Interkulturalitet v 2

Måndag och tisdag: Porträttmålning och fotografi

Måndagen och tisdagen ägnade jag åt att måla ett porträtt av en chatt-vän. Jag tänkte att det kanske kunde vara en del av gestaltningen och jag skrev massa saker om det, men jag känner inte att jag kan dela med mig av det. Dels skulle det innebära att jag delar saker om honom som han inte godkänt att jag delar med någon, och dels känns det märkligt att använda en person på det viset för en kurs. 

Jag läste också i photography-boken (Photography, a critical introduction), kapitlet om dokumentation (av Derrek Price). Det tar upp olika aspekter kring fotografiets anspråk på att representera verkligheten. Exempelvis hur ett arrangerat foto som gör  fortfarande kan anses vara sant, eftersom det representerar en större sanning. Skrev man inte under på det så fanns olika praktiker för att visa att fotografiet inte var manipulerat - som att spara den svarta kanten när man kopierar det så man ser att det inte är beskuret, och att inte använda blixt utan bara naturligt ljus. I den digitala eran är det förstås lätt att fuska, och lätt att påstå att andra gör det. Till exempel när USA:s president anklagar pressen för att förfalska foton från hans president-blivar-ceremoni (tappade ordet här) så att det skulle se ut som att ingen var där och stöttade honom när det i själva verket var jättemånga. Påstår han alltså. Sen kan man argumentera för att det alltid gått att manipulera bilder. I texten skriver Price att man kan tänka på det som att det är de sociala och diskursiva praktikerna som har gett fotografiet dess karaktär av autenticitet, inte den egentliga tekniken. Och det är de som är på väg att förändras i den digitala eran, om jag har förstått det rätt.

Jag hoppar till avsnittet om kolonialt fotografi. Det var därifrån jag tog citatet ovan. Det viktorianska koloniala fotot uppfattades som vetenskapligt och objektivt men var i själva verket färgat av idén om "den Andre".

Price citerar Jill Lloyd: Both photography as a medium and antrophology as a dicipline masked their ideological standpoints and connotative potential with the appearance of scientific objectivity.

Jag tyckte det här citatet var intressant också:

To photograph is in some ways to appropriate the object being photographed. It is a power/knowledge relationship. To have visual knowledge of an object is in part to have power, even if only momentarily over it. Photography tames the object of the gaze, the most striking examples being of exotic cultures. (Derrick Price citerar Peter Quartermaine, s 83)

För ett par år sedan köpte jag en stor bok som heter "Utforskningar" på bokrean. Den handlar om västerländska "upptäckare" som åkte runt i världen och fotade folk 1860-1930. Jag köpte den för bildernas skull, för jag tycker gamla foton är spännande och tänkte att kolonialt fotografi säkert skulle vara ett spännande ämne att jobba konstnärligt utifrån. Jag blev faktiskt chockad när jag väl tittade mer noggrant på den och insåg att den helt saknade ett kritiskt perspektiv! Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att göra en fotobok om "upptäckare" och 1800-talsfotografer i modern tid utan att ifrågasätta någonting. Bilderna i boken kan ha titlar som "En skönhet från djungeln" och "Hedningar på trämarknaden". I inledningen till kapitlet om Afrika kan man läsa att de "heroiska upptäcksresanden" "gav sig in i djupa, okända djungler fyllda av malariamyggor i världens ände" och "riskerade både liv och hälsa för att kasta ljus över den exotiska svarta kontinenten". Fräscht!

 Jag borde gått tillbaka med den och sagt "Det här kan ni för sjutton inte sälja!"

Onsdag:  Föreläsning med Beatrice om Postkolonial konst och teoribildning, föreläsning Korvfest av Peter Johansson

Beas föreläsning tog upp några viktiga begrepp:
Imperium, Imperialism - Befallning, myndighet, herravälde, strävan efter att bilda imperier. Begreppet började användas i sluter av 1800-talet om europeiska stater som ville ta över landområden, men företeelsen är förstås äldre än så. Beatrice hävdade att det ligger i mänsklighetens natur. Det är kanske sant och svårt att argumentera emot, men å andra sidan är det mycket som ligger i vår natur, och en del av de sakerna är motstridiga. Viljan till makt över andra och förmågan till empati skulle kanske kunna vara en sån motsättning.
Kolonialism: Används om den europeiska koloniseringen, sägs ha startat 1415 då en stad i nordafrika fick sin moské omvandlad till kyrka. 1492 "upptäcker" Columbus "Den Nya Världen".
Avkolonisering: Efter andra världskriget kollapsar världskapitalismen och kolonialismen löses upp. Första vågen 1945-60, Indien och Pakistan.
Neokolonialism: Förmyndarmentalitet. Innebär att en stat är i beroendeställning gentemot sin tidigare kolonialmakt, till exempel genom tullar, embargon eller kulturinstitutioner som styrs av de forna kolonisatörerna.
Postkolonialism: Teoribildning som belyser dikotomier mellan öst och väst, västvärldens syn på icke-väst som "De Andra". Kan ifrågasättas som bara prat, en luftbubbla. Dessutom, finns dikotomier? Allt är alltid antingen eller och både och.
Globalisering: På 60-talet började man prata om globalisering i och med att internationella relationer blev allt viktigare. Detta skeende kan sägas ha tre steg/tre orsaker
1. Ökat handelsutbyte mellan kontinenterna
2. Kommunikationen över världen blir lättare. Informationsutbytet ökar. Internet!
3. Internationell migration ökar kraftigt.
Diaspora identitet: Från början en grekisk term som betyder att en befolkningsgrupp är spridd över världen. Används ofta om judarna. Kan vara frivillig utflyttning eller påtvingad flykt.

