onsdag 26 februari 2014

Assignment #4

Assignment #4

Använd kroppen 

Fyll tomrummen 


 Vad är ett tomrum?
Något är ju alltid överallt, om inget annat så luft. Vi som bor vid havet där det alltid blåser vet att luften i allra högsta grad är något. Om äkta tomhet, det vill säga frånvaro av allt, existerar någonstans i universum så har jag varken tillgång till eller kunskap om det. Det måste alltså vara ett relativt tomrum som ska fyllas. Något som är tomt på något, inte ett inget som är tömt på allt. Men allting är ju tomt på något, så vad vi pratar om som tomrum är egentligen godtyckligt. För att fylla ett tomrum måste jag därför först konstruera ett.














söndag 23 februari 2014

Vecka fem

Förra veckans reflektion skrev jag i måndags, då jag fann mig själv ensam med stora textmassor och på gnälligt humör. Under veckan som följde har saker och ting fallit lite mer på plats igen. Tisdagens seminarium redde faktiskt ut en del i mitt huvud, och även om jag nu inte riktigt fortfarande känner samma klarhet som då, så var det ju trevligt att ha upplevt den en liten stund.

På assignmentdagen kände jag att det inte var en dag för grandiosa idéer eller storslagna utmaningar. När jag först läste uppdraget "omarrangera", så tänkte jag: collage!, men jag hade inte riktigt lust att klippa och klistra så jag satte ihop olika bilder till en teckning istället. Bilderna föreställde en massa kungligheter i tjusiga klänningar som såg ganska stela och upparrangerade ut, ett landskap med en väg och ett porträtt av Jay Munly (inte Peter Stormare och inte Mellanmannen, fast de spelar faktiskt i samma band). I bakhuvudet hade jag Vygotskis bok om fantasi och kreativitet, han skriver att allt skapande är ett resultat av att hjärnan kombinerar olika erfarenheter på nya sätt. Fantasi är i själva verket ett omarrangerande av sådant man redan vet! Hela tiden tar vi isär våra upplevelser och skärskådar våra tankar för att sedan sätta in dem i sammanhang igen.

Sedan var det dags för genomgång och denna veckan skulle vi två och två presentera varandras assignments. Det gjorde att det blev mer plats för tolkningar och diskussion. När det var dags att prata om min teckning sa handledaren att den påminde om konstnären Patrik Andiné. Attans också, tänkte jag och sa som det var: "Jag har haft honom som lärare". Han var nämligen huvudlärare för år 1 på målerilinjen på Dômens konstskola när jag gick där. "Vi ska nog ta Patrik Andiné ur dig!", sa handledaren. Det kändes betryggande. Jag gick hem och googlade honom och såg att han har utställning på Borås konsthall just nu. Det skulle vara roligt att få till en utflykt, så kan jag undersöka våra eventuella likheter och skriva en utställningsreflektion om det!


torsdag 20 februari 2014

Assignment #3

Omarrangera!



"Hjärnan är inte bara ett organ som bevarar och reproducerar våra tidigare erfarenheter, den är också ett organ som kombinerar, som kreativt bearbetar och skapar nya situationer och ett nytt beteende av element ur dessa tidigare erfarenheter" - Lev S Vygotski, Fantasi & kreativitet i barndomen.



