Jag tyckte det här var en ganska tråkigt assignment som inte sa mig så mycket. För mig kändes det mest som en klyscha, "gå genom livet med öppna ögon" jo man tackar. Carpe diem på dig med. Filmen jag gjorde blev som en liten motreaktion. Först tänkte jag att jag kanske skulle göra en hatt med ögon på, men jag hade inte riktigt tid och lust, ett hårband kanske? Jag började på det men såg att det även skulle kunna vara en ögonbindel med ögon på, och då började det kännas intressant. Det som är typiskt för klyschor är ju att de inte egentligen inte betyder någonting, man säger dem men sen gör man som man alltid har gjort, kanske med någon ytlig förändring. Du öppnar inte ögonen, du sätter på dig en ögonbindel med låtsasögon på. Kanske har du ögonen öppna bakom bindeln? Jag hade nyligen sett en föreställning med humorgruppen Klungan, där en sketch handlade om två damer som berättade om sina problem. Den ena hade aldrig sett ett träd och den andra kunde inte hitta till sitt kök. Det var alltid något som liksom kom i vägen. Ur detta kom idén med en person som sitter och pratar om hur viktigt det är att gå genom livet med öppna ögon, men själv inte kan eller inte vill öppna dem. Det kan vara bra med uppgifter som irriterar en, så man får vara lite trotsig och motvalls ibland. Kanske kunde man gjort ett ännu klyschigare och mer irriterande assignment med flit? Jag förstår vad det var assignmentmakarna egentligen var ute efter, att ha öppna ögon och se saker man vanligtvis missar, det är ju inte alls en dum idé. Jag var väl bara inte mottaglig för den sortens visdomsord. En anledning är kanske att det kändes som att de genom att säga "gå genom livet med öppna ögon" utgick från att jag går runt och är blind för min omvärld när jag faktiskt försöker hela tiden att ta in så mycket som jag orkar av den. Jag är säkert på många vis blind för olika saker också, men det är kanske inte så lätt som att bara "se mig omkring". Jag vet inte ens om jag vill det alltid. Jag pratade nyligen med en vän om att det kan vara bra att diskutera det man skapar för att andra ser andra saker i vad man gör och man på så vis kan lära sig nya saker om sig själv. Han sa att han för tillfället inte hade lust att skärskåda sig själv på det viset. Så kan det också vara, det får man respektera, utforskande av världen och sig själv kan vara krävande och det är inte alltid man orkar med det.
Hittade inget klipp med träd och kök-sketchen, men här är en om Pulver.
Assignmentet vi gav:
1x1m
I klassen hade vi provat att ge dikter, bilder och musik som assignments. Vad fanns det kvar att testa? Ett mått? Varför inte. 1x1 meter är ganska stort. men vem har bestämt det? Kan man omdefiniera det? Kan man göra en subjektiv kvadratmeter? måste m förresten betyda meter?
Jag har hittat en genväg där kan jag gå som en idiot
Det släpar sig in överallt
Om man sitter blickstilla och bara iakttar
ser man hur världen skälver
av tunga andetag
Jag sveper in det
i min svarta klänning
och låter det följa med mig
ner över kontinenten
Flygplanet hänger i den tomma himlen
från en osynlig guds stumma händer
ovanifrån ser man stjärnbilder
breda ut sig över marken
De säger i högtalarna:
Stäng av allt som sänder
elektriska signaler
stäng av ditt hjärta
innan det får planet att störta
Jag med mina genvägar
du med dina omvägar
vi går genom samma tid och känsla
men aldrig samtidigt
Assignmentet vi fick:
Jag var bortrest under tisdagen och onsdagen, på semester i Kroatien. Jag tänkte först att jag skulle göra något när jag var där men det var så mycket andra intryck att jag inte fick någon riktig ro att skapa. Därför hade jag bara torsdag kväll på mig, och då försökte jag få ihop mina tankar under semesterresan med assignmentet jag fått. Ibland bara gör man saker utan att riktigt förstå dem. Det här var ett sådant tillfälle. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det, men det blev en dikt och en bild/vykort som föreställer mig på en kroatisk strand. Jag tror det handlar om något slags längtan och saker som går lite fel, sånt som man bär med sig. Egentligen stämmer det inte så bra överrens med känslan jag fick av assignmentet, den var mer humoristisk, glad och upptäckande. Det var intressant att de valde att skriva "Jag har hittat en genväg där kan jag gå som en idiot" istället för "Hitta en genväg och gå där som en idiot". Vem är jag? Det här är alltså något som redan har hänt? Eller? Jag tänker att det finns två sätt att se på det här assignmentet, antingen att det inbjuder till agerande, att gå ut och gå som en idiot eller leta efter genvägar, eller så kan man se det som en del av en berättelse där personen det handlar om kan vara någon annan än en själv och man kan själv bestämma betydelse och sammanhang och välja hur man gestaltar berättelsen.
