Allting blev färdig till slut och upphängt i en utställning tillsammans med mina klasskamraters arbeten. Trots att vi var där på lite olika tider och det stundtals kändes ganska förvirrat med vem som skulle hänga vad vart löste det sig till sist, och jag tycker det blev ganska fint! Så här blev mitt hörn:
Jag fick hjälp med upphängningen av teckningarna av Linnea och Sandra, själv var jag alldeles uttröttad och orkade inte tänka. Eftersom alla var olika stora bestämde vi oss för att det var bäst att hänga dem oregelbundet och inte på en rak linje, för att också skapa ett collageaktigt intryck. Fotoalbumet med texter står på en vit hylla, och i den svarta lådan ligger en mp3-spelare med musik på. Jag fick en av sista låt, och tog även med en dikt som en vän läser, som inte är skriven för det här projektet men som jag ändå tycker passar in. Tyvärr var det lite lågt ljud, så det var svårt att höra när det var folk som pratade runt omkring.
När allting var färdigt var det dags att gå hem och skriva opponering på Linas arbete. Jag hade önskat att jag hade en dag till att göra det på, eftersom jag fortfarande var så pass inne i mitt eget, och trött i huvudet efter att ha fått ihop det sista. Jag gjorde hur som helst så gott jag kunde, och det var spännande att höra hur hon tolkat min värld. Inte riktigt som jag hade tänkt mig, vilket i och för sig var något jag hade tänkt mig..
Det var också roligt att höra hur andra tänkt om varandras verk, det är intressant hur man kan se så olika på saker, och hur duktiga alla är på att hitta olika ingångar in i varandras arbeten. Däremot kan jag känna att vi kanske var lite för okritiska mot varandra, men det kanske är oundvikligt att man mest vill säga snälla saker om man vet att ens kamrater lagt ner mycket tid och tankekraft på sina projekt. Jag tror man oftast vill ha en stor drös med beröm, men även lite kritik så att man kan utvecklas.
tisdag 13 maj 2014
Till Lina som ska läsa min blogg:
Jag glömde ta bilder på utställningen. Istället får du en bild på hur pigg är jag efter allt fixande och flängande.
Jag hoppas det går lika bra.
Det är mycket nu. Jag håller på att försöka få ihop allting till vår lilla utställning på onsdag. Även om det inte blir någon storslagen historia känns det viktigt att känna sig nöjd med presentationen, eftersom jag ändå jobbat mycket med det här projektet, och dessutom har tagit hjälp av andra. Man har ju lite ansvar för deras arbete också på något sätt! Ännu en låt har droppat in så här på sluttampen, den är instrumental och låter lite olycksbådande. Det är den sortens musik man skulle kunnat ha i bakgrunden i ett rum för att skapa en stämning, eller kanske i en film.
Själv har jag åstadkommit en sista låt och en sista teckning. Här är en vals om Härskarens dotter:
Jag har börjat rama in teckningarna med ramar jag köpt på second hand. De är alltså lite olika stora och har olika färger, fast de som hade färg jag inte tycker passade har jag målat, i guld och svart. Att jag inte köpt nya, likadana ramar beror dels på att jag inte har råd, men också att jag tänker att det blir mer spännande såhär. Det är svårt att säga hur helhetsintrycket kommer att bli. Rörigt eller störigt eller alldeles, alldeles underbart? Katti var rädd att teckningarna skulle kännas "för färdiga" om jag ramade in dem, men det gör lite ont i mig att tänka att de ska hänga där och flaxa på någon ful skärm och bli vikta i kanterna eller håliga av nålar. Det är ändå en hel dags arbete bakom varje teckning, och jag tycker helt enkelt mina teckningar är värda lite omsorg!
Det är lite hemskt när man köper ramar på second hand, för man måste ju slita ur bilden som någon någon gång satt in där. Tänk, det är en bild som någon har tyckt varit fin, som hen kanske har tagit till en rammakare för att rama in, som det har tänkts saker om. Som har blivit tittad på. Och nu inte längre förtjänar sin plats i ramen. Jag kan inte riktigt med att slänga några bilder, inte än. De får ligga på min hylla så länge. Bland min ofrivilliga bildskörd hittade jag en etsning signerad Axel Österberg. Jag skämdes över att slita hans tjädrar ur sin fina ram. Vem är jag att bestämma att mitt verk är viktigare? Jag har inte ens en mustasch.
Axel Österberg, konstnär. Hade jag haft tid skulle jag inkluderat honom i någon av mina teckningar.
Jag fick mitt straff också. Katten som bor hemma hos mig för tillfället råkade på något vis fastna i upphängningssnöret och välta ramen så den gick sönder i fyra delar. En av delarna hängde fortfarande kvar efter henne när hon sprang iväg och gömde sig under sängen. Svårt att säga vem av oss som blev mest skärrad, men ramen blev hur som helst totaldemolerad.