Beatrice visade konst som kan förstås genom ett postkolonialt perspektiv, exempelvis Mona Hatoums rivjärn (och här skulle jag lagt en bild men det verkar inte funka just nu såattee..). Hon tog också upp hur västvärlden har sett på konst från resten av världen som.. ja inte som konst eftersom den visats på etnografiska utställningar snarare än konstmuseum. Den första biennalen för internationell konst var inte förrän 1989, innan dess var det bara Europa och USA. Och den var inte fantastiskt medveten den heller, den innehöll några vad Beatrice kallade "välmenande dundermissar". Då den gick av stapeln fick den kritik för att inte förklara vad den visade, för att europeerna inte var vana att titta på icke-västerländsk konst och därför inte förstod den. Nkosana Mpofu throne of weapons.

Konstnären Peter Johannson berättade om sitt konstnärskap i föreläsningen korvfest. Han kopplade mycket till sin hemort Sälen, som han kallar för ett slags katastrofområde i och med att den blivit en skidort. Dalahästar, folkdans, falukorv och färgen röd. Falukorvsröd, dalahäströd. I sin konst kommenterar han på ett ironiskt sätt "svenskheten".  Jag fick intrycket av att han gillade att provocera, och när det inte riktigt gick som han hade tänkt sig. Han har arbetat mycket med fotografen Lars Tunbjörk. Jag gillade många verk, bland annat när Peter är kroppsmålad som dalahäst och gör olika vardagliga saker ute i offentligheten. Ett annat är "Little Sweden" som gjordes i tyskland i slutet av nittiotalet, när nynazismen hade ett uppsving i Sverige. Det består av tre skinheads, skådespelare, som hänger i en liten röd stuga på en flotte och gör diverse skinhead-aktiga saker. Det orsakade stor skandal i Sverige, eftersom medierna inte förstod att det var skådespel och ironi. "Otroligt skoj", tyckte Peter.



Torsdag: Workshop Anna, Bea, Rasoul, Gestaltningshandledning med Anna

 På torsdagen hade vi en workshop som gick ut på att vi skulle kommunicera utan det skrivna eller talade språket. Vi blev indelade i grupper om tre eller fyra och fick en mening utklippt från en tidning och skulle förmedla den till resten av gruppen. Charader alltså! Jag tycker charader är både jobbigt och roligt. Det är kul för att man får fåna sig, och jobbigt när det inte funkar. När man bara står där och viftar och ingen fattar och man känner sig dum och man liksom kör fast och inte kan komma på något annat sätt att säga det man vill säga. Jag undrar om det är något slags grundläggande rädsla eller skam över att inte bli förstådd. Jag har känt en stor osäkerhet bara inför att prata engelska, ett språk som jag ändå mycket väl förstår och kan göra mig förstådd på, men jag har tyckt det känns pinsamt att säga fel eller uttala saker fel. Det är inte ovanligt att folk ber om ursäkt för sin dåliga engelska eller andra språk som om det vore något att skämmas för. Jag har gjort det också, men jag ska försöka låta bli att göra det igen. Det viktiga är att man förstår varandra, inte att det är perfekt. Och om man inte förstår varandra så är det inget man ska ta på sig skam för. det är ju lika mycket den andra personen som inte kan mitt språk. En gör ju så gott en kan.Våra charadlekar underlättades förstås av att vi allihop var svensktalande och alltså delar samma språk. Jag skulle säga att svenskan var högst närvarande även om den inte användes på riktigt samma sätt. Att jag kunde teckna "för" genom att visa en båt och båtens framdel är ett exempel på det. Vi visste alla att båtens framdel heter "för". Det hade också varit oerhört svårt att veta om de gissade rätt om de inte hade sagt orden på svenska. När jag kommit på hur jag skulle teckna "för" användes det även av en annan grupp, och det blev tydligt att man på så sätt kan skapa språkliga konventioner inom gruppen. Hade vi fortsatt hade vi säkert snart haft massor av sådana gester som vi förstod inom gruppen men som en person utifrån inte hade kunnat avkoda. En annan aspekt som vi pratade om efteråt var vilja. Under workshopen ansträngde vi oss verkligen för att förstå varandra och gav varandra tid tills budskapet gått fram. Viljan att förstå är förstås alltid oerhört viktig för att kommunikation ska fungera, och ibland är det uppenbart att den saknas. Det kräver ju trots allt lite energi att ta in en annan person.

