanifestet: http://lisa-sal-sellin.blogspot.se/2015/06/blog-post.html
Om jag försöker gå bakåt i tiden från härifrån då? Förra veckan hade vi vår utställning på A-venue. Jag tyckte vi gjorde en superfin utställning tillsammans. Det var verkligen många olika uttryck och alla fick sin plats på ett bra sätt. En del verk var personliga, andra filosofiska eller politiska, eller alltihop, och jag som pratat om svårigheterna med att ta till sig konst kände för en gångs skull att jag fick stanna kvar vid varje verk, se det på riktigt och förstå det. Jag tror att utställningen gjorde att många ansträngde sig lite extra med gestaltningsarbetet, det blir liksom roligare när man gör något på riktigt. Jag upplever det ganska ofta som ett antiklimax när man jobbat hårt med något skolarbete, kanske i flera månader, sedan redovisar det på 15 minuter och går hem. Det kanske inte kan vara på så många andra sätt och kanske är man lite skadad av hela bekräftelse-grejen, men att faktiskt ha en vernissage och visa upp vad man gjort var ändå trevligt. Det var roligt också att se att folk faktiskt vågade delta i mitt verk och ändra på titlarna. De förändrades en hel del under vernissagekvällen. Två av mina favoriter var: "fish" och "Fuck you people in the middle of the day". Sen blev det kanske lite så att man inte tänkte så mycket på hur titeln hängde ihop med bilden, utan mer att det var roligt att göra en ny mening, jag vet inte. Det är ju alltid svårt att veta hur någon annan uppfattar det.
Går tillbaka lite till, till hängningen av utställningen. Jag har insett att de tre gestaltningsarbetena jag har gjort under utbildningen har gemensamt att de började som måleri/teckningsprojekt och slutade i något slags installation. Det är ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, att man får tänka både i själva bilderna och utanför dem, eller att bilderna kommer ur ramarna och smittar ner världen utanför. Jag funderade lite på om det kanske beror på alla gånger jag varit med i konstrundan på Öckerö och gjort en utställning i mitt eget hus, då har jag ju velat att rummen, möblerna och tingen som finns där ska spela med och förstärka bilderna eller skulpturerna istället för att ta fokus från dem. Att ta bort allting för att få den rena vita gallerikänslan har ju inte varit en möjlighet då, och nu när jag har chansen att få det snyggt och stilrent släpar jag med en stol och en piedestal med en skål på och en lampliknande tingest för att skapa något slags rum. Hm. Jag tror att det är ett slags världbyggande jag är ute efter. Det har det nog alltid varit.
Vad hände veckan innan dess? Jag satt i min soffa och tittade på en brittisk kostymdramaserie (Lark rise to Candleford) och försökte få ihop alla små delar av mitt arbete, målade ramar, klippte ut magnetord, målade en piedestal regnbågsfärgad och så vidare. Sen upptäckte jag Hunger Games-trilogin och var borta från den här världen i två dygn. När jag kom tillbaka igen kändes allting först ganska meningslöst, men jag blev så småningom mig själv igen. Hur som helst var min hjärna under veckan helt upptagen med dels att komma ihåg och få ihop alla småsaker och sedan först lantliga Lauras äventyr och efter det Katniss Everdeens öde, så det blev inte så mycket plats över för kloka reflektioner kring kaniner, konstbiennaler eller appropriering. Så här i efterhand kan man ju undra om jag kastade mig huvudstupa in i de här fiktiva världarna för att slippa tänka på vad jag höll på med, för att jag var rädd att jag skulle komma fram till att jag inte hade en aning. Jag tror jag under hela gestaltningsperioden har pendlat mellan "det här blir bra!" och "vad håller jag på med?" och jag är fortfarande inte helt säker på vart jag landade.
Någon av dagarna började jag spela in ljudverket också. Min sambo (hatar det ordet. min.. karl? snubbe? kulbo? Rikard?) Rikard har en liten inspelningsstudio där man kan spela in fyra spår parallellt. Den har fräcka effekter som robotröst och eko och grejer. Så den lekte jag med. Jag spelade in lite bakgrundssynthljud för stämningens skull och lade sen till meningar som jag skapat av titlarna med olika rösteffekter i lager på varandra. Tanken var att det skulle bli som ett sorl av ord och att man då och då skulle kunna höra meningar om man ansträngde sig lite typ. Idén var att det skulle vara som en surrande bikupa av konst. Mhm. Den slutade med:
art is destiny, destiny is art
occations and desires
the untitled story in history
the story unfettered in time
Söndag: Är det något jag inte berättat om? Jag borde förstås ha tagit bilder, men det glömde jag bland allt annat. Lina tog den här:
Där ser man orden som är utskrivna, limmade på en magnetplatta, utklippta och lackade, de sitter på en träbit som jag målat med magnetfärg. En appropriering av kylskåpspoesi! Träbitarna och ramarna sågade jag till hemma i mina föräldrars källare. Ramarna blev lite sneda och sådär, men det var ändå värt det att göra själv. Det känns skönt att kunna, att jag alldeles själv får och kan använda ordentliga verktyg och maskiner. Jag kände mig alltid lite rädd på träslöjden i grundskolan, rädd att göra fel och rädd att råka borra mig i handen eller något. Samma känsla dök förresten upp under verkstadsveckan då jag var på träslöjden och det var nästan lite komiskt. Rädslan att göra fel som vi pratat så mycket om. Känslan av att vara helt bortkommen och inte kunna någonting. Att man vill att läraren ska hålla en i handen genom varje moment. Det är nog nyttigt att känna så, att komma ihåg att samma rädsla, samma bortkommenhet kanske sköljer över en del elever så fort de sätter sin fot i bildsalen. "PANIK JAG KAN INTE".
Måndag: Jag tycker inte att appropriering direkt känns som någonting nytt jag lärt mig, det är något jag alltid gjort och sett andra göra, mer eller mindre medvetet. Jag vet inte, första gången jag insåg att man egentligen aldrig kommer på något nytt blev jag kanske besviken, men nu tycker jag att hela nätet av skapande som vi gör tillsammans är vackert. Alla bilder och historier som lever vidare i olika former, alla omedvetna och medvetna relationer mellan olika verk. Det blir som ett pussel, en gåta. Jag minns en sak som Magnus Haglund sa under sin föreläsning, någonting om att vissa saker liksom ligger kvar och gror i en länge, länge, att konsten inte alltid verkar direkt utan kan ligga liksom latent under ytan för att dyka upp åratal senare i en annan form. Det tyckte jag var lugnande, att konsten faktiskt kan komma åt en även om man själv tror att den inte säger en så mycket. Även om man står framför den med känslan av "jaha?". Jag tror det är samma med alla upplevelser egentligen.
Tillbaka till kursen igen: Även om appropriering inte kändes som en nyhet så har nog kursen gjort mig mer medveten om den, och kanske mer sugen på att låna från andra. Det är ändå svårt att helt göra sig fri från idén om originalitet! Kanske borde man sluta tänka "ingenting är nytt" och istället säga "allting är nytt!", för vad man än tar, lånar, kopierar eller härmar så gör man det alltid på en ny plats eller i en ny tid.
Okej, jag börjar om. Ska jag försöka ta det systematiskt, i tidsordning? Hrrrhmm:
Redan från början tänkte jag att jag skulle jobba med titlar. Jag gillar att skriva dikter och tycker det är intressant hur ord och bild spelar tillsammans. Jag försökte att ha ett öppet sinne när jag tittade på utställningarna på biennalen men i slutändan verkade titel-idén ändå som den mest intressanta. Då var ju frågan vad jag skulle använda dem till. Jag hade också tidigt idén att jag ville göra ett interaktivt verk där besökarna själva skulle kunna laborera med ord och bild. Min första tanke var att ta bilder från biennalen och låta besökare på vår utställning mixa ihop alla bilder och titlar med varandra. Det hade kanske varit mer effektivt egentligen, men det var inte riktigt vad jag ville göra. I mitt skapande skulle jag nog säga att lusten styr över idéerna och jag var ändå sugen på att plocka upp målarpenseln och låta något från min egen bildvärld få komma ut. Så jag målade en kanin. Och sen en till. Och jag var ganska osäker på vad sjutton jag håll på med. Gulliga små kaninisar i glada färger? Vad handlar det om? Dels om att försöka göra något inbjudande, dels om att försöka göra något som man kunde skapa flera berättelser kring och dels om att bilden skulle vara en kontrast mot orden, att den Internationella Konstbiennalen (liksom wow vad det låter mäktigt och tungt) skulle möta rara små gnagare. Så tror jag. Nog för nu.
Tisdag: En fråga som ställts under den här kursen är om man överhuvudtaget kan prata om en egen inre bildvärld, eftersom allting tas utifrån, det finns ingenting som kommer rent och ostört från ens inre. Men jag tänker nog ändå att även om allt i ens inre är sånt som man upplevt på något sätt från omvärlden bildas ändå unika landskap hos varje person, och man är ständigt på upptäcktsfärd i de landskapen, ständigt på jakt efter saker som kan kopplas samman. Av allt som jag samlat, vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är världen? Vad är det för mystiskt skimmer som ligger över den? Vad är det för bråddjup som döljs precis under fötterna på en? Vad är det för stämningar som jag inte kan sätta ord på? Det är svårt att säga vart kärnan finns, vad den är..
Konstens andlighet och identitet..?
Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt. Kanske bättre att berätta om det praktiska ändå?
Måleri: Det blev nio målningar av kaniner, 27x27 cm. Jag bestämde mig från början hur många det skulle vara. Jag ville kunna hänga dem snyggt och symmetriskt så nio kändes bäst, alltså 3 på höjden och 3 på bredden. (Fast det var lite som att det var meningen att det skulle bli åtta. Plankan jag sågade ramar av räckte till åtta och de hade bara åtta spännramar i rätt storlek. Men jag följde inte universuims vilja utan gjorde som jag hade tänkt ändå). Fast sedan när jag skulle hänga upp dem insåg jag att 3x3 inte var det bästa ändå, så jag hände dem 1+2x3+2. Så kan det vara.
Nu borde jag kanske skriva något om passion och vad måleriet betyder för mig, men grejen är att jag inte egentligen har lust att prata om mig själv eller mina tankar och mitt projekt. Jag har redan sagt en massa, på handledningar och redovisningar. Jag skulle vilja hänvisa till tystnadsmanifestet: http://lisa-sal-sellin.blogspot.se/2015/06/blog-post.html
Om jag försöker gå bakåt i tiden från härifrån då? Förra veckan hade vi vår utställning på A-venue. Jag tyckte vi gjorde en superfin utställning tillsammans. Det var verkligen många olika uttryck och alla fick sin plats på ett bra sätt. En del verk var personliga, andra filosofiska eller politiska, eller alltihop, och jag som pratat om svårigheterna med att ta till sig konst kände för en gångs skull att jag fick stanna kvar vid varje verk, se det på riktigt och förstå det. Jag tror att utställningen gjorde att många ansträngde sig lite extra med gestaltningsarbetet, det blir liksom roligare när man gör något på riktigt. Jag upplever det ganska ofta som ett antiklimax när man jobbat hårt med något skolarbete, kanske i flera månader, sedan redovisar det på 15 minuter och går hem. Det kanske inte kan vara på så många andra sätt och kanske är man lite skadad av hela bekräftelse-grejen, men att faktiskt ha en vernissage och visa upp vad man gjort var ändå trevligt. Det var roligt också att se att folk faktiskt vågade delta i mitt verk och ändra på titlarna. De förändrades en hel del under vernissagekvällen. Två av mina favoriter var: "fish" och "Fuck you people in the middle of the day". Sen blev det kanske lite så att man inte tänkte så mycket på hur titeln hängde ihop med bilden, utan mer att det var roligt att göra en ny mening, jag vet inte. Det är ju alltid svårt att veta hur någon annan uppfattar det.
Går tillbaka lite till, till hängningen av utställningen. Jag har insett att de tre gestaltningsarbetena jag har gjort under utbildningen har gemensamt att de började som måleri/teckningsprojekt och slutade i något slags installation. Det är ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, att man får tänka både i själva bilderna och utanför dem, eller att bilderna kommer ur ramarna och smittar ner världen utanför. Jag funderade lite på om det kanske beror på alla gånger jag varit med i konstrundan på Öckerö och gjort en utställning i mitt eget hus, då har jag ju velat att rummen, möblerna och tingen som finns där ska spela med och förstärka bilderna eller skulpturerna istället för att ta fokus från dem. Att ta bort allting för att få den rena vita gallerikänslan har ju inte varit en möjlighet då, och nu när jag har chansen att få det snyggt och stilrent släpar jag med en stol och en piedestal med en skål på och en lampliknande tingest för att skapa något slags rum. Hm. Jag tror att det är ett slags världbyggande jag är ute efter. Det har det nog alltid varit.
Vad hände veckan innan dess? Jag satt i min soffa och tittade på en brittisk kostymdramaserie (Lark rise to Candleford) och försökte få ihop alla små delar av mitt arbete, målade ramar, klippte ut magnetord, målade en piedestal regnbågsfärgad och så vidare. Sen upptäckte jag Hunger Games-trilogin och var borta från den här världen i två dygn. När jag kom tillbaka igen kändes allting först ganska meningslöst, men jag blev så småningom mig själv igen. Hur som helst var min hjärna under veckan helt upptagen med dels att komma ihåg och få ihop alla småsaker och sedan först lantliga Lauras äventyr och efter det Katniss Everdeens öde, så det blev inte så mycket plats över för kloka reflektioner kring kaniner, konstbiennaler eller appropriering. Så här i efterhand kan man ju undra om jag kastade mig huvudstupa in i de här fiktiva världarna för att slippa tänka på vad jag höll på med, för att jag var rädd att jag skulle komma fram till att jag inte hade en aning. Jag tror jag under hela gestaltningsperioden har pendlat mellan "det här blir bra!" och "vad håller jag på med?" och jag är fortfarande inte helt säker på vart jag landade.
Någon av dagarna började jag spela in ljudverket också. Min sambo (hatar det ordet. min.. karl? snubbe? kulbo? Rikard?) Rikard har en liten inspelningsstudio där man kan spela in fyra spår parallellt. Den har fräcka effekter som robotröst och eko och grejer. Så den lekte jag med. Jag spelade in lite bakgrundssynthljud för stämningens skull och lade sen till meningar som jag skapat av titlarna med olika rösteffekter i lager på varandra. Tanken var att det skulle bli som ett sorl av ord och att man då och då skulle kunna höra meningar om man ansträngde sig lite typ. Idén var att det skulle vara som en surrande bikupa av konst. Mhm. Den slutade med:
art is destiny, destiny is art
occations and desires
the untitled story in history
the story unfettered in time
Söndag: Är det något jag inte berättat om? Jag borde förstås ha tagit bilder, men det glömde jag bland allt annat. Lina tog den här:
Där ser man orden som är utskrivna, limmade på en magnetplatta, utklippta och lackade, de sitter på en träbit som jag målat med magnetfärg. En appropriering av kylskåpspoesi! Träbitarna och ramarna sågade jag till hemma i mina föräldrars källare. Ramarna blev lite sneda och sådär, men det var ändå värt det att göra själv. Det känns skönt att kunna, att jag alldeles själv får och kan använda ordentliga verktyg och maskiner. Jag kände mig alltid lite rädd på träslöjden i grundskolan, rädd att göra fel och rädd att råka borra mig i handen eller något. Samma känsla dök förresten upp under verkstadsveckan då jag var på träslöjden och det var nästan lite komiskt. Rädslan att göra fel som vi pratat så mycket om. Känslan av att vara helt bortkommen och inte kunna någonting. Att man vill att läraren ska hålla en i handen genom varje moment. Det är nog nyttigt att känna så, att komma ihåg att samma rädsla, samma bortkommenhet kanske sköljer över en del elever så fort de sätter sin fot i bildsalen. "PANIK JAG KAN INTE".
Här är skålen jag gjorde under slöjd-veckan. Jag var inte helt säker på om den var en del av mitt arbete eller inte då, men den fick vara med, den hade lagom storlek och form för att lägga magnetorden i.
Här är bikupan. Ett par hörlurar hängde ut ur den.
Den är gjord av papier mache, papperslera och en gammal lamphållare.
Piedestal med skål, målad i regnbågsfäger
Jag målade ramarna i olika färger och dekorerade några av dem med paljetter, glitter och hmhhhmmm vad heter de, såna där små fuskdiamantstenar. Det var med tanken att bilderna skulle fortsätta ut över kanterna in i rummet. Och att de inte skulle begränsas av någon idé om stilrenhet eller smakfullhet. Livet är inte smakfullt. Livet är många saker men det är bannemig inte smakfullt, så varför skulle konsten vara det?
Tillbaka till kursen igen: Även om appropriering inte kändes som en nyhet så har nog kursen gjort mig mer medveten om den, och kanske mer sugen på att låna från andra. Det är ändå svårt att helt göra sig fri från idén om originalitet! Kanske borde man sluta tänka "ingenting är nytt" och istället säga "allting är nytt!", för vad man än tar, lånar, kopierar eller härmar så gör man det alltid på en ny plats eller i en ny tid.
söndag 1 november 2015
Frågor appropriation och didaktik
Hur skulle du beskriva att MLT kan sättas i relation till
appropriering, dels i ett didaktiskt och dels i ett
konstnärligt perspektiv inom lärande för bildämnet:
Problematisera, argumentera och motivera!
MLT, multiple literacies theories - Läsande inte bara av text utan av bilder, andra människor, världen. Relationer och kopplingar. Språk utvecklas mellan personer, vi läser hela tiden av varandra, genom vad vi säger, vårt kroppsspråk, eller varandras bilder, texter etc. Appropriering - Att göra något till sitt eget. Hela språket, alla språk, approprierar vi. Vi härmar tills det är vårt eget, en del av oss.
Becoming - att bli till - En process som aldrig tar slut, identiteten är flytande och hela tiden påverkad av andra. Läsandet av världen och tillblivandet genom läsningen är appropriering. Vi flyter hela tiden runt i och absorberar den här soppan av andras verk, av mänsklig kultur, av varseblivning och intryck, av intryck tolkade genom kulturen, och sedan reflekterar vi något tillbaka ner i soppan. APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Vad är det för skillnad på ett konstnärligt och ett didaktiskt perspektiv?
Inom bildämnet är det konstnärliga didaktiskt och det didaktiska konstnärligt. Man lär sig genom konsten, med konsten, i konsten, om konsten.
Är det konstnärliga perspektivet mer individuellt, inåtvänt? Inte nödvändigtvis, konsten kan vara utåtriktad, kollektiv, didaktisk.
A) Ur ett didaktiskt perspektiv: Hur lär man sig genom appropriering och MLT?
B) Ur ett konstnärligt perpektiv: Hur påverkas ens konstnärliga arbete av appropriering och MLT?
Men i bildämnet lär man sig konstnärligt arbete? Lär man sig något annat? Historia, samhällsvetenskap, matematik? Kanske det.
Eller vad ÄR egentligen konstnärligt arbete? Är det historia, samhällsvetenskap, matematik? Det kan det vara?
Det flyter ihop.
Om man struntar i bildämnet en stund. Då kan man kanske tänka sig att ett konstnärligt perspektiv på appropriering är betydligt snävare än ett didaktiskt. Det är en specifik företeelse inom konstvärlden. Hur man definierar appropriering i den konstnärliga kontexten verkar i och för sig också variera, från att det innebär att man tar en bild eller ett föremål rakt av till en mer diffus tanke om att appropriering kan ta sig många olika uttryck, en definition som påminner mer om inspiration. Det är nog den mer öppna definitionen som de flesta har arbetat efter under den här kursen, och den påminner mer om den didaktiska tanken om appropriation som ett sätt att ta in världen.
Vad är lärande? Vad är konst?
Appropriering. Allt är appropriering.
Vad är appropriering? Läsandet av någonting och förmedlandet av något. Att göra något till sitt eget. Att bli till, att bli annan genom det man hittar, att utvidga sig själv.
APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Hur skulle approptiering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?
Appropriering synliggör väl alltid det gemensamma kulturarvet - genom att göra något nytt av något gammalt kan man spåra trådarna bakåt i tiden. Men vad är det gemensamma kulturarvet? Finns det något annat kulturarv än det gemensamma? Det personliga kulturarvet? Man kan tänka sig att varje person har sin egen mix av kultur inom sig, men kultur.. det måste ändå vara något som uppstår mellan personer och inte bara inom dem. Det finns förstås många gemenskaper, små och stora, som har olika kulturarv. Jag och min syster har ärvt min familjs kultur, till exempel vissa ord som min morfar eller mamma hittat på som bara vi förstår. Man kanske inte kan prata om ett enda gemensamt kulturarv - det vore nog oerhört svårt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för alla kulturer i världen. Kanske är det något lättare att hitta i Sverge, ett gemensamt nationellt kulturarv, men även det skulle innebära ett urval som skulle lämna saker och människor utanför. Nationalism känns ju inte så värst fräscht i sig heller, jag ser ingen poäng i att försöka hitta en svensk nationalidentitet. Jag ryser vid bara tanken faktiskt.
Man kan kanske istället prata om att det finns många olika kulturarv, men frågan är ju vilka det är man ska föra vidare i bildundervisningen. Ska eleverna själva få välja vad de tycker är intressant? Ska läraren välja? Ska det finnas riktlinjer ovanifrån? Risken med att låta eleverna välja helt själva är kanske att de hela tiden väljer saker som ligger nära dem, att de inte upptäcker något nytt. Fördelen kan jag tänka mig är att de blir mer engagerade om de får göra något de är intresserade av. Appropriering kanske kan fungera som en bro, att man genom appropriering kan blanda elevernas kultur med en annan: ett tema som man tar från ett verk någon annan gjort i en teknik som man själv väljer, eller tvärtom. Exempelvis att man gör en klassisk roman till en tecknad serie. Men det blir fortfarande ganska subjektivt om läraren väljer tillsammans med eleverna och det kommer bli stora skillnader mellan olika skolor och olika lärare vad och hur de lär ut.
Frågan är om det kan vara på något annat sätt, eftersom jag mer eller mindre redan kommit fram till att det inte finns något objektivt gemensamt kulturarv. Eller det kanske man kan säga att det gör, och att det innefattar all mänsklig kultur överallt i alla tider, men det går ju inte att greppa eller lära ut. Ändå finns det förstås en massa traditioner som säger vad man ska kunna, det som kallas för allmänbildning. Är det det vi ska lära ut? Kanske. Men det är viktigt att visa att det finns annat också, att man gör eleverna medvetna om att det man väljer att undervisa om bara är ett litet urval. Jag tycker det är en svår fråga.
En bra sak med appropriering - säg att eleverna får gå på konstmuseet och välja ett verk att göra till sitt eget - är att alla elever kan välja olika och att man då kan lära sig av varandra och få en större bredd. Det kan också bli lättare att ta till sig ett verk om man gör det så att säga genom en klasskamrat, att man kan lägga deras förståelse och tolkning till sin egen. Appropriering har ju också fördelen att det kan göras ganska respektlöst, det är fritt fram att ta för sig av de kulturyttringar man upptäcker. Kulturen blir till för alla och inte något upphöjt som man eventuellt kanske kan få beundra på avstånd om man har de rätta förkunskaperna. Sen kan det förstås uppstå problematiska situationer, jag tänker på diskussionen om kulturell appropriering som rasistiskt, men då får man ju också försöka se till att det blir ett lärtillfälle, ett tillfälle att samtala om det.
MLT, multiple literacies theories - Läsande inte bara av text utan av bilder, andra människor, världen. Relationer och kopplingar. Språk utvecklas mellan personer, vi läser hela tiden av varandra, genom vad vi säger, vårt kroppsspråk, eller varandras bilder, texter etc. Appropriering - Att göra något till sitt eget. Hela språket, alla språk, approprierar vi. Vi härmar tills det är vårt eget, en del av oss.
Becoming - att bli till - En process som aldrig tar slut, identiteten är flytande och hela tiden påverkad av andra. Läsandet av världen och tillblivandet genom läsningen är appropriering. Vi flyter hela tiden runt i och absorberar den här soppan av andras verk, av mänsklig kultur, av varseblivning och intryck, av intryck tolkade genom kulturen, och sedan reflekterar vi något tillbaka ner i soppan. APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Vad är det för skillnad på ett konstnärligt och ett didaktiskt perspektiv?
Inom bildämnet är det konstnärliga didaktiskt och det didaktiska konstnärligt. Man lär sig genom konsten, med konsten, i konsten, om konsten.
Är det konstnärliga perspektivet mer individuellt, inåtvänt? Inte nödvändigtvis, konsten kan vara utåtriktad, kollektiv, didaktisk.
A) Ur ett didaktiskt perspektiv: Hur lär man sig genom appropriering och MLT?
B) Ur ett konstnärligt perpektiv: Hur påverkas ens konstnärliga arbete av appropriering och MLT?