Begreppsmodell

Den additiva skolan

Vecka fyra

I måndags plockade jag ner Galleri Soprum. Allt hängde kvar orört förutom en av målningarna, som var spårlöst försvunnen. Kanske ramlade den ner och någon slängde den, men den låg inte i kartongåtervinningen, så möjligheten finns att det var någon som tyckte om den och tog med den hem. Jag hoppas på det! Hur som helst så känns det fint att det fick hänga uppe ett par dagar så att någon fick se det. Lite tråkigt är det förstås att jag inte vet hur någon reagerade på mitt lilla tilltag, men det var ju också meningen att vara lite hemligt, att man skulle kunna fundera över vem som gjort det och varför. Jag har funderat lite på hur man skulle kunna ta den här idén vidare, man skulle till exempel kunna ordna fler utställningar i trapphus, förråd eller tvättstuga. Boka en tvättid och bjuda in grannarna på vernissage. Bjuda på salta pinnar och cider. Bjuda in sina vänner. Bjuda på vin. Jag har också funderat lite på om det är något man skulle kunna låta sina elever göra, så att deras verk får ta plats i verkligheten och de ser att det de skapar kan påverka folk runt omkring dem och inte bara vara till för att ge dem det ena eller andra betyget. Det kan vara skönt att få ta plats i en värld som ibland inte känns som om den är till för en själv utan bara för de vuxna, de med makt eller pengar.

Veckan började med lästid,  kompendiet om estetiska lärprocesser, men det var en dålig läsdag och texterna snåriga. På seminariet som skulle behandla texterna (som jag nästan hann läsa färdigt men hade svårt att ta in) hann vi inte så mycket mer än nosa på texterna och konstatera att de formligen dröp av svåra ord och begrepp. De var så många att vi inte hann med att diskutera vad de flesta egentligen betydde, än mindre vad texterna i sig var ute efter att förmedla. För det måste väl ha varit mer än lansering av besvärliga begrepp? Nu är jag ändå en person som gillar långa och svåra ord och tycker det är fint med ett språk som kan uttrycka nyanser och inte alltid tar den lättaste vägen. Jag förstår också idén med att ha begrepp och ett teoretiskt språk så att man kan vrida och vända på sina tankar tillsammans.
Men allvarligt talat,
Emanera? Suggerera?
Det känns som om vissa av de här textförfattarna har grottat in sig så djupt ner i det akademiska språket att de inte längre kan konsten att göra sig förstådda för oss vanliga dödliga. Kom ut ur era arslen, vill jag ropa till dem! Vi kommer ta er på allvar även om ni inte är omöjliga att förstå!

Jag kan tycka att det hade varit bättre att välja en av texterna och prata igenom den ordentligt, istället för att försöka klämma in så mycket som möjligt i våra arma skallar på en gång. På fredagens seminarium, som handlade om barns bildskapande, pratade seminarieledaren om att det finns två sätt att se på utbildning. Antingen är det viktiga att man utvecklas tillsammans mot målen, eller att man hinner med det som ska hinnas med. Det kändes som en bra insikt, att det viktiga kanske inte är att gå igenom allt, utan att eleverna verkligen tar till sig det de håller på med.

(Fredagens seminarium kändes för övrigt lite motsägelsefullt, först pratade seminarieledaren om hur viktigt det är att vi är aktiva eftersom det är ett tillfälle där vi blir bedömda, och sedan gick största delen av tiden åt till att personen pratade själv. Visserligen om intressanta och relevanta saker men så mycket bedömning kan det ju inte ha blivit? )

En annan sak som jag hade önskat fick ta lite mer tid var genomgången av assignments i torsdags, då vi fick fem minuter på oss att visa vad vi hade gjort. Det blir inte så mycket analys eller plats för funderingar på fem minuter och efter att halva klassen visat sitt så är man så mätt på assignments att man knappt orkar lyssna på resten utan bara väntar på att det ska ta slut. Man behöver kanske inte titta på vad alla gjort varje gång? Är man extra nyfiken på vad någon annan gjort kan man ju titta på bloggen. Ett alternativ vore att dra lott om vilkas assignments som man ska prata om, eller ta halva klassen varannan gång. Jag vet inte, det är bara idéer!










onsdag 12 februari 2014

Assignment #2

Dagens uppgift:

Kolla återvinningen
Kolla återvinningen
Recycla en idé du haft
med en idé du får
genom återvinningen

Har ni tänkt på att gerilla och galleri innehåller precis samma bokstäver?



