Den här veckan har jag gjort en målning. Jag satt och kluddade lite och blev sugen på att göra en oljemålning av figuren jag ritat. Kanske inte helt färdig men ungefär så här blev den:
Jaha, tänker kanske vän av ordning nu, men var är approprieringen? Jag vet inte om jag tyckte att det var svårt att hitta något eller om jag inte hade lust, men jag bläddrade lite håglöst bland konstnärerna och det stod helt enkelt ganska still i huvudet på mig. Vad göra?
Man ser oftast efterkonstruktioner som oseriöst och dåligt, eller till och med som ren lögn, men jag tror ändå att det är en metod som används flitigt och med stor framgång av både konstnärer och universitetsstudenter. Jag tror många har blivit förvånade över hur andra har tagit på allvar något som man själv bara dragit ur röven i efterhand, att ingen har genomskådat en! Kanske för att det inte finns något att genomskåda? Kanske ska man inte vara så fixerad vid att idén ska komma före själva genomförandet, den kanske kan vara lika mycket värd oavsett. Hur som helst är väl nästan alla beskrivningar av processer tillrättalagda och tolkade i efterhand. När jag skriver uppsatser är det sista jag gör inledningen, frågeställningen och titeln.
Istället för att appropriera ett visuellt element bestämde jag mig för att stjäla titlar för att se hur de kan påverka tolkningen av min målning och hjälpa mig med att ge den mening i efterhand. Titlarna är tagna från konstnärsduon Ben and Sebastians
hemsida.
Bonsai in Bondage
Kontroll är centralt för både bondage och konsten att skapa bonsaiträd, en kropps kontroll över en annan kropp. Temat för min målning är hur kvinnans kropp tuktats och formats som ett bonsaiträd genom hårt snörda korsetter, obekväma skor och opraktiska kjolar. Samtidigt finns det en lockelse i att låta någon annan sätta upp reglerna. Kvinnan på målningen har dock ett uttryck av frustration, som om den trånga klänningen kliar. Det är främst hennes spretande händer som talar om att hon trots sin skenbara underkastelse bär på ett eget inre uppror.
The Outsider/The Insider
Människan anstränger sig ständigt för att passa in. Men eftersom vi hela tiden delar upp oss i "vi och dem" kan man aldrig passa in helt. Om man passar in i en viss grupp betyder det ofta att man inte kan passa in i en annan. Ständigt är man både innanför och utanför. Det är de här spänningarna jag skildrar i min målning. Känslan av att slitas mellan två olika grupper som har satt sig i motsatsförhållande till varandra, av att alla grupper begränsar möjligheterna att vara den personen man vill vara, och önskan att bryta sig loss från fördomar och normer som håller en fången.
Domestic Violence
När våldet är ständigt närvarande finns det ingen frihet. Min målning försöker visa hur det begränsar och kontrollerar kvinnor som ständigt är på sin vakt och aldrig kan slappna av. Samtidigt som hon måste akta sig för mannens våld så måste fasaden utåt upprätthållas. Ändå finns tecknen där tydligt för den som tittar, händerna avslöjar ångesten bakom kroppens krampaktigt upprätthållna ordning. Men vad vet vi om vad som sker innanför någon annans väggar? Våldet är en alltid närvarande möjlighet som kan slå åt håll som vi inte förutsett.
House of Obstacles and Invitations
Människosjälen liknas ofta vid ett hus, med fallgropar, stängda dörrar och hemliga skrymslen och vrår. Vi längtar efter att bjuda in andra i våra rum, att dela med oss av erfarenheter och tankar till våra medmänniskor men det är inte alltid lätt att släppa in varandra. Kvinnan på målningen visar den här ambivalensen, viljan att bryta upp de låsta portarna till sitt inre men också önskan att bevara sin integritet.