Vi hade också handledning med Anna som försökte få igång oss och peppa oss att sätta igång med våra gestaltningar. Jag kände att hela grejen med interkulturalitet är svår. Det känns som att det finns många fallgropar. Fördomsfullhet, exotifiering och appropriering till exempel. För att det ska kännas meningsfullt vill jag göra det på ett personligt plan som utgår från mina egna erfarenheter, men det innebär också att jag kanske måste dra fram mina egna fördomar i ljuset, och det vill jag ju helst låta bli. Dels vill jag inte utsätta någon för dem, och dels skäms jag för dem. Lösning: Abstraktion och Teoretisering? Leva med det och lita på att andra klarar av det också? Lita på konstens inneboende- och min egen konstnärliga förmåga att lösa det?

Jag kände att det är viktigt för mig att försöka läsa och ta reda på saker, få input från olika källor och även att jag får skriva ner mina tankar. Samla ihop och kategorisera utifrån begrepp, så som jag började lite i förra blogginlägget.

"Men vad ska jag göra?!" utbrast jag i frustration. "Du ska skriva en bok", sa Jonas. "Ja!", sa jag.

Anna frågade oss vad eller vem vår "sidekick" är. Denna veckan var det väl Jonas då! Hon ville också att vi skulle reflektera kring när vi först insåg att vi var vita. Jag vet inte om jag någonsin egentligen drabbats av den insikten. Jag tror att när man tillhör normen får man inte syn på det på samma sätt. Jag minns däremot känslan av att inse att jag är kvinna. Inte exakt när det hände, men ändå. Känslan av att vara det där andra. Jag minns känslan av "jaha då är det på det viset, jag får väl göra det bästa av det", och eftersom jag aldrig skulle kunna bli man var det bästa att iscensätta kvinnlighet på ett framgångsrikt sätt. Jag tror det var så jag tänkte.

Vit - Vissa hävdar att svart inte är en färg och vitt består av alla färger, men det är inte sant. Det är vit som är en icke-färg. Min hud har ingen färg, den behöver ingen betäckning. Den vita färgen är osynlig på samma sätt som allt som tas för givet. Min hud har icke-färgen normal. När min hand ligger i en brun hand kan jag nyfiket betrakta skillnaden, men det är den andra handen som skiljer sig från min, inte tvärtom.

När jag åker till Indien kommer jag förstås vara den med avvikande hudfärg, men jag tror ändå inte jag kommer betrakta mig själv som avvikande från det normala. Jag kommer väl snarare se hela landet som en avvikelse från vad som är normalt. Eller? Vi får se!



 

Interkulturalitet v 1

Måndag: Introduktion av kursen/Namn


Riktlinjer för gruppen under kursen:

 ENTUSIASM
 FÖRSTÅELSE
TANKEUTRYMME
ROLIGT TILLSAMMANS
BRA KOMMUNIKATION
TID
VÄNSKAP
FEEDBACK
MASSAGE


Vad heter du, varför heter du vad du heter och vilket pronomen föredrar du?
Vad betyder ditt namn och vad säger det om dig? Vilka förväntningar har du på dig, bara genom att du heter vad du heter? Blir man vad man heter?

En Lisa.

från Wikipedia:

Lisa (namn)

Uppslagsordet "Liza" leder hit. För fisksläktet, se Liza (djur).

Lisa eller Liza är ett kvinnonamn, en svensk kortform av det ursprungligen hebreiska namnet Elisabet (Elizabeth) som betyder 'Gud är fullkomlighet'.
Det äldsta belägget i Sverige är från år 1558.
År 1994 blev Lisa ett av de 20 vanligaste tilltalsnamnen bland de nyfödda i Sverige. Det var kulmen på en modevåg som började på 1980-talet. Därefter har namnet tappat mark igen och befinner sig numera på ca 35:e plats. Den 31 december 2012 fanns det totalt 33 133 personer i Sverige med namnet Lisa/Liza, varav 20 707 med det som förstanamn/tilltalsnamn^[1]. År 2003 fick 627 flickor namnet, varav 338 fick det som tilltalsnamn.
Den danska varianten av namnet är Lise och den finska Liisa.
Namnsdag: 20 september


Kan man se mitt namn på mig? Mitt förnamn är vanligtvis kvinnligt (enligt http://svenskanamn.alltforforaldrar.se/visa/Lisa finns det en man som har namnet Lisa i Sverige)  det kan man kanske se på mig till viss del. Namnet Lisa är vanligt i Sverige men finns också i andra länder, framför allt västerländska länder antar jag. Jag upplever att det kan vara både fräckt och anspråkslöst. Det finns olika sätt att vara en Lisa på. Det är ett helt okej namn. Ordet lisa betyder också lindring av smärta/lättnad. Mitt efternamn, Sellin, är mer platsspecifikt. Det är inte direkt ovanligt det heller men det är vanligare i norra Sverige, så det talar om att jag har norrländsk släkt, från Ångermanland närmare bestämt. