MAKT v1

"Så det verkar som om det i varje tid och i alla sorters folk,
finns några som vill skapa pyramider
där de själva sitter överst och har makten i sin hand,
medans de som lever nedanför de lider.

Men om de där uppe i det blå inte längre vill förstå,
utan föraktar alla de som ger dem mat,
så ska pyramiderna till sist bli deras grav."

Hoola Bandoola Band – Keops pyramid

Okänd författare - Assignment #1

Du har en låda

Den är bara din

Vad för saker stoppar du i den?

Dessa saker är symboliker

finn symbolikerna och förenkla.

 Jag stoppade ett vi och en frihet i min låda.

Omarragera, tema makt.

SLUTREFLEKTION

Då det blev dags att göra slutreflektionen begav sig jag, Lisa (Bettan), Linnéa och Sandra till Slottsskogen och Naturhistoriska museet för att spela in en film. Vi ville tillsammans göra något vi tyckte var roligt, och då uppgiften var ganska öppet formulerad bestämde vi oss för att tolka den fritt. Associationer, öppna tolkningar och fritt flödande skaparlust tycker jag är vad den här kursen till stor del handlat om, att våga prova olika saker och tänja på gränserna. Vår film blev alltså en upptäcktsfärd, en expedition. I filmen är det ett lodjur vi letar efter, men man skulle kunna se det som en symbol för det okända, kanske är det vår egen fantasi vi är på jakt efter att undersöka? Något jag tar med mig från den här kursen är att nyfikenhet och lekfullhet är något att ta på allvar, den är viktig för oss som människor och kan vara ett redskap för att ta sig vidare i sitt utforskande av världen och sig själv. Gemenskap är också viktigt. Att lära sig, utvecklas och att skapa gör man inte alltid bäst själv någonstans där ingen stör, det är snarare något man med fördel kan ägna sig åt tillsammans, precis som lodjursjakt!

Lodjursjakt

Assignment# 1
Assignment# 2
Assignment# 3
Assignment# 4
Assignment# 5
Assignment# 6

Veckoreflektion, v4
Veckoreflektion, v5
Veckoreflektion, v6
Veckoreflektion, v7
Veckoreflektion, v8
Veckoreflektion, v9
Veckoreflektion, v10
Veckoreflektion, v 11

Kulturorientering

KULTURORIENTERING

Utställningsreflektioner


Galleri Thomassen - Idun Baltzersen och Oskar Nilsson 27 Februari - 16 mars 2014

Galleri Thomassen har flyttat sen sist jag var där, men de har fortfarande samma upplägg (något som gjorde mig helt förvirrad), med ett litet rum till vänster och ett större galleriutrymme rakt fram. I det lilla rummet fanns Idun Baltzersens stora träsnitt och tryck, upphängda som ett slags installationsaktig utställning. Både tryck på textil, flera av samma motiv eller delar av dem, och själva orginalen i trä fick vara med. Verket hette Playing Nature. Det jag tänkte på först var hur hon arbetat med ljus och mörker, hur det svarta i trycken verkligen blev svart, och trots att det var den enda färgen som användes fick jag en stark känsla av strukturer och volymer. Det var människor som arbetats fram med ljus som föll över ansikten och kläder. Bland motiven såg jag en bild av två personer som såg nästan biblisk ut, den fick mig att tänka på bilder av Eva och Adam, och ett huvud som såg ut som prinsessan Diana uppochner. På vernissagekortet står: "Motiven i Idun Baltzersens arbeten är historiska framställningar av kvinnliga martyrer. De avbildade kvinnorna är offer för en patriarkal maktstruktur som går att känna igen än idag". Själv upplevde jag inte utställningen som direkt bärande på ett politiskt budskap utan mer som ett utforskande av människan och dramatiken i den svarta färgen.

I det stora rummet fanns Oskar Nilssons målningar. Var och en kändes som en del av något slags historia, en barnförbjuden saga. Måleristilen var kladdig, flödig och uttrycksfull med starka färger men också ett påtagligt mörker. Jag upplevde dem som både småroliga och lätt obehagliga. Manliga könsorgan, fast kanske snarare målade som symboler än som verkliga kroppsdelar, var ett återkommande tema. Jag undrar varför just dessa två konstnärer är utställda samtidigt. Har de funderat över symboliken i att det lilla rummet befolkas av kvinnliga martyrer, medans snoppar i glada färger breder ut sig i det stora?


Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000 - Göteborgs konstmuseum

Trots att jag tittat på utställningen tre gånger nu tycker jag fortfarande det är svårt att skriva något om den som helhet. Den innehåller så mycket olika spår och ingångar. Det första som möter en är foton med politisk inriktning från 70-talet, bokomslag och affischer, både rent dokumentära och några fotomontage med mer humoristisk touch. Utställningen rör sig sedan från det politiska till skildringar av samhället, vardagslivet som både kan vara hemskt och idylliskt, till det personliga, det poetiska och surrealistiska, uppdelat i olika rum efter årtionde. Som alltid när man går runt och tittar på en stor utställning med många olika uttryck var det vissa verk jag fastnade lite extra vid.

Ett av dem var åtta färgfotografier i röda ramar som hängde i nittiotalsrummet. De föreställde olika mer eller mindre absurda situationer, bland annat ett kalas mitt i en sjö, en tant och farbror i en mataffär som visar upp en falukorv, en man i en lådbil med en jultomte vid sidan av och två barn i blå cykelhjälmar som ser ut över ett torg. Vad är det som händer egentligen? Varför har man valt att fotografera just dessa händelser och sätta dem jämte varandra? Är personerna uppställda för fotografiet, eller fångade i ögonblicket? De glada färgerna, den vagt komiska stämningen och känslan av mysterium satte i gång mina funderingar.

Foto av Lars Tunbjörk

Andra bilder jag tyckte var intressanta var två stora suddiga svartvita foton som också hängde i nittiotalsrummet. På bilderna ser man siluetterna av människor, på den ena en grupp som ser ut att göra något utomhus, och på den andra någon på en gunga. Figurerna är helt mörka, kanske är det inte människor alls, utan frånvaron av människor man ser. Har de försvunnit helt ur världen och slutat existera, eller är de gömda för att de planerar någon slags hemlig aktion? Deras anonymitet gör det möjligt att fantisera kring dem, men jag upplevde också en känsla av hotfullhet i bilderna.

Ett tredje verk jag reagerade på var en serie bilder från en förlossning. Man följer en kvinna från att hon kommer till sjukhuset tills barnet är fött. Inget besparas åskådaren, man får se rakt in i underlivet medan ungen trycks ut. Jag kände ett starkt obehag inför bilderna, inte för att jag tycker underliv är obehagliga men för att det ser så smärtsamt, kladdigt och jobbigt ut att föda barn. Jag undrar varför man har gjort den här bildserien, vad fotografen har tänkt förmedla och hur kvinnan på fotografierna ser på bilderna. Kan det vara meningen att man ska känna att man aldrig någonsin vill föda barn, eller är tanken att visa hur fantastiskt livets mirakel är? Jag tycker mest det är fantastiskt att tänka på alla stackars kvinnor som gått igenom den där pärsen, och det känns orättvist när jag tänker på att alla män slipper.

Jag försjönk även en liten stund i något som egentligen inte är en del av utställningen, fast den är det ändå: Gästboken. Det var intressant att se liten samling av besökarnas tankar om utställningen och diverse annat, vad folk skriver när de är anonyma men samtidigt vet att andra kommer att läsa det. Gästboken känns som en fristad för exhibitionister och andra som vill vara med på ett hörn och göra sin röst hörd, antingen det är för att säga tack för utställningen, ge kritik, förmedla ett politiskt budskap ("KROSSA KAPITALET"), visa på sin existens i världen eller berätta om tillståndet just nu, ("MAMMA ER BÅRTA").


Erland Brand - Göteborgs konsthall 15 Mars -27 April 2014

Konsthallen känns så seriös. Och tyst. Det känns som om man stör om man säger något där inne, helst ska man bara smyga in, tyst begrunda konsten och sedan obemärkt lämna byggnaden som om man aldrig varit där. Jag försökte ignorera den känslan när jag gick där tillsammans med R, eftersom det kändes som en utställning som man fick ut mer av om man kunde prata om mad man såg med någon.

Utställningen bestod av två delar, dels en mängd tuschteckningar utlagda på bord med glasskivor och dels målningar föreställande ansikten. Tuschteckningarna balanserade på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, en del kunde man se vad de föreställde, andra tycktes vara bara mönster men de flesta var öppna för tolkning. Många av dem gav känslan av rymd, eller av att betrakta någonting uppifrån, kanske som en karta eller planritning av ett hus, eller fält med utspridda små hus. I vissa kunde man tänka sig att man såg hela städer. I några av bilderna fanns tecken, jag vet inte om det var kinesiska eller japanska tecken, eller om det var tecken konstnären själv hittat på, eller en blandning. De svarta strecken var hela tiden på väg att antingen lösas upp eller samlas ihop i ett begripligt motiv.

I målningarna svävade ansiktsformerna ofta ensamma i ett rum eller i en rymd med kompositioner av färger, ofta ljusa och pastelliga, och strukturer, ibland i assemblageteknik med olika ting, pappersbitar eller bitar av duk. Många var näslösa eller utan mun, men fortfarande läste man in ansikten när man såg dem. Alla hade ögon och en liknande form som påminde om en potatis. När man såg en bild på konstnären kunde man se ett slags likhet mellan honom och ansiktena, och i texten om utställningen kan man läsa att alla de 130 målningarna tar sin utgångspunkt i Erlend Brands egen huvudform. Vissa av ansiktsmålningarna tilltalades jag av och tyckte var intressanta, andra tyckte jag mindre om, men jag kunde inte riktigt säga varför. Det kändes som om det fanns någonting att säga om alla målningarna, kanske inte strålande intelligenta konstanalyser men saker som "Han där ser ut att må illa, han är alldeles grön", "Titta på honom, vad lurig han ser ut" eller "Det där lilla molnet bredvid hans huvud skulle kunna vara en tanke". Kanske är det så att ansikten, även om de bara är en potatisform med ögon, på något sätt alltid kommunicerar något.

Jag tyckte det var fint att utställningen bestod av två olika delar som var och en innehöll likartade verk. Både i teckningarna och målningarna fanns en nästan manisk upprepning, man tänker sig att konstnären verkligen velat tömma ur de här temana och göra dem på alla sätt han har kunnat. Det gjorde att man verkligen kunde försjunka i utställningen och ta in den, eftersom målningarna blev en fortsättning på och en komplettering av varandra, samtidigt som där också fanns något helt annat som gjorde upplevelsen mer komplex. Jaget på målningarna och de mer eller mindre abstrakta landskapen eller tingen på teckningarna fick mer mening i relation till varandra.


Period Pieces - Urban Artroom

Menskonst - självklart ska man gå och titta på det! Urban artroom är ett galleri som specialiserar sig på urban konst, streetart och grafitti. För att få komma in var man tvungen att ringa på en dörr och bli insläppt. Galleristen frågade om vi var där för något särskilt, vi svarade menskonst och blev visade en trappa ner. Där fanns en liten utställning med mens som tema. Mina favoriter bland konstverken var en serie foton med kvinnor i vardagliga situationer som hade blod rinnande längs med benen eller blodiga trosor, ett par örhängen i form av tamponger som satt på drottning Silvia och kungen, några tuschteckningar färglagda med mensblod och några foton och en film där mensblod i vatten bildade vackra abstrakta figurer och mönster. Det var trevligt att se mens få vara något vackert istället för något äckligt som man ska skämmas för. Jag vet dock inte om de som allra mest skulle behöva se utställningen och förändra sin syn på mens kommer att våga sig dit. De vet kanske inte ens om att utställningen finns, det kändes mer som ett evenemang för de redan invigda. Ändå gör det mig glad att någon vill lyfta fram mens och undersöka det genom konsten, istället för att gömma undan det. För min del hade jag gärna sett fotografierna som stora planscher längs avenyn, tabut kring mens behöver brytas.

Föreläsningsreflektioner


Samtidskonstsintroduktion med Fredrik Gunve

Föreläsningen började med en väldigt snabb och effektiv genomgång av konsthistorien. Fredrik Gunve var noga med att påpeka att det var EN historia, och inte Historien, alltså ett subjektivt urval, och att vi på samma sätt kommer att få göra våra val som lärare. Vi har makten att åtminstone delvis bestämma vad vi ska ta upp i undervisningen, även om man kanske inte helt kan strunta i de vedertagna klassikerna inom konsthistorien. Eller kan man det?

Gunves historia sammanfattades ungefär såhär: Innan sjuttonhundratalet var samhället feodalt och religiöst och inte någonting att bry sig om för oss egentligen. På sjuttonhundratalet däremot kom upplysningen och industri och teknik utvecklades. Någon gång under 1800-talet dör gud. Fotografiet uppfinns och de hantverksmässiga avbildande målandet tycks onödigt. Konsten hamnar i en kris och impressionisterna (halmhattar) hittar på att de i stället ska måla sitt intryck av saker och ting. Tider av framtidstro, optimism och utopier får sitt slut i första och andra världskriget (nu är vi alltså inne på nittonhundratalet), som lämnar Europa i spillror, både materiellt och själsligt. Hur ska de som blev kvar kunna hitta ett sätt att leva tillsammans trots detta trauma? Det är nu vi börjar tala om samtidskonst, som handlar om möten och relationer genom artefakter. (Gunve verkar vara väldigt förtjust i ordet artefakt, men jag kan ärligt talat inte säga att jag riktigt förstod skillnaden mellan artefakt och konstobjekt).

Här splittras föreläsningen upp i en massa exempel på olika konstnärer som utforskar och exprimenterar med sin konst. Jackson Pollock som målade genom att skvätta färg på stora dukar, Yves Klein som målade med en kvinna som pensel som fick rulla runt på en stor duk, Shigeko Kubota som målade med sin vagina och andra som använt sin kropp i sin konst på olika sätt. Ett annat tema bland exemplen var konstnärer som ägnat sig åt någon form av motstånd, till exempel Guerilla Girls, som gjorde olika aktioner för att uppmärksamma ojämlikhet inom konstvärlden.

Jag noterade under föreläsningen att han valt ut konstnärer så att ungefär hälften var kvinnor och hälften män . I historiesammanhang är det ofta bara en massa gubbar, så det är kanske inte så konstigt att jag funderade över det, med det är ändå lite galet att jag tänkte, "Åh så bra, kvinnorna får vara med!". Det borde ju vara självklart.

Bild och konstteori-introduktion med Fredrik Gunve

Vi fick uppgiften att välja en konstbok, hitta en konstnär eller ett verk i den, relatera det till en annan konstinriktning och sedan sätta det i samband med det fiktiva Februari-Imperiet. Vi valde fluxuskonst och en bok om surrealism.

Surrealism är en konstriktning som uppstod på tjugotalet, den satte det undermedvetna och drömmar i fokus och ifrågasatte konventionell konst och realism. I boken fastnade vi för en bild av en pälsklädd kopp gjord av konstnären Meret Oppenheim och vi letade upp en tjock bok om henne i biblioteket. När vi bläddrade i den slogs vi av att hennes konstnärskap verkade utmärkas av utforskande och flöde, något som kännetecknar fluxus-rörelsen. Det var alltså inte så svårt att hitta en koppling. Fluxus var en diffus grupp konstnärer som bildades i början av sextiotalet som en pånyttfödelse av dadaismen. De mest kända inom rörelsen är kanske Joseph Beuys och Yoko Ono. 

Ma Gouvernante, Méret Oppenheim

En annan konstnär vi hittade i boken om surrealism var Roberto Matta. Vid närmare efterforskningar upptäckte vi att han hade en mindre känd bror, Friedrich Matta, som levde i Februari-Imperiet. Historien berättar att han en dag snubblade över Oppenheims konstverk med skorna på bilden ovan. Friedrich blev så hänförd av dem att han satte sig ner och studerade dem i dagar, utan att äta eller dricka, medans han skissade av dem och i deras form hittade de heliga grundformerna kvadrat, triangel och cirkel. Flera av dessa skisser finns bevarade på museer runt om i världen. Till slut gick Matta in till staden för att berätta för folket om sin märkvärdiga upptäckt. Ur den stora fascination som skorna väckte uppkom en högtid då skor i olika former ställdes på fat och beundrades.

Matta själv slutade aldrig att förundras över skorna. Varje dag gick han ut i skogen för att återigen kunna studera dem. Till slut gick det så långt att han skändade skorna och parasiterade på dem genom att ta på sig dem. (Inom Febriari-Imperiet är parasiten en viktig symbol). En dag när han gick runt iförd skorna blev han upptäckt av en kringströvande medicinman, som sköt honom på fläcken. Varför han sköt är inte helt klart. Kanske ville han bota Matta från sko-vansinnet, eller också blev han bara arg över hans parasitbeteende.
Vi vet dock att efter denna händelse förändrades skohögtiden och en ny tradition uppkom. Varje år hädanefter utsågs en Parasit, som blev rituellt skjuten under firandet till skornas ära.



Bokreflektion

Leviatan från Göteborg - Cecilia Grönberg & Jonas (J) Magnusson
Paracetologiska Digressioner: Malmska valen, Göteborgsvitsen, Jona-komplexet och Moby Dick

Uppgiften var att läsa en bok från konstbiblioteket om något man inte visste något om, så jag lånade en över 200 sidor lång bok om Malmska valen. Valen strandade 1865 i Askimsviken och blev uppstoppad av A W Malm, varefter den blev förevisad först i Göteborg och sedan i Stockholm innan den gav sig iväg på en Europaturné, som dock fick avbrytas redan i Tyskland. Tydligen inbringade valvisandet inte så mycket pengar som man hade hoppats på. Så småningom fick den sitt hem på Naturhistoriska museet där den fortfarande står. Insidan av valen är inredd men är bara öppen för besökare vid vissa speciella tillfällen, till exempel valdagen. Som ni förstår vet jag numera mer om denna val än någon person kan ha nytta av, men jag tycker det är något väldigt fint med den. Den är en Göteborsk symbol (borde inte Håkan skriva en sång om den ?) och samtidigt en symbol för det storhetsvansinne och besatthet, som jag föreställer mig att A W måste haft för att få för sig att göra sig själv odödlig genom att stoppa upp en blåval. Och så är valar förstås fascinerande djur. Förutom historien om själva valen innehåller boken en mängd utläggningar om olika valrelaterade ämnen. Jag tyckte ett avsnitt om Göteborgsvitsen var mest intressant. Den började talas om som fenomen ungefär vid samma tid som valen var aktuell, och i boken kan man läsa flera gamla texter som vitsar friskt om valar.

"Herr M., vilken av musei styrelse erhöll fullkomlig valfrihet i avseende på det rara fyndet, valde till sin medhjälpare bildhuggaren Malmgren. Det pikanta är, att man genom svalget kan stiga ned i fiskens inre. Brevskrivaren gjorde häromdagen, tillika med flera andra personer, en dylik valfärd ner i odjurets buk."
(s41)

Malmska valen flyttas från Ostindiska huset till Naturhistoriska. 
Den är delad i fyra delar och man byggde färdigt väggen i valsalen efter dess inflyttande.

Jag tycker boken gick lite onödigt långt in på de olika områdena, alla små sidospår skulle analyseras och teoretiseras kring vilket till sist blev lite tröttsamt. Samtidigt kan man tänka att boken är gjord med samma besatthet av något som egentligen inte är så viktigt som präglar hela historien om valen. Att den dessutom tar upp en massa skilda saker som bara är löst sammankopplade med varandra får mig att tänka på hur vetenskap bedrevs på 1800-talet, man behövde inte specialisera sig på en sak utan kunde syssla med det man tyckte var intressant. Då kunde en man som A W Malm utan utbildning publicera texter om bland annat Bohus-sillen, daggmaskar, fogelläten, luftvexling i vanliga bostadsrum, nya igelarter från Grönland, fornfynd och alléer i Göteborg, för att inte tala om stoppa upp en val. 

Veckoreflektion åtta

Nu börjar den första kursen på HDK lida mot sitt slut. Vi har haft den här terminens sista assignment och vårt sista sokratiska samtal, vilket känns lite sorgligt.

Seminariet den här veckan handlade om Vygotski och boken fantasi och kreativitet i barndomen. En fin liten skrift, men det märks när man läser den att det var ett tag sedan den skrevs. En del av det som sägs är fortfarande aktuellt, sånt som känns självklart när man läser det men som man kanske inte tänker så mycket på i vanliga fall. Vad är fantasi?, till exempel. Gruppsamtalet jag var med i kom dock mer att handla om studiemedel och andra vardagliga saker trots de utmärkta frågorna som vi skulle diskutera. Så kan det bli ibland.

Det sista assignmentet handlade om att bygga sin egen värld i köket. Jag tänkte genast att jag ville bygga ett landskap av mat. Den idén hade jag faktiskt redan under återvinnings-temat, men då bestämde jag mig för att måla på pizzakartonger istället. Min karl blev en aning orolig när jag sa att jag skulle bygga saker av mat, för han ville gärna använda maten vi hade hemma till att äta upp. Det känns förstås som slöseri att leka med maten och sedan slänga den, så jag använde till största delen blomjord och sådant som var utgånget eller bara inte så viktigt, bland annat gamla russin, torkade aprikoser, mannagryn och curry. (Vi har säkert fyra-fem curryburkar så det kändes umbärligt). Allt detta blev en ö på mitt köksbord. Från början luktade den gott av jord och kryddor, men ju längre arbetet fortskred desto mer skum blev doften. Jag tror att det framför allt var broccolin som var skurken. Det hela slängdes efter fotograferingen i komposten så jag antar att det kommer till något slags nytta ändå. Jag upplevde det som en av de mer styrda uppgifterna, men den hade ändå tolkats på lite olika vis av klassen. Jag tänker att det är nyttigt att ibland använda andra material och andra platser än man brukar när man skapar, att man på så vis öppnar upp för nya idéer och tankesätt.

Sedan var det dags för sokratiska samtal. Denna veckan var jag med och förberedde ett ämne och var observatör. Vi valde temat reklam, och samtalet handlade bland annat om hur man påverkas av reklam och hur ett samhälle utan reklam skulle sett ut. Jag hade önskat att det hade gått lite djupare in på de här frågorna men samtalet kändes trevande och avslaget även om det tog sig lite på slutet. I nästa samtal var jag deltagare, och det rörde sig mellan frihet och förbud. Ett intressant ämne med många infallsvinklar, och vid det här laget hade alla fredagströtta stackare fått i sig lite kaffe och piggnat till så det blev ett mer spännande samtal. Om vi var eniga om något var det kanske att man måste ha trygghet för att känna frihet och att den totala friheten är svår, om inte omöjlig att nå. Kanske är den inte önskvärd heller.

Assignment #6

Köket är källan
Materialet finns
Bygg din egen värld

Veckoreflektion sju

Tillvaron på HDK börjar vid det här laget komma in i något slags rytm, lästid eller seminarier måndag-tisdag, assignment på onsdag, genomgång på torsdag och sokratiskt samtal på fredag. Det är inget av det jag skulle vilja ta bort, men jag kan ändå längta tillbaka lite till de första intensiva workshopveckorna där man inte riktigt visste vad man hade att vänta sig när man gick till skolan.

Därför var måndagen lite extra uppfriskande. Den började med en kort föreläsning. Klassen satt med anteckningsböcker och pennor i högsta hugg, beredd att ta in en liten bit färdigförpackad konsthistoria, och läraren började prata på om något som han kallade för Februariimperiet. "Vad sjutton är det? Det har jag aldrig hört talas om?", tänkte nog de flesta av oss, men så småningom insåg man att det inte riktigt funnits på riktigt (förstås beroende på vad man menar med "på riktigt"). Sedan hade vi en workshop då vi själva fick sudda ut gränserna mellan fakta och fiktion. Det är viktigt att komma ihåg att historien alltid är subjektiv, vissa bitar väljs ut och lyfts fram medan annat glöms bort. Det finns inte en histora som är rätt, sanningen har alltid flera sidor. Dessutom tolkar vi som lever nu historien efter våra erfaranheter och kunskaper. Det som var sant förr kan vara en saga idag, och det som vi tar som självklart nu kan vara felaktigt i framtiden.

Tyvärr missade jag tisdagens seminarium även denna veckan, men sedan var det återigen assignmentdags! Jag älskar att jobba med assignments. Jag skulle kunna göra det varje dag! Det är nog kombinationen av frihet och tidsbegränsning som är det bästa, men ibland kan jag önska att det fanns ännu mer tid att utveckla sina ideér, dra dem till sin spets och verkligen arbeta igenom dem. Denna veckan gick uppgiften ut på att göra en kopia av en filmscen med sig själv i huvudrollen och spela in med mobilkamera. Min fem år gamla mobil har visserligen en kamera men man kan varken filma med den eller skicka bilderna till en dator. Dessutom verkar det som om den har fått i sig något slags hallucinogen drog för färgerna i bilderna är helt vansinniga. Det kan störa mig lite att det tas för givet att man har diverse tekniska prylar, men det är väl så verkligheten ser ut och jag har lyckats lösa det hittils med lånade kameror. Jag tänker att det är viktigt som lärare att inte ta för givet att alla har  egna datorer, kameror eller pengar till utflykter, utan att det ska finnas möjligheter att delta även för de som av olika skäl är annorlunda.

Det var fantastiskt fint att se alla andras filmer (och att vara med när några av dem blev inspelade också!). Jag är så imponerad av hur mina klasskamrater vågade bjuda på sig själva och gå in för uppgiften. Jag tyckte det var jobbigt att vara med i min egen film och ändå valde jag en scen utan något tal medan andra spelade till och med två olika roller! Det var på sitt sätt en helt omöjlig uppgift, hur ska en person på en dag kunna kopiera en filmscen? Men alla löste det på sitt sätt. En applåd alltså till alla fina och modiga skådespelarprestationer!

Fredagens sokratiska samtal handlade om menskonst och om pengar. Mens och konst är alltid kul att prata om och det var ett bra utforskande samtal. Så fort jag insåg att nästa samtal skulle handla om pengar började det bubbla i hela mig. Jag har nämligen väldigt mycket åsikter om saker som inte står rätt till i samhället och pengar är förstås en del av det. Man kan nog säga att jag blir lätt förbannad bara jag hör ordet pengar faktiskt. Det verkade dock som att min klass är vettigare än många andra, så jag behövde trots allt inte bli så upprörd. Jag antar att människor som tycker pengar är det viktigaste i livet inte blir bildlärare.

Assignment #5

Veckans uppgift lät så här:
1 Tag en filmscen du gillar
2 Gör och spela in med mobilkameran en kopia av originalscenen-du har rollen/rollerna!
3 Lägg ut på bloggen

Efter lite funderande valde jag den här scenen från filmen Pianot:

Eftersom det verkade för svårt att släpa iväg min elorgel till en strand gjorde jag delar av scenen med hjälp av tecknade figurer. Det blev snarare en tolkning än en kopia, eftersom det är en ganska lång och komplicerad scen. De olika klippen är inspelade var för sig, dvs jag sitter och gungar lite och känner mig fånig på ett och spelar på ett annat. Min riktiga orgelspelar-min är faktiskt ännu mer skitnödig och lidande. Jag hoppas hur som helst att man ändå läser ihop det till en enhet i huvudet när man ser det!

Tack förresten, Sandra, Lisa och Linnea för hjälp med frisyr, filmning och pepp!

Veckoreflektion sex

Måndagen började med en halv föreläsning, eftersom hela vår klass satt och väntade i fel sal. Till sist kom någon på att det stod fel på schemat. Det är väl sånt som händer men det blev lite svårt att få ut något av det eftersom vi fick hoppa in mitt i. Jag fortsatte sedan på samma spår genom att missa tisdagens seminarium.

Veckans assignment gick ut på att fylla tomrum med sin kropp. Jag har ett jobb i min pappas fiskaffär som jag ibland behöver gå till, eftersom jag inte klarar mig utan pengar och han klarar inte att göra allting själv. Vi försöker passa in det så gott vi kan för att jag inte ska missa något i skolan, så onsdagar är lite en sista utväg eftersom man på assignmentdagarna bestämmer över sin tid själv, men jag ändå helst vill ha så mycket tid som möjligt att göra dem på. Hur som helst så blev jag tvungen att jobba under den här onsdagen, men en fördel med mitt jobb är att jag gjort arbetsuppgifterna så många gånger att jag inte behöver tänka på dem. Istället kunde jag fundera på mitt assignment. Vad är ett tomrum egentligen? Vilka tomrum ska jag fylla? Fysiska eller själsliga? Jag bestämde mig för att jag ville skapa ett tomrum, göra det påtagligt och sedan sätta mig själv i det rent fysiskt. Jag gjorde en teckning av en ram på en vägg och klippte ut ett tomrum där innehållet skulle varit. Sedan placerade jag mig själv bakom och fotograferade. Jag hade förstås kunnat använda mig av digital fotoredigering i efterhand, men för mig kändes det på något vis viktigt att tomrummet skulle finnas i verkligheten. Under redovisningen fick jag många fina tolkningar och idéer om vad jag hade gjort, vad är mest verkligt, teckningen eller kroppen i den? Det var också som vanligt roligt att se vad alla andra gjort och hur olika vi tolkat uppgiften.

På fredag var det dags för sokratiskt samtal och jag skulle vara samtalsledare tillsammans med Christine. Vi visade en bild på en målning som Hitler gjort och frågade klassen vad de tyckte om den. Sedan talade vi om vem som målat den och frågade om det gjorde någon skillnad för hur man uppfattade den. Tanken var att samtalet skulle handla om huruvida ett verk kan vara oberoende av konstnären eller om man alltid måste tolka det i något slags kontext. Spelar konstnären någon roll? Vi var beredda på att samtalet kanske skulle utvecklas åt ett annat håll än vad vi hade tänkt, men jag fick ändå lite hjärnstillestånd. Det kändes inte som om de frågor vi förberett passade in och jag kom inte på några nya som kunde föra samtalet vidare, vilket är samtalsledarens uppgift. Det enda jag kom på var mina egna synpunkter, men det är ju inte meningen att samtalsledaren ska ta plats på det viset. Kompromissen blev tystnad. Att vara samtalsledare visade sig alltså vara något jag inte direkt har naturlig talang för, men jag får väl försöka öva. Jag är nog ganska ovan vid ledarskap över huvud taget, men det är en roll som jag behöver växa in i om jag ska kunna vara lärare.