Veckoreflektion 27/3

Tjena bloggen!

Efter första veckan med semiotik och bildanalys är jag förvirrad och irriterad. Det är kanske bra. Jag tror det är allt det här uppdelandet och uppradandet som jag inte riktigt förstår mig på. Eller, jag förstår grejen med att plocka isär något i sina beståndsdelar för att granska dem och förstå helheten på andra sätt. Det är bara att det läggs så mycket energi på att förstå definitionerna, och att allting hur som helst går in i varandra på olika sätt. Därför verkar de här bildanalysschemana som vi ska arbeta med onödigt krångliga och samtidigt trubbiga. Jag tänker mig att alla bilder är olika och har olika historier, och alla som ser på dem är också olika och vet olika mycket så att det inte kan finnas något sätt som passar i alla situationer.

Det bästa vore kanske om man fick arbeta ifrån sin egen metod, en metod som kunde variera från bild till bild. Visst kunde man ha lite riktmärken som man kan tänka på, men inte steg 1 och 2 och 3 och så vidare som måste hållas åtskiljda (och detta enligt någon gubbe som hittat på lite som han själv tyckte?). Det är kanske detta som det är meningen att man ska komma fram till? Att man måste hitta sitt eget sätt? Fast man måste lära sig grunderna för att kunna tänja på gränserna och leka med det? Är det så? Eller borde det vara: Man måste leka först för att kunna lära sig? Det är förstås mer vetenskapligt med punkt 1 och 2 och 3 enligt valfri gubbe. Fast jag kan ju tycka att vetenskap borde lägga ner fixeringen vid gubbar som hittar på punkter och ha lite roligt istället, den är ändå inte objektiv och sannerligen inte logisk för alla. Jag kan tycka att vetenskap borde ta och bli en del av konsten istället, och inte tvärtom.

Som exempel på gubbar som bara bestämmer saker som de vill är att de i "seendets språk" bestämmer att det bara är människor som gör och tolkar tecken. Så är det ju helt uppenbart inte. En katt som jamar och stryker sig runt benen på en när man går mot kylskåpet ger ju tecken till mig att den vill ha mat lika tydligt som en person som säger "jag är hungrig". Och om jag ropar "FIIDOOO" för att jag vill att min hund ska komma så är det ju precis samma sak som om jag ropar "FRIIIDAAA" för att jag vill att min kompis ska komma. Det finns ingenting i definitionen av tecken som innehåll och uttryck som säger att det bara skulle kunna gälla människor. Ursäkta den lilla utvikningen, det bara irriterade mig och jag tycker det visar hur godtyckligt det kan vara ibland. Eller är jag bara irriterad för att jag själv inte förstår allting?

Varför får inte jag vara med, Hasse, Sten-Gösta och Gert?

Sista veckan Lgbf10

Efter att gestaltningsarbetet var färdigredovisat och klart väntade en vecka med Rebecka då vi tittade lite närmre på nyhetsbilder, ikoniska nyhetsbilder och hur nyheter iscensätts med hjälp av text och bild. Vi hade en föreläsning och ett seminarie där vi tittade på bilder i en metrotidning och hittade exempel på olika iscensättningar. Det var fyra olika som vi tittade efter. Dramatisk, episk, lyrisk och didaktisk.
Dramatisk - En oväntad nyhet, man får känslan av att man befinner sig mitt i en händelse.
Episk - Nyheten är en liten del av en större händelse och berättas utifrån ett subjektivt perspektiv.
Lyrisk - Är inte kritisk och problematiserande, inte dramatisk men ändå direkt, inte subjektiv men ändå känslofylld. Den är förväntad på så vis att den kan komma efter en dramatisk nyhet. Jag tycker den här är den svåraste att hitta, men det kan vara till exempel en artikel om hur människor bearbetar en katastrof genom att tända ljus i en kyrka.
Didaktisk - Objektiv och bygger på fakta. Bilderna kan vara informativa, kanske visa olika skeenden med pilar eller  färger.

Vi fick uppgiften att i grupper om tre göra vår egen nyhet utifrån de här fyra modellerna och sätta ihop fyra olika artiklar med text och bild. Det var kul och ett bra sätt att lära sig. Jag tycker att saker ofta fastnar lite bättre när man får ta sig an dem lite mer handgripligen. Plus att det var roligt med grupparbete. Det har vi inte så ofta men det var bra att ha två personer att diskutera begreppen med medans man höll på. Och spåna fåniga ideér med förstås!