Eftersom jag var bortrest fick Lisa bestämma assignmentet själv denna veckan. Hon gav:
Nu,
en världsmedborgare
konstigt och otroligt.
Allt är så självklart
så var det inte igår...
Jag tolkar det som en uppmaning att fundera över fördelar och nackdelar med tiden vi lever i. Allt är så självklart - vetenskapens objektivitet kör över mystiken, andligheten, religionen. Globalisering och informationsflöde i all ära, men vad är det vi missar? Så var det inte igår - Hur var det då? Jag tycker det finns många intressanta ingångar i den här texten.
Jag fick bara bilden med soffan och hajarna, men egentligen skulle denna texten också varit med:
Tolka med hjärna och hand, stanna på torra land.
Jag vet inte om det skulle gjort så stor skillnad för resultatet, eftersom det känns som att bilden och texten inte motsäger varandra och jag skulle nog fortfarande sett bilden som det viktigaste. Det var en bra utmaning att bara få en bild, jag fick upptäcka små ledtrådar i den som kunde vägleda mig. Figuren ser ut att ha något inklippt på sig.. hm..? Det ser ut som något ur en inredningstidning.. hm..? Klippa och klistra med tidningar? Collage! Det blev en äventyrlig collageberättelse där assignmentbilden ibland kom in som inspiration, det svarta vattnet återkommer till exempel. Bilden var bra som assignment eftersom den innehöll flera olika delar som man kunde ta fasta på, man var inte helt säker på vad det var för bild heller. Är det en inredningsbild? Är det konst? Är soffan med i konstverket? En sån liten osäkerhet tror jag är bra för kreativiteten.
Assignmentet vi gav:
Gör något vackert fult.
Jag är förtjust i meningar som man kan tolka på två sätt. Det här kan man antingen se som en uppmaning att förfula något, eller att göra något fult som också är vackert. Fulhet och skönhet är intressanta begrepp att fundera över. Varför tycker man att något är vackert? Precis som Ingrid som fick det här assignmentet tycker jag att förfall kan vara vackert, gamla lutande hus med flagande färg till exempel. Och rost, jag tycker rostiga saker är jättevackra. Den sortens skönhet är melankolisk, kanske är det att det påminner oss om alltings förgänglighet och därigenom livets värdefullhet? Sedan finns det det vulgära och kitchiga som liksom är motsatsen, men som också kan vara vackert. Naturen tycker många är vacker, men samtidigt tycker man att harmoniska och balanserade bilder är vackra, och naturen är oftast helt kaotisk. Jag har alltid ogillat sport för att jag inte tycker det är estetiskt tilltalande, stora fula arenor eller fotbollsplaner med fula reklamskyltar och alla har likadana fula fotbollskläder. Andra pratar om kärleken till sporten och spelets skönhet. Tyvärr var Ingrid och Iris borta under genomgången så jag vet inte riktigt hur de tyckte att assignmentet var. Av Iris blogginlägg kan jag i alla fall tro att hon gick loss ordentligt och att den här uppgiften passade henne bra.
Gå ut varifrån och vart?
Om man går ut från något,
kommer man alltid in i något annat?
Gå in, ingång, ingå.