Men i bildämnet lär man sig konstnärligt arbete? Lär man sig något annat? Historia, samhällsvetenskap, matematik? Kanske det.
Eller vad ÄR egentligen konstnärligt arbete? Är det historia, samhällsvetenskap, matematik? Det kan det vara?
Det flyter ihop.
Om man struntar i bildämnet en stund. Då kan man kanske tänka sig att ett konstnärligt perspektiv på appropriering är betydligt snävare än ett didaktiskt. Det är en specifik företeelse inom konstvärlden. Hur man definierar appropriering i den konstnärliga kontexten verkar i och för sig också variera, från att det innebär att man tar en bild eller ett föremål rakt av till en mer diffus tanke om att appropriering kan ta sig många olika uttryck, en definition som påminner mer om inspiration. Det är nog den mer öppna definitionen som de flesta har arbetat efter under den här kursen, och den påminner mer om den didaktiska tanken om appropriation som ett sätt att ta in världen.
Vad är lärande? Vad är konst?
Appropriering. Allt är appropriering.
Vad är appropriering? Läsandet av någonting och förmedlandet av något. Att göra något till sitt eget. Att bli till, att bli annan genom det man hittar, att utvidga sig själv.
APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Hur skulle approptiering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?
Appropriering synliggör väl alltid det gemensamma kulturarvet - genom att göra något nytt av något gammalt kan man spåra trådarna bakåt i tiden. Men vad är det gemensamma kulturarvet? Finns det något annat kulturarv än det gemensamma? Det personliga kulturarvet? Man kan tänka sig att varje person har sin egen mix av kultur inom sig, men kultur.. det måste ändå vara något som uppstår mellan personer och inte bara inom dem. Det finns förstås många gemenskaper, små och stora, som har olika kulturarv. Jag och min syster har ärvt min familjs kultur, till exempel vissa ord som min morfar eller mamma hittat på som bara vi förstår. Man kanske inte kan prata om ett enda gemensamt kulturarv - det vore nog oerhört svårt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för alla kulturer i världen. Kanske är det något lättare att hitta i Sverge, ett gemensamt nationellt kulturarv, men även det skulle innebära ett urval som skulle lämna saker och människor utanför. Nationalism känns ju inte så värst fräscht i sig heller, jag ser ingen poäng i att försöka hitta en svensk nationalidentitet. Jag ryser vid bara tanken faktiskt.
Man kan kanske istället prata om att det finns många olika kulturarv, men frågan är ju vilka det är man ska föra vidare i bildundervisningen. Ska eleverna själva få välja vad de tycker är intressant? Ska läraren välja? Ska det finnas riktlinjer ovanifrån? Risken med att låta eleverna välja helt själva är kanske att de hela tiden väljer saker som ligger nära dem, att de inte upptäcker något nytt. Fördelen kan jag tänka mig är att de blir mer engagerade om de får göra något de är intresserade av. Appropriering kanske kan fungera som en bro, att man genom appropriering kan blanda elevernas kultur med en annan: ett tema som man tar från ett verk någon annan gjort i en teknik som man själv väljer, eller tvärtom. Exempelvis att man gör en klassisk roman till en tecknad serie. Men det blir fortfarande ganska subjektivt om läraren väljer tillsammans med eleverna och det kommer bli stora skillnader mellan olika skolor och olika lärare vad och hur de lär ut.
Frågan är om det kan vara på något annat sätt, eftersom jag mer eller mindre redan kommit fram till att det inte finns något objektivt gemensamt kulturarv. Eller det kanske man kan säga att det gör, och att det innefattar all mänsklig kultur överallt i alla tider, men det går ju inte att greppa eller lära ut. Ändå finns det förstås en massa traditioner som säger vad man ska kunna, det som kallas för allmänbildning. Är det det vi ska lära ut? Kanske. Men det är viktigt att visa att det finns annat också, att man gör eleverna medvetna om att det man väljer att undervisa om bara är ett litet urval. Jag tycker det är en svår fråga.