Det var en rolig och intensiv sista vecka på kursen, och den fick mig att önska att hela vår utbildning var lite mer.. mer. Det förvånar mig att jag säger detta för jag är en oerhört bekväm och lat person som gillar att göra vad jag har lust med, sova länge på mornarna och pyssla med mina egna små projekt. Det jag skulle önskat mig mer av i den här kursen är workshops som kan hjälpa till att ge inspiration till gestaltningsarbetet men också fungera som lektionstips till ens idébank för framtida lärarjobb. Handledningstillfällena var bra och de inledande och avslutande mer teoretiska delarna var också bra men jag hade velat ha ett intensivare gestaltningsarbete med mer gemensamt lärande. Ska alla sitta på sina kammare i en månad och skapa för sig själva blir det lätt att man inte får ut så mycket som man skulle kunnat av gestaltningsarbetet. Det var någon som föreslog att man skulle kunnat ha en workshop i veckan som man turas om att hålla i. Det tycker jag var en bra idé. Då skulle man både få lite ny energi och möjligheten att prova olika saker på varandra. Alltså jag förstår att det till viss del är meningen att man ska lära sig att arbeta självständigt på universitetet, men vi har ju också nytta av att vara tillsammans eftersom vi ska jobba med grupper av människor när vi är lärare tänker jag.

Det känns som att jag alltid är kritisk till kurserna jag läser, men det är nog så att jag egentligen trivs väldigt bra på HDK, och det gör paradoxalt nog att jag blir mer missnöjd med de delar som jag tycker är lite sämre. Det skulle kunna vara perfekt..

Veckoreflektion 9-15/3

Jaha, återigen en tom sida som ska fyllas upp. Det är konstigt hur svårt det känns att börja och hur mycket jag kan skriva när jag väl kommer igång. Det mesta är väl kanske inte så intressant.

Så denna veckan började jag bygga upp min installation. Efter lite funderande valde jag att göra det i sal 527, jag hade tankar på att göra det hemma och fotografera, eller hos mina föräldrar på Öckerö, att det skulle vara lättare att få till den rätta stämningen där. 527 är ju lite kaosigt och skräpigt, men Jenny och jag flyttade undan en del grejer (hon skulle måla på väggen, jag vet inte riktigt vilken vägg det var hon hade tänkt sig så förlåt Jenny om jag snodde din plats). Jag tyckte det var bra att ha lite vägg och lite fönster så att jag kunde lägga saker i fönstret och det blev lite mer omväxlande än bara saker som hängde på en vägg.

Så jag satte upp teckningarna på väggen, lite ojämnt och överlappande, för att skapa en lite mer kaotisk känsla av pågående arbete. Stenar och pinnar radades upp och fick namnlappar. Jag satte löven jag plockat på fönstret eftersom de var vackert genomskinliga. Stora mängder häftmassa användes.

Här är det färdiga resultatet fotograferat. Fotona är lite redigerade också.

Jag blev nöjd med resultatet, jag tycker det blev mer spännande än om jag hade gjort en bok. Det hade förstås kunnat vara ännu mer omfattande med mer saker, kanske lite olika spännande mätinstrument i mässing och sånt fint. Jag hade gärna gjort installationen i ett litet rum istället, så att man verkligen hade kunnat gå in i den och ha alltihop runtomkring sig, men själva uttrycket och stämningen tycker jag blev bra så här också,'

Jag fotade av alla teckningarna innan jag hängde upp dem, för jag tänkte att jag kunde använda tisdagen och onsdagen till att redigera dem i datorn, men bilderna blev för dåliga för att användas och jag hade ingen lust att ta ner dem igen, så jag bestämde mig för att det fick räcka och ägnade mig åt att storstäda hemma istället. Det ni! Jag blev färdig med ett skolarbete två dagar innan sista dagen! Det har nog aldrig hänt mig förut. Å andra sidan är jag förstås försenad med bloggen så det går väl kanske på ett ut. 

Sedan var det dags för redovisning! Peppen inför att se vad folk hade gjort var stor, eftersom alla har jobbat lite på sitt eget håll hade vi ju inte sett varandras saker så mycket innan. Vi började med att gå runt och titta på de olika arbetena och vi fick sätta tre post-it lappar med ord på vid varje verk, ord som beskrev vad vi såg eller kände inför det vi såg. Jag tycker det var bra för då var man tvungen att stanna upp och fundera lite kring de olika arbetena, och samtidigt fick man själv en liten hög med andras nedskrivna intryck. Det blev en lång dag. Jag tycker det är oerhört svårt att behålla intresset under en hel redovisningsdag. Efter någon timme längtar jag bara efter att det ska ta slut. Det är jättetråkigt faktiskt, för jag är ju intresserad av hur folk har tänkt och allt sånt egentligen. Det blir bara så långdraget, så mycket sitta och lyssna fokuserat. Till sist blir man bara som en klump med mos.Jag förstår inte hur våra handledare lyckas behålla intresset och fokuset igenom en hel sådan dag. Går de på droger? Är de bara bra på att fejka? Eller är det för att de är mer aktiva under redovisningarna och ställer frågor? Min redovisning var sist av alla. Någon ska ju vara det också. "Kom väl förberedd" var instruktionerna men som den mosklump jag förvandlats till under dagen hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Men jag tror det gick bra ändå.

Veckoreflektion v 2-8/3

Okej nu blir den här veckoreflektionen skriven lite i efterhand, eftersom jag är.. jag vet inte, bra på att skjuta upp saker. Det är fint, att benämna sina svagheter som "bra på att..".

Den här veckan gjorde jag teckningar färdiga, förvandlade tidningsbollen till en planet med kratrar, jorden om ett antal miljoner år? Jorden vid den tidpunkt då Biskopsgården upptäcks? Jag började känna att mitt material inte var tillräckligt färdigt eller omfattande för att jag skulle kunna få in det i en bokform på det sättet jag ville ha det, så jag skjuter på det till eventuellt senare i livet när jag får lust. Istället bestämde jag mig för att presentera det i installationsform under redovisningen, och även fotografera det.

Jag nämnde boken Pilgrimage av Annie Leibovitz i förra inlägget innan jag riktigt hunnit sätta mig in vad den handlar om, jag hade bara sett bilderna och uppfattat en speciell stämning som jag tyckte stämde överrens med.. någonting i mig eller i mitt arbete. När jag började läsa den och titta lite närmare visade det sig att hon besökt och fotograferat olika platser där kända engelska och amerikanska personer arbetat eller levt. Det var platser som på något sätt har bevarats för eftervärlden men som ändå är väldigt annorlunda från när personerna levde där. Bland annat finns bilder på Virginia Woolfs skrivbord och gångvägen där Charles Darwin brukade ta promenader. Det är något speciellt som händer när en sak som en gång varit ett helt vanligt föremål blir ett museiföremål på grund av vem som ägt det. Skrivbordet är viktigt att bevara för eftervärlden precis sådant det var, men samtidigt som man kan tänka sig att det är likadant som när Virginia Woolf levde har det också genomgått en förändring i sitt syfte och sin funktion, och alla som ser det känner det avstånd som alltid finns till föremål som ställs ut och visas upp. Jag vet inte om jag förklarar vad jag menar på ett bra sätt, det är som att det är dött och levande på samma gång, som att tiden har stått still, fast det är samtidigt så tydligt att det tillhör det förgångna. Hur som helst så var det lite den känslan jag ville fånga i installationen. Det är intressant med tidshoppen som skapas. Här står vi i nutiden och tittar tillbaka på en forskares arbetsplats som ligger i en avlägsen framtid?

Jag är förtjust i den gammaldags museiestetiken också, som finns till exempel på naturhistorska museet som ju både är ett museum och ett museum över ett musem. Men om man tänker sig att saker och ting går i vågor och cykler och kommer tillbaka är det kanske inte så konstigt om framtidens människor är 1800-talsaktiga forskartyper? Det är någonting med det där katalogiserande och organiserande och att minsta lilla pinne är viktigt.. Så jag kände att jag behövde plocka ihop lite pinnar och andra museiföremål som jag kunde ha med som komplement till teckningarna. Jag kunde ju tagit vilka pinnar som helst men av någon anledning kändes det viktigt att det var äkta biskopsgården-pinnar, så jag åkte ut på söndagen med lite plastpåsar och tog en promenad. Jag kände mig rätt fånig när jag gick och samlade på mig smutsiga plastbitar, grästuvor och stenar. Vad ska folk tro, va? Borde kanske skaffa en t-shirt eller något med texten "Det är helt normalt, det är bara ett konstprojekt". Fast man ska väl inte låta det gå överstyr med att allt ursäktas som konstprojekt heller, kom att tänka på denna scenen:

Fynd som ska katalogiseras

Vi såg en film om Mark Lobardi i veckan också, en konstnär som gjorde stora teckningar som var som kartor över olika världshändelser och visade hur mäktiga personer och företag och pengar hänger ihop. Konsten och visuella kartor som ett sätt att samla och visa upp information. Information som egentligen är tillgänglig för alla men som de flesta inte söker upp och kombinerar, och därför blir den politisk, Egentligen skulle vi ha sett den här filmen två veckor tidigare och jag tror den hade tillfört mer till mitt arbete då, nu var det så pass färdigt att det blev svårt att knö in. Men jag kommer bära med mig filmen och hans konst och kanske bli inspirerad av det när jag gör andra saker. Jag tänker ibland att konsten är politisk i sig själv.. men jag tror jag behöver tänka lite mer på det innan jag kastar mig in i en lång utläggning om det. 

Veckoreflektion 3/3

När jag skrivit färdigt det förra inlägget, som framför allt var en trött klagan över att jag inte pallade att jobba hemma, och satt på spårvagnen mot handledningen, så insåg jag att jag faktiskt bara var dum. Lösningen på problemet var oerhört enkel. Vi har ju en sal där vi får vara och arbeta. varför i hela friden skulle jag inte kunna vara där? Okej att det kan hända att någon annan också är där, men så jädra folkskygg är jag väl inte? Efter det har det känts bättre. det känns.. mer angeläget att göra något. Mer på riktigt. Inte så många distraktioner. Fast det är kallt och en aning ensamt.

Vad sades mer på handledningen? Mest bara full fart framåt? + Att fundera på om jag verkligen vill göra en bok av teckningarna eller om de är finare mer huller om buller, som mitt upp i ett forskningsprojekt? Jag vet inte om det rör sig eller står still. På ett sätt känns det som om jag varit på samma plats under hela gestalningsarbetet, men samtidigt har jag gjort bilder med en massa olika berättelser som handlar om olika saker. Jag vet inte. Jag vet att jag skulle velat ha mer tid. Och att det fanns ett mål med det, nu vet vi ju inte riktigt om det blir en utställning eller bara en redovisning. Det känns på ett sätt meningslöst att bygga upp någonting bara för att sätta ett betyg på det och så är det bra sedan. Det hade varit roligt att bygga en installation, som Jonas föreslog idag, av forskarens arbetsplats eller något liknande. Jag kanske gör det ändå, någon dag snart. Jag köpte en fantastisk fotobok på bokrean som heter Pilgrimage av Anne Leibovitz som fick mig att fundera på att kanske bygga en installation och sedan fotografera den på något bra sätt. 

Foto av Anne Leibovitz från boken Pilgrimage som föreställer Emily Dickinsons herbarium

Jag fick ett annat tips på inspiration av Anna när jag träffade på henne som hastigast härom dagen. Är det du som håller på med Patafysik?, sa hon. Nej, sa jag. Jo men med Serifanus. Jaa kanske lite?

 Det där med patafysiken lät spännande, enligt vikipedia så är det en fiktiv vetenskap som bland annat definieras som "läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap". Intressant tänkte jag och lånade en bok på biblioteket, Segla i ett såll, Patafysisk antologi av Claes Hylinger. Jag har inte läst så mycket i den men den första känslan jag fick av den var besvikelse. Om man får höra att man håller på med någonting som någon annan också gjort som man inte hört talas om förut, så förväntar man sig på något sätt att hitta en själsfrände, en okänd tvilling, och vara välkommen in i värmen. Men min känsla var snarare att jaha, här är återigen ett sällskap av män som tror det har kommit på något smart och är bättre än alla andra. Prutt på det. Jag ska under resten av året bara läsa kvinnliga författare, tänkte jag. Men sen insåg jag att det nog skulle bli svårt, med kurslitteratur och allt. Det är kanske inte politiskt korrekt att tänka så heller, men en blir trött på att leva i en värld som är och har varit så mansdominerad ibland. 

Kanske ska skriva något om vad jag arbetat med under dagarna i den stora, ensamma, kalla salen också:

Jag har ritat av ett hus. Förbannat raka linjer och fönster och balkonger. Sedan gjorde jag huset i genomskärning. Jag har också gjort en till teckning av det arkeologiska arbetet och av maskar som kryper i jorden. Jag har kommit på att jag har en genomgående färgskala i bilderna, och att jag nästan inte använt något grönt alls. Jag har fortsatt att utveckla och använda mitt påhittade språk. Det blir inga bilder på mitt arbete denna veckan eftersom de ligger i en låda i salen och min kamera är hemma. Ska tänka på det tills nästa inlägg.