Uppgå, nergå, avgå,
pågå, frångå, tillgå.
Ibland vill man gå ut ur sig själv,
utgå ur sitt liv för ett tag.
Sömnen är en utgång.
När man sover glider man ut ur sitt liv
och in i sina drömmar
men ibland är man så nära drömvärlden
att man inte vet vad som är verkligt.
Var det en dröm? Har jag vaknat?
Assigmentet vi fick: Gå ut, utgång, utgå
min första idé när jag läste detta var att det var en uppmaning att gå ut på krogen och dricka öl. Det passade dock inte så bra att göra det, så jag fick hitta på något annat. Jag gjorde en film där jag går ut på låtsas istället. Jag började med att bara sätta mig ner och måla utgångar och ingångar i tusch och vit akrylfärg utan att veta riktigt vad jag skulle göra med dem, men så fick jag idén att de liksom skulle smälta in i varandra i något slags drömvärld. Sedan fotograferade jag lite och satte ihop det i moviemaker. Jag gjorde även lite drömmig musik till. Under arbetets gång funderade jag mycket på vad utgångar är och det resulterade i texten ovan. När jag väl kommit över mina öl-associationer gillade jag den här uppgiften, att den var kort och lekte med orden gjorde att den satte igång mina tankar. Det kändes som att det var fritt att göra vad man hade lust med, men man skulle också kunna lyda uppmaningen rakt av och bara gå ut, gå utanför dörren och se vad man hittade där.
Assignmentet vi gav: Titta i boken
revidera.
Ta bort något,
lägg till något.
Tänk rosa
Det här assignmentet satte vi ihop av idéer vi spånat kring när vi gjorde det första. Vi tänkte att det skulle vara roligt att utgå från en valfri bok som inspirationskälla. Vi funderade ganska mycket kring vilken färg vi skulle välja, först hade vi tänkt gult men sen tyckte vi att rosa var mer spännande, speciellt eftersom vi skulle ge uppgiften till två män. Jag hoppades att de skulle fundera på sin relation till färgen rosa och kanske behöva brottas lite med den. Även om jag inte trodde att någon av dem skulle säga "USH NEJ ROSA DET ÄR JU EN TJEJFÄRG", så kan det ändå vara något som väcker reaktioner, kanske minnen från barndomen när det var farligt med tjejbaciller och man absolut inte vill se annorlunda ut eller vara tjejig om man var kille.
mina egna känslor inför rosa är blandade. Jag hade en period i min ungdom när jag älskade rosa. Jag älskade visserligen alla starka färger, men det var något speciellt med rosa. Att köpa rosa saker tror jag var ett sätt att för mig att bygga min identitet som tjej. Detta konstruerande av tjejighet ser jag idag som något minst sagt problematiskt, och jag tvekar inför rosa saker. Å ena sidan vill jag inte stödja stereotypa könsroller, å andra sidan vill jag inte säga att det är dåligt med rosa för att det är tjejigt, för det innebär att det är dåligt att vara tjejig. Om jag måste undvika rosa fast jag egentligen tycker att det är en fin färg är jag ju fortfarande begränsad av normerna? Det finns en bok som heter Rosa - Den farliga färgen, som jag kanske skulle läsa.
Vi tänkte också att man skulle kunna se det politiskt, eftersom Feministiskt initiativs färg är rosa tänker jag att rosa har blivit en symbol för feminismen och tänk rosa skulle då kunna vara tänk feministiskt.
Det verkade dock som att de som fick assignmentet antingen har en helt oproblematisk inställning till rosa eller inte var intresserade av att fundera så mycket kring det. Istället gjorde de varsitt verk med fågeltema, men det är ju det som är det härliga med assignment också, att man aldrig vet hur det ska bli. man kan försöka putta på i någon riktning, men det är inte säkert att de går dit man har tänkt sig eller nappar på de små beten man lägger ut. Även detta assignmentet fick lite kritik för att vara för låst, men det hade jag svårt att förstå. Det står ju ingenstans vad resultatet ska bli? Det enda man är låst vid är att på något sätt förhålla sig till färgen rosa och en bok, det borde kunna ge ganska stora möjligheter. Kanske var det den lite befallande tonen som gjorde det?