En bra sak med appropriering - säg att eleverna får gå på konstmuseet och välja ett verk att göra till sitt eget - är att alla elever kan välja olika och att man då kan lära sig av varandra och få en större bredd. Det kan också bli lättare att ta till sig ett verk om man gör det så att säga genom en klasskamrat, att man kan lägga deras förståelse och tolkning till sin egen. Appropriering har ju också fördelen att det kan göras ganska respektlöst, det är fritt fram att ta för sig av de kulturyttringar man upptäcker. Kulturen blir till för alla och inte något upphöjt som man eventuellt kanske kan få beundra på avstånd om man har de rätta förkunskaperna. Sen kan det förstås uppstå problematiska situationer, jag tänker på diskussionen om kulturell appropriering som rasistiskt, men då får man ju också försöka se till att det blir ett lärtillfälle, ett tillfälle att samtala om det.
torsdag 1 oktober 2015
Appropriering 3 - Livets överflöd
Den här veckan har gått så fort, jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men här är lite mer kaniner:
De flesta av dem är inte färdiga än, men jag försöker att måla lite mer öppet och lite mindre pilligt än jag brukar, med mer färg och tjoho. Jag har inte varit på biennalen mer men såg en film förra torsdagen, ett slags konstfilm om bandet Arcade Fire där man fick kliva in i deras kreativa universum under abetet med deras senaste skiva och turnén de gjorde. Var på två spelningar med dem i London förra våren så det var en fin återblick och väldigt inspirerande.
Det jag bar med mig efteråt var överflödet, färger och ljus, men alltid i relation till livets mörkare stråk.
Matter, Light, Time, Nothing, Revolution, Unfettered, Independence, Identity, History, Mystery, Memory, Savages, Heart, Diamond, Message, Finding, Story, North, South, Living, Dead, Wild.
onsdag 23 september 2015
Appropriering 2 - Förvirring
Bloggobloggoblogg blogg blogg. Så. Klar. Vissa dagar är det roligt att blogga. Andra inte.
Jag har gjort detta:
Titlar från verk som medverkar i GIBCA. Från tidningen. Klipp och pussla!
Vad håller jag på med? Varför? Just nu är jag i ett tillstånd av förvirring. Jag målar kaniner. Förhoppningsvis kommer alltsammans att smälta ihop till ett klokt, vackert och logiskt verk så småningom. Heeeehhhh......................................
Jag gjorde en skål av trä i träverkstaden också. Det var kul.
Och så har jag tittat på konstbiennalen. Jag tycker det är svårt att titta på konst. Jag skulle behöva gå i kurs. Hur länge stannar man kvar framför ett verk? Hur får man tålamodet att sitta och ta sig an ett videoverk som är längre en fem minuter? Speciellt när man hoppar in mitt i det. Jag har alltid känslan av: Jaha. Nästa! Vad ska man prata om i sitt huvud när man tittar på konst ensam? Fortfarande en lättare uppgift än att gå med någon annan. Då blir jag så fokuserad på vad den ser och tänker..
Anyway.. två verk jag gillade: Phoebe Boswells The matter of memory oooooochhhhh The ones above and the ones below, minns inte vem som gjort den. Båda verk som man kan gå in i. Rent fysiskt alltså. Äh jag skriver mer någon annan dag idag går det bannemig inte. Hejdå!
Jag har gjort detta:
Titlar från verk som medverkar i GIBCA. Från tidningen. Klipp och pussla!
Vad håller jag på med? Varför? Just nu är jag i ett tillstånd av förvirring. Jag målar kaniner. Förhoppningsvis kommer alltsammans att smälta ihop till ett klokt, vackert och logiskt verk så småningom. Heeeehhhh......................................
Jag gjorde en skål av trä i träverkstaden också. Det var kul.
Och så har jag tittat på konstbiennalen. Jag tycker det är svårt att titta på konst. Jag skulle behöva gå i kurs. Hur länge stannar man kvar framför ett verk? Hur får man tålamodet att sitta och ta sig an ett videoverk som är längre en fem minuter? Speciellt när man hoppar in mitt i det. Jag har alltid känslan av: Jaha. Nästa! Vad ska man prata om i sitt huvud när man tittar på konst ensam? Fortfarande en lättare uppgift än att gå med någon annan. Då blir jag så fokuserad på vad den ser och tänker..
Anyway.. två verk jag gillade: Phoebe Boswells The matter of memory oooooochhhhh The ones above and the ones below, minns inte vem som gjort den. Båda verk som man kan gå in i. Rent fysiskt alltså. Äh jag skriver mer någon annan dag idag går det bannemig inte. Hejdå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)