Jag är förtjust i gamla saker. När jag var på ramjakt på Holmens marknad hittade jag ett gammalt fotoalbum, jag gissar att det är från början av 1900-talet. Tyvärr var det slitet och trasigt, men jag köpte det ändå och lagade det så gott jag kunde. Det innehöll in del bilder, men jag vet inte om alla hörde dit, för det var bara några av personerna som återkom på flera fotografier. Uppgifterna på baksidorna var väldigt fragmentariska. Jag har bestämt mig för att sätta låttexterna i albumet och ha med det på utställningen. Jag tycker det är vackert och på något sätt passar in, och det känns fint att kunna använda det.
Fröken Mattis Anderson, Kristinelundsgatan.
Det är ju samma gata som HDK ligger på!
I veckan har jag också sågat till en ram till den stora målningen. Jag vet inte riktigt om den kommer tillföra något men jag tänkte att det kanske skulle ge målningen och teckningarna något gemensamt. Dessutom var det länge sen jag gjorde något sådant och jag inte vill glömma bort hur man använder maskinerna. Det känns fint att bara kunna kila ner i mina föräldrars källare, inandas sågspånslukten och källarfriden, sätta på sig hörselkåporna och kapa lite brädor. Det brukar ju heta att kunskap är makt, och det känns faktiskt så när man klarar att göra saker själv. Med det sagt, jag har ändå fått mycket hjälp, bland annat av mamma och pappa som har försett mig med brädor och häftklamrar och allt möjligt. Tack för det!
Nu tänkte jag försöka komma ikapp med veckoreflektionerna, de har liksom glidit iväg lite. Tills i morgon har vi fått uppgiften att undersöka vår process och hitta några punkter som fört arbetet vidare, viktiga teman och didaktiska frågor inför rapportskrivandet. Så här kommer en liten sammanfattning och upprepning av vad jag sysslat med:
- Den första teckningen med pyramider, det var utifrån den jag sedan började fantisera om en värld. Hur ser samhället ut där teckningen kommer ifrån? Vilka bor där? Vad har de för relation till varandra?
- Jag sammanfattade mina tankar om samhället i en visuell modell, en symbol somjag sedan utgick ifrån och som återkommer i ett par av teckningarna.
- Efter allt pillande med teckningarna blev jag trött på det och ville göra något stort och i färg som komplement (säkert också inspirerat av Sandra och Lisa som höll på att måla bredvid mig). Jag bestämde mig till sist att göra en stor målning av ett landskap med en person som ser ut över det. (Denna snilleblixt slog mig när jag stod i duschen. Vet man inte riktigt vad man ska göra kan man alltid ta en dusch, det är ett väldigt bra ställe att komma på idéer på).
- Läste en bok om sekter som fick mig att fundera på hur man kan manipulera folk, och vad konsekvenserna blir om en person har monopol på sanningen.
- Fick låna en musikinspelningsmaskin av Bettan. Nu fanns ingen återvändo, det var bara att prova. Kanske låter lite fånigt men tillgång till den utrustning man behöver är ju en förutsättning, och hade jag inte fått låna en mikrofon så lätt så hade jag kanske fegat ur och struntat i hela idén med musik.
- Bestämde mig för att fråga andra om de ville bidra med musik till projektet. Vet fortfarande inte riktigt vad det kommer föra med sig, men jag har i alla fall fått en låt som hjälper till att berätta om min värld.
-Hittade boken "The taming of the west" på biblioteket med fantastiska bilder från nordamerika 1850-1900 som jag använt som förlagor oc inspiration till flera teckningar.
- Handledningen med Katti då vi pratade om hur mitt arbete presenteras och jag insåg att man kan se det som en installation snarare än måleri+teckning+musik. Självklart egentligen men ändå lite av en uppenbarelse.
Tre teman/ingångar:
Religion och makt. Både makten hos de som påstår sig vara guds uttolkare och hos gud själv. Ifrågasättande och tro.
Berättande. Hur olika uttryck förmedlar en historia, eller tillsammans ger utrymme för en mångfald av historier. Hur det ena leder vidare till det andra och utvecklas.
Världbyggande. Vad kan en fantasivärld säga om världen och samhället vi lever i?
Men de didaktiska frågorna? Där har jag nog missat något väsentligt, för jag har ingen aning om vad de är ute efter. Jag får nog vänta tills i morgon och helt enkelt erkänna att jag inte förstår vad de ska handla om.
Här är de nya saker jag gjort sedan sist:
Symbolmakaren är färdig! Mannen på bilden är musikern Will Oldham, också känd som Bonnie 'Prince' Billy. Jag kände att jag ville ha med honom i min värld, att vi har någonting gemensamt, är ute efter samma sak på något vis, fast han kanske inte skulle känna likadant. Det spelar ingen roll, här är en video med honom i alla fall:
En av mina favoritartister, Joanna Newsom, har gjort en låt där sista versen efter vad jag förstår refererar till honom, flera av hans skivtitlar är i alla fall invävda i texten. Oavsett det så handlar den om män med makt, deras destruktiva relationer och kvinnorna som fastnar hos dem. Det är åtminstone så jag tolkar den, men man kan säkert se den på olika sätt. Den får mig att tänka på Bettans projekt. Hon har gjort målningar av och undersökt kvinnor som varit med mäktiga fruktansvärda män. Vi tog ut hennes målningar på promenad häromdagen, det var fint att se dem få ta plats i staden, nästan som om de fått nytt liv. Jag vet inte, de var kanske lika hemska människor som sina män, men jag kan inte låt bli att tycka synd om dem.
Om man inte orkar lyssna på hela är här en liten del av texten:
"We both want the very same thing. We are praying I am the one to save you But you don't even own your own violence Run away from home, your beard is still blue with the loneliness of you mighty men, with your jaws, and fists, and guitars and pens, and your sugarlip, but I've never been to the firepits with you mighty men."
Jag har gjort två nya egna sånger också. Texterna till dem finns på youtube-sidan.
Den där oceanen av tid vi hade i början krymper allt mer ihop till en liten pöl. Det känns lite synd att man kanske inte hinner med några nya idéer nu men det är ju inget som hindrar att man fortsätter även efter utställningen. Jag har funderat lite på att lägga upp det på internet på något vis, som en digital utställning, men det är än så länge bara en fundering. En annan sak som är lurig med tiden är att den gärna ska räcka till andra saker också, som att vara ute i solen och ha det bra, det kan vara lite svårt att motivera sig till att vara inomhus och jobba precis när våren är som bäst. Jag har försökt i alla fall, och målningen är faktiskt nästan klar. Jag har också gjort några nya teckningar:
En av innevånarna i riket.
Härskaren på sin tron, med de två översteprästinnorna.
Symbolmakaren utanför sitt hus.
Är antalet viktigt?, frågade Katti under den öppna handledningen. Hur många teckningar det är exakt är inte så viktigt, men det är viktigt att det är flera, eftersom jag tänker mig att man i fantasin kommer skapa kopplingar mellan dem, och på så sätt bildas en historia som blir mer komplex ju fler det är. Jag hoppas att jag har lyckats med att få det att kännas som att de allihop är delar av samma bildvärld och att man kommer att läsa ihop dem med målningen, musiken och texterna. Det är kanske svårt att ta till sig en hel berättelse från början till slut, men det är inte heller meningen. Jag vill gärna hålla möjligheten öppen att hitta egna historier i min värld, tolka på olika sätt, eller bara ta till sig en viss liten del, stämning eller känsla. Det är därför jag inte heller här i bloggen förklarat så ingående mina egna tankar om vad som händer i teckningarna.
Bilderna tillsammans. Känns det att de hör ihop? (Ursäkta dålig bild)
Jag har fått min första låt av någon annan! Den är fantastisk och fångar känslan jag är ute efter precis. Han har jobbat efter en text som jag skrivit, och det låter som en hel kör som på ett stelt och upprabblande sätt sjunger härskarens lov. Jag ska lägga ut den här, men först måste jag fråga honom om det är okej att lägga den på youtube. Jag har tänkt att musiken ska presenteras tillsammans med en liten sångbok där man kan läsa texterna och där jag också skriver vem som gjort musiken. Det är lite synd att jag inte frågade tidigare, eller bad dem göra låtarna fortare så att de mer hade kunnat påverka mitt arbete, i sin tur inspirera mig och vävas in på ett bättre sätt. Nu blir det mer som utomstående delar som droppar in från sitt håll, men det är ändå väldigt spännande att höra en annans tolkning av min idé. Kanske hinner jag bli inspirerad av den också, det är ju ändå några dagar kvar. Jag har spelat in en låt till, men den är inte riktigt klar så bloggen får nöja sig med en bild av min musikverkstad:
Travolta och Art Garfunkel som uppmuntan.
Det mesta har jag spelat in på keyboarden (som står rakt fram) men i sången jag jobbar med nu har jag även vågat mig på dragspel och munspel. Programmet jag använt heter Ableton Live 8, jag har aldrig jobbat med det förut och jag förstår inte hälften av funktionerna men har lyckats hitta det jag behöver. Jag har en text till som jag tänkte tonsätta, och egentligen planer och idéer för två till efter det, men jag får se vad jag hinner med. Det är väldigt roligt i alla fall!