När vi fick detta assignmentet tänkte jag genast, åh, ansiktsmålning! Kanske beroende på att jag under en tid haft lust att göra något liknande. Så här i efterhand kan jag undra lite, vad är det jag berättar egentligen? På bilderna har jag ett ganska blankt ansiktsuttryck. Berättar jag något alls? Jag tyckte det var roligt och inspirerande i varje fall, och även om jag valde att använda min första impuls kan jag se att det finns andra sätt att lösa den här uppgiften. Till exempel behöver man inte använda sitt eget ansikte. man skulle kunna måla med ansiktet. Tillägget "gör det färgstarkt" tillförde också något, lekfullhet och kraft. Det finns också en möjlighet att tolka "färgstarkt" mindre bokstavligt, som uttrycksfullt snarare än att man måste använda många starka färger.
Assignmentet vi gav:
Jag
tror
inte
att
konsten
är
evig
och
ändå
tror
jag
det
hösten
1964.
Den här texten tog jag och Lisa ur en diktbok som Lisa hade köpt. Eftersom vi fått kritik för att vårt förra assignment sa för tydligt vad man skulle göra, valde vi att göra ett som inte innehöll några anvisningar. Tanken av att det skulle vara en utmaning och jag tyckte det var spännande att se vad det skulle bli. Vi hade nog inga föreställningar om hur resultatet skulle se ut, utan det var lite som ett experiment. Det som var lättast att ta fasta på, som var mest konkret, var årtalet, och de som gjorde det hade också en stark 60-talskänsla i sina gestalningar.
Texten i början är från boken Magikernas Kung av Lev Grossman
Assignmentet jag fick:
Jag gillade verkligen det här assignmentet, det var inspirerande och en bra start på terminen. man kan både tolka det som en uppmaning att upptäcka sin omvärld, att göra en resa i sitt inre eller in i någon annans värld,m beroende på vad man är sugen på. De tre upphållen ger en chansen att stanna upp och tänka efter, att välja något under resan som man tycker är betydelsefullt. Dessa tre nedslag ser jag som viktiga för gestaltningen, man behöver inte förmedla hela resan utan kan visa upp tre platser, upplevelser eller tankar. man kan se det som att man ska göra tre bilder, men det måste inte innebära det utan man kan vara fri att göra som man vill. Jag gillar assignment där man både kan följa en uppmaning eller idé, om man inte har så mycket inspiration, eller kan hitta på något helt eget inom ramarna för uppgiften. I det här assignmentet kunde jag både se möjligheten att stanna på sitt rum och skapa en berättelse om en resa, eller att ge sig ut i världen utan några krav på resultatet. Jag valde att ge mig ut på utflykt med min anteckningsbok och min kamera för att som en upptäcktsresande dokumentera det jag fann. Trots att jag skrev nästan hela tiden blev jag medveten om att jag var tvungen att välja vilja upplevelser som jag skulle skriva ner. Det blev tydligt att det bara var jag som kunde bestämma vad som var viktigt och intressant, att man hela tiden ser och hör och känner och tänker saker, men det är bara en liten liten del som man pratar om. En annan sak som var spännande var hur jag efter en stund automatiskt började formulera meningar i huvudet för att skriva ner dem. När jag slutade skriva så fortsatte min hjärna göra meningar som ville bli nedskrivna. När jag skrev dem så gav jag dem ett värde.
Assignmentet vi gav:
"Göm skatten - Rita kartan"
Jag och Lisa hade många olika ideer men alla verkade peka åt olika håll och det kändes som om vi slog knut på oss själva i försöken att få ihop ett bra assignment. Till sist valde vi bara ut en liten del av det, som vi själva tyckte var spännande. För mig gav det associationer till barndomens fantasivärld där allting var möjligt, till äventyr och hemligheter och pyssligheter. Vi tänkte att det skulle väcka tankar om vad som var värdefullt, vad är en skatt? måste en karta se ut som en karta, eller kan det vara vad som helst som på något sätt visar vägen? Kan en person vara en karta? Eller en bild? Sen är jag själv också väldigt förtjust i kartor och tycker de är intressanta och vackra i sig. mottagarna av assignmentet hade dock lite svårt att se förbi skatt-karta-ideen och upplevde uppgiften som ganska styrd, de gjorde båda två helt enkelt varsin skattkarta. För mig var det en liten påminnelse om att man hela tiden utgår från sig själv och ibland tror att andra personer är likadana, men det är inte alls säkert att en annan persons fantasi sätts igång av samma saker som en själv, ett assignment som man själv hade älskat att få kanske inte säger någon annan någonting alls. Det var svårt att ge kritik på deras arbeten, jag hade förväntat mig att de skulle fundera mer över olika sätt att tolka uppgiften, men samtidigt så är det förstås inte fel att se den bokstavligt heller. Har man skrivit "Göm skatten - rita kartan" så kan man väl inte vara missnöjd om det är precis det de gör? Det hade varit spännande att se om resultaten hade blivit mer olika om hela klassen gjort uppgiften. Hur som helst, om man vill väcka funderingar och fantasi ska man nog passa sig för att göra assignment som berättar hur resultatet ska se ut.
Allting blev färdig till slut och upphängt i en utställning tillsammans med mina klasskamraters arbeten. Trots att vi var där på lite olika tider och det stundtals kändes ganska förvirrat med vem som skulle hänga vad vart löste det sig till sist, och jag tycker det blev ganska fint! Så här blev mitt hörn:
Jag fick hjälp med upphängningen av teckningarna av Linnea och Sandra, själv var jag alldeles uttröttad och orkade inte tänka. Eftersom alla var olika stora bestämde vi oss för att det var bäst att hänga dem oregelbundet och inte på en rak linje, för att också skapa ett collageaktigt intryck. Fotoalbumet med texter står på en vit hylla, och i den svarta lådan ligger en mp3-spelare med musik på. Jag fick en av sista låt, och tog även med en dikt som en vän läser, som inte är skriven för det här projektet men som jag ändå tycker passar in. Tyvärr var det lite lågt ljud, så det var svårt att höra när det var folk som pratade runt omkring.
När allting var färdigt var det dags att gå hem och skriva opponering på Linas arbete. Jag hade önskat att jag hade en dag till att göra det på, eftersom jag fortfarande var så pass inne i mitt eget, och trött i huvudet efter att ha fått ihop det sista. Jag gjorde hur som helst så gott jag kunde, och det var spännande att höra hur hon tolkat min värld. Inte riktigt som jag hade tänkt mig, vilket i och för sig var något jag hade tänkt mig..
Det var också roligt att höra hur andra tänkt om varandras verk, det är intressant hur man kan se så olika på saker, och hur duktiga alla är på att hitta olika ingångar in i varandras arbeten. Däremot kan jag känna att vi kanske var lite för okritiska mot varandra, men det kanske är oundvikligt att man mest vill säga snälla saker om man vet att ens kamrater lagt ner mycket tid och tankekraft på sina projekt. Jag tror man oftast vill ha en stor drös med beröm, men även lite kritik så att man kan utvecklas.
tisdag 13 maj 2014
Till Lina som ska läsa min blogg:
Jag glömde ta bilder på utställningen. Istället får du en bild på hur pigg är jag efter allt fixande och flängande.
Jag hoppas det går lika bra.
Det är mycket nu. Jag håller på att försöka få ihop allting till vår lilla utställning på onsdag. Även om det inte blir någon storslagen historia känns det viktigt att känna sig nöjd med presentationen, eftersom jag ändå jobbat mycket med det här projektet, och dessutom har tagit hjälp av andra. Man har ju lite ansvar för deras arbete också på något sätt! Ännu en låt har droppat in så här på sluttampen, den är instrumental och låter lite olycksbådande. Det är den sortens musik man skulle kunnat ha i bakgrunden i ett rum för att skapa en stämning, eller kanske i en film.
Själv har jag åstadkommit en sista låt och en sista teckning. Här är en vals om Härskarens dotter:
Jag har börjat rama in teckningarna med ramar jag köpt på second hand. De är alltså lite olika stora och har olika färger, fast de som hade färg jag inte tycker passade har jag målat, i guld och svart. Att jag inte köpt nya, likadana ramar beror dels på att jag inte har råd, men också att jag tänker att det blir mer spännande såhär. Det är svårt att säga hur helhetsintrycket kommer att bli. Rörigt eller störigt eller alldeles, alldeles underbart? Katti var rädd att teckningarna skulle kännas "för färdiga" om jag ramade in dem, men det gör lite ont i mig att tänka att de ska hänga där och flaxa på någon ful skärm och bli vikta i kanterna eller håliga av nålar. Det är ändå en hel dags arbete bakom varje teckning, och jag tycker helt enkelt mina teckningar är värda lite omsorg!
Det är lite hemskt när man köper ramar på second hand, för man måste ju slita ur bilden som någon någon gång satt in där. Tänk, det är en bild som någon har tyckt varit fin, som hen kanske har tagit till en rammakare för att rama in, som det har tänkts saker om. Som har blivit tittad på. Och nu inte längre förtjänar sin plats i ramen. Jag kan inte riktigt med att slänga några bilder, inte än. De får ligga på min hylla så länge. Bland min ofrivilliga bildskörd hittade jag en etsning signerad Axel Österberg. Jag skämdes över att slita hans tjädrar ur sin fina ram. Vem är jag att bestämma att mitt verk är viktigare? Jag har inte ens en mustasch.
Axel Österberg, konstnär. Hade jag haft tid skulle jag inkluderat honom i någon av mina teckningar.
Jag fick mitt straff också. Katten som bor hemma hos mig för tillfället råkade på något vis fastna i upphängningssnöret och välta ramen så den gick sönder i fyra delar. En av delarna hängde fortfarande kvar efter henne när hon sprang iväg och gömde sig under sängen. Svårt att säga vem av oss som blev mest skärrad, men ramen blev hur som helst totaldemolerad.
Jag är förtjust i gamla saker. När jag var på ramjakt på Holmens marknad hittade jag ett gammalt fotoalbum, jag gissar att det är från början av 1900-talet. Tyvärr var det slitet och trasigt, men jag köpte det ändå och lagade det så gott jag kunde. Det innehöll in del bilder, men jag vet inte om alla hörde dit, för det var bara några av personerna som återkom på flera fotografier. Uppgifterna på baksidorna var väldigt fragmentariska. Jag har bestämt mig för att sätta låttexterna i albumet och ha med det på utställningen. Jag tycker det är vackert och på något sätt passar in, och det känns fint att kunna använda det.
Fröken Mattis Anderson, Kristinelundsgatan.
Det är ju samma gata som HDK ligger på!
I veckan har jag också sågat till en ram till den stora målningen. Jag vet inte riktigt om den kommer tillföra något men jag tänkte att det kanske skulle ge målningen och teckningarna något gemensamt. Dessutom var det länge sen jag gjorde något sådant och jag inte vill glömma bort hur man använder maskinerna. Det känns fint att bara kunna kila ner i mina föräldrars källare, inandas sågspånslukten och källarfriden, sätta på sig hörselkåporna och kapa lite brädor. Det brukar ju heta att kunskap är makt, och det känns faktiskt så när man klarar att göra saker själv. Med det sagt, jag har ändå fått mycket hjälp, bland annat av mamma och pappa som har försett mig med brädor och häftklamrar och allt möjligt. Tack för det!
Nu tänkte jag försöka komma ikapp med veckoreflektionerna, de har liksom glidit iväg lite. Tills i morgon har vi fått uppgiften att undersöka vår process och hitta några punkter som fört arbetet vidare, viktiga teman och didaktiska frågor inför rapportskrivandet. Så här kommer en liten sammanfattning och upprepning av vad jag sysslat med:
- Den första teckningen med pyramider, det var utifrån den jag sedan började fantisera om en värld. Hur ser samhället ut där teckningen kommer ifrån? Vilka bor där? Vad har de för relation till varandra?