Min mamma brukade spara gamla pizzakartonger och ha dem i en låda i köket så att jag och min syster skulle få måla på dem. Som jag minns det så var de rena och vita, inte kartongbruna och flottfläckiga som de jag hade i min återvinning.


Temat för utställningen "Mellan vakenhet och sömn" har jag återvunnet ur mellan-skissboken. Jag ville göra mysiga och trevliga målningar så att folk som kommer och ska slänga sopor inte blir skrämda eller arga utan känner sig glada.





Det blev fem verk. Tanken är att jag ska låta dem vara kvar tills på måndag, eller tills någon slänger dem. Jag vet inte om de kommer sitta kvar tills dess, för det var svårt att få dem fast ordentligt och jag ville inte stå och trixa för länge. Jag ville helst inte bli upptäckt!



söndag 9 februari 2014

Vecka tre

Då var det dags att försöka formulera någonting igen. Jag har arbetat hårt i veckan! Bland annat har jag gjort ännu en stop-motion animation. Det är ett fint sätt att göra någonting levande. För mig var det också ett sätt att synliggöra och dokumentera förståelse-associsation-kreativitets-processen. Det jag ville göra var att dechiffrera texten och göra den till min egen, men jag lyckades nog bara med det senare. Jag löste ingen gåta, istället skapade jag ett eget nytt mysterium. Fast kanske lyckades jag förstå texten på ett mer känslomässigt plan och min egen reaktion på den. Kanske var det också det som var det viktiga. Jag har visst fått lite dille på animation nu så jag funderar på att göra en film med finger-kudden också, där den sprattlar med sina fingrar och springer runt på golvet. Här är förra veckans animation som jag gjorde tillsammans med Lisa:



Jag har också varit på konstmuseet och funderar lite på vad konst är, vad den innebär, vad den gör och vad man själv gör när man upplever den. Jag tycker själv att diskussionen om konstbegreppet känns lite tjatig men samtidigt är den spännande, eftersom definitionen av konst inte är fast utan under förhandling och jag tycker det är härligt att jobba med något och tänka på något där ramarna inte är bestämda. Ordet konst är i sig flyktigt och formbart och möjligt att uppfylla med olika betydelser.

Jag tänker att konst kan vara ett sätt att se på saker. Vad är det för något? Vad har det för form, vilka budskap bär det? Allting, ner till minsta dammkorn, är laddat av olika betydelser som människor har gett det. För det mesta stannar vi inte upp vid föremål eller händelser och granskar dem, vi bara passerar dem eller låter dem passera oss mer eller mindre outforskade. Hade vi funderat över varje liten saks möjliga betydelse och symbolvärde hade vi ju inte haft tid att göra något annat. Därför ligger alla möjliga innebörder och skälver strax under ytan hela tiden medan vi kämpar på med att leva våra liv. Konst är ett sätt att lyfta upp någonting ur vardagen och få oss att fundera och associera kring det, att öppna upp för att göra betydelserna i det levande. Det är något man kan göra i sitt inre, eller tillsammans med andra, som under fredagens redovisning då vi tittade på allas verk från i torsdags. Ett par gröna glasögon med gula piprensare kunde plötsligt bära på historien om Eva och ormen och arvssynden. Jag tyckte det var en ganska fantastisk manifestation av fantasi!

Jag saknade uppsamling och genomgång av måndagens och onsdagens uppgifter, istället fick jag diskutera lite med mig själv här på bloggen, men det hade varit bra med ett samtal om vad vi gjort, varför och vad det gett oss, så att uppgifterna inte bara blir ett uppdrag som ska genomföras. Att diskutera saker med andra är ett av de absolut bästa sätten för mig att förstå och lära mig på riktigt.

Vidare funderar jag på om vad som helst faktiskt kan vara konst om man behandlar det som konst. Jag uppfattar det lite som tanken med boken "How to be an explorer of the world" som jag bläddrat lite i under veckan. Behöver man i så fall begreppet konst eller blir det innehållslöst? Behöver man konstmuseer? Jag tror det kan vara bra att ha för att väcka sig själv, eftersom man inte orkar med att bemöta allt som konst hela tiden. Men det innebär inte att man måste veta vad konst är. För min del får det gärna fortsätta vara subjektivt, luddigt i kanterna, öppet för diskussion.

Pappret jag använde till tusch-animationen duschade jag av och målade till lite mer så det blev en stor spännande fläck på, och nu håller det på att bli en teckning av träd och rötter och jord. Jag gör väldigt mycket träd. Förra veckan sa någon att man ibland fastnar i vissa motiv och att det kanske bara är att fortsätta göra dem tills man är färdig med dem, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna måla mig ut ur den här skogen.







torsdag 6 februari 2014

Pingpong på museet

Dagens uppgift:

Gå in i konstmuseet, Götaplatsen.
Stanna vid ett verk som på något sätt väcker din uppmärksamhet.
Stanna kvar i mötet som uppstår MELLAN dig<->verket.
Var uppmärksam på vad som sker !
SEDAN:
Gestalta det som sker mellan dig <->verket.
Objekt,form-fritt val av bygg material.

Verket som jag valde hette "Alla mot alla" av Ingrid Eriksson. Det bestod av ett pingisbord, bollar och racketar soman fick spela med. 





Det var en märklig känsla att stå och spela pingis mitt i museet, det ekade när bollen studsade och mitt skratt  när bollen for åt skogen kändes främmande, som om det inte hörde hemma där. På ett museum ska man stå och titta högtidligt och beundrande på olika verk, och man får absolut inte röra vid något. Det gör att man inte blir delaktig utan bara en observatör (Vilket i och för sig kan vara roligt det med). Jag förstår förstås varför man inte får ta på saker, men ibland är det synd eftersom känseln är en viktig del av att upptäcka något och förstå hur det är beskaffat. Efter den lilla pingis-stunden kändes det lite konstigt att man inte fick röra eller leka med andra verk, som omuseet plötsligt slutat vara museum och istället blivit en fritidsgård. Förtrollningen var bruten.





Jag ville gestalta känslan av lekfullhet, den omedelbara instinkten att ta på det man ser, och samtidigt skapa något som inbjuder till just det, soman får röra vid och klämma på.






onsdag 5 februari 2014

Assignment #1

Idag fick vi vårt första assignment. Såhär såg det ut:

Sätt ryggen i ljuset
gör tecknen tydliga

vänd utåt
böj över
veckla ut , sträck

NU-sjung sången

bind ihop det viktiga
fäst allt på dej

(tolka fritt, material frihet,publicera på blogg)


Jag gjorde en djupdykning ner i själva texten och lät orden transformeras och omgruppera sig till en ny dikt, men nu när jag är tillbaka från ordvärlden är jag inte säker på vad jag egentligen gjort och varför jag gjort det. Ville jag säga något och i så fall vad, eller var jag bara ute efter att undersöka vad texten kunde betyda? Vad betyder den nya texten? Jag tror jag måste låta det vara ett tag och komma tillbaka senare för att analysera det. Det är förstås möjligt att tanken och känslan jag hade när jag gjorde detta aldrig kommer tillbaka, utan ligger gömd i verket som måste stå för sig själv utan min förklaring, att jag själv får titta på det och undra: "Vad är det jag försöker komma åt? Kommer jag åt det?"




Det är förstås en gåta
men jag tror den handlar om fåglar.

Vänd ryggen mot ljuset
i ditt ägg.
Sträck försiktigt på dig.
Veckla ut tecknen
på dina vingar.
Orden blir tydliga
först när du 
sjunger dem för mig.    

måndag 3 februari 2014

How to explore HDK


Idag har jag varit på upptäcktsfärd i HDKs källare och i konstbiblioteket. Tillbaka från äventyren fick jag med mig några teckningar och de som bäst speglar dagens tema tycker jag är dessa. Uppräkning av skatter eller en linjal för att mäta upphittade objekt ger känslan av ett försök till katalogisering av upptäckandet, samtidigt som de innehåller ett helt slumpmässigt kaosartat mönster som skulle kunna vara en symbol för det okända, abstrakta och ogripbara.

Found Treasures

Samtidsarkeologi

Vecka två


Andra veckan på HDK har handlat mycket om att utmana sig själv och bara göra, att säga ja till sina infall. Eftersom vi har haft ganska snäva tidsramar för uppgifterna har det inte funnits tid att vänta på inspiration eller på en perfekt idé, man har fått ta första bästa tanke, bara köra på och acceptera att man inte alltid hinner bli färdig. Även om det har varit givande och utvecklande och framför allt väldigt roligt, så känner jag ganska sällan att jag lyckas ta mig utanför min comfort-zone i själva uppgifterna. Det är förstås skönt att känna trygghet i sitt skapande, men man lär sig kanske mest av att göra det man tycker är obekvämt. Jag utmanas ändå, men av andra saker som händer. Hur ska man reagera när ens lärare ställer sig upp och börjar dansa mitt under en konstfilmvisning. Bli generad? Eller glad? Jag satt och kliade mig på nästippen, ett säkert tecken på att jag är osäker. Det är förstås alltid nyttigt att ifrågasätta sina föreställningar om vad man får eller inte får göra som lärare/elev/människa. Att veta hur man ska bete sig är inte alltid så lätt! Serien jag gjorde under onsdagens workshop handlar på sätt och vis om hur man hanterar sociala situationer:



Eftersom jag tyckte det var så roligt att ha en skissbok har jag övertalat R att också skaffa en, men istället för att ha ett tema och göra olika variationer av det får han ett tema om dagen av mig. Jag har insett att boken lika mycket kommer innehålla vad jag tänker och gör som hans associationer och teckningar. När jag gjort träd hela dagen fick han ordet "rötter". Fredagens ord blev "klump", som kanske säger något om hur det kändes att visa upp sin blogg för hela klassen. Idag kom min syster förbi, såg våra skissböcker och ville ha en hon också. Hon kom överens med R om att han ska ge henne ett tema om dagen. Jag hoppas att skissandet ska fortsätta sprida sig som en löpeld genom hela min bekantskapskrets!

Det är roligt när man påverkar, inspirerar varandra och gör saker tillsammans. En av sakerna jag har uppskattat mest med de två första skolveckorna har varit att få se vad alla andra gör. Det är en väldig skillnad på att sitta hemma och pyssla med sitt och att göra det i en grupp. Jag upplever att alla också har använt sitt eget personligt uttryck på ett o-ängsligt sätt, så det har blivit många väldigt olika verk, vilket är härligt. Det känns lite märkligt att tänka på att vi faktiskt blir bedömda under den här kursen, med tanke på att alla ger mycket av sig själva och är entusiastiska över att vara i skolan och göra saker ihop.

Under måndagens stop-motion-workshop arbetade vi två och två. Beslutsfattandet gick till ungefär såhär: "Vad ska vi göra?". "Jag vet inte. Jag vill rita berg", sa jag. Så vi började rita från varsitt håll och lät animationen växa fram efterhand. (Eftersom jag är en sån teknik-analfabet så har jag inte laddat upp underverket här än, men det kommer snart hoppas jag). Det är spännande att börja skapa utan att ha en färdig idé eller plan för vad man ska göra eller vad det ska resultera i, man kan bara börja utgå från någon tanke man har och lita på att idéerna kommer och fortsätter utvecklas under processens gång. Det verkar som om hjärnan alltid kan hitta en association, en ny infallsvinkel eller bara ett sätt att lära sig från misslyckanden när man sätter igång med nästa projekt.










lördag 1 februari 2014

Mellanbilder II

Här är några karlar som reagerar på ordet mellan. Originalmannen hittade jag på det här bokomslaget.

Moloken mellan-man, motvillig mellan-man, medgörlig mellan-man och motsatt mellan-man