- Jag sammanfattade mina tankar om samhället i en visuell modell, en symbol somjag sedan utgick ifrån och som återkommer i ett par av teckningarna.
- Efter allt pillande med teckningarna blev jag trött på det och ville göra något stort och i färg som komplement (säkert också inspirerat av Sandra och Lisa som höll på att måla bredvid mig). Jag bestämde mig till sist att göra en stor målning av ett landskap med en person som ser ut över det. (Denna snilleblixt slog mig när jag stod i duschen. Vet man inte riktigt vad man ska göra kan man alltid ta en dusch, det är ett väldigt bra ställe att komma på idéer på).
- Läste en bok om sekter som fick mig att fundera på hur man kan manipulera folk, och vad konsekvenserna blir om en person har monopol på sanningen.
- Fick låna en musikinspelningsmaskin av Bettan. Nu fanns ingen återvändo, det var bara att prova. Kanske låter lite fånigt men tillgång till den utrustning man behöver är ju en förutsättning, och hade jag inte fått låna en mikrofon så lätt så hade jag kanske fegat ur och struntat i hela idén med musik.
- Bestämde mig för att fråga andra om de ville bidra med musik till projektet. Vet fortfarande inte riktigt vad det kommer föra med sig, men jag har i alla fall fått en låt som hjälper till att berätta om min värld.
-Hittade boken "The taming of the west" på biblioteket med fantastiska bilder från nordamerika 1850-1900 som jag använt som förlagor oc inspiration till flera teckningar.
- Handledningen med Katti då vi pratade om hur mitt arbete presenteras och jag insåg att man kan se det som en installation snarare än måleri+teckning+musik. Självklart egentligen men ändå lite av en uppenbarelse.
Tre teman/ingångar:
Religion och makt. Både makten hos de som påstår sig vara guds uttolkare och hos gud själv. Ifrågasättande och tro.
Berättande. Hur olika uttryck förmedlar en historia, eller tillsammans ger utrymme för en mångfald av historier. Hur det ena leder vidare till det andra och utvecklas.
Världbyggande. Vad kan en fantasivärld säga om världen och samhället vi lever i?
Men de didaktiska frågorna? Där har jag nog missat något väsentligt, för jag har ingen aning om vad de är ute efter. Jag får nog vänta tills i morgon och helt enkelt erkänna att jag inte förstår vad de ska handla om.
Här är de nya saker jag gjort sedan sist:
Symbolmakaren är färdig! Mannen på bilden är musikern Will Oldham, också känd som Bonnie 'Prince' Billy. Jag kände att jag ville ha med honom i min värld, att vi har någonting gemensamt, är ute efter samma sak på något vis, fast han kanske inte skulle känna likadant. Det spelar ingen roll, här är en video med honom i alla fall:
En av mina favoritartister, Joanna Newsom, har gjort en låt där sista versen efter vad jag förstår refererar till honom, flera av hans skivtitlar är i alla fall invävda i texten. Oavsett det så handlar den om män med makt, deras destruktiva relationer och kvinnorna som fastnar hos dem. Det är åtminstone så jag tolkar den, men man kan säkert se den på olika sätt. Den får mig att tänka på Bettans projekt. Hon har gjort målningar av och undersökt kvinnor som varit med mäktiga fruktansvärda män. Vi tog ut hennes målningar på promenad häromdagen, det var fint att se dem få ta plats i staden, nästan som om de fått nytt liv. Jag vet inte, de var kanske lika hemska människor som sina män, men jag kan inte låt bli att tycka synd om dem.
Om man inte orkar lyssna på hela är här en liten del av texten:
"We both want the very same thing. We are praying I am the one to save you But you don't even own your own violence Run away from home, your beard is still blue with the loneliness of you mighty men, with your jaws, and fists, and guitars and pens, and your sugarlip, but I've never been to the firepits with you mighty men."
Jag har gjort två nya egna sånger också. Texterna till dem finns på youtube-sidan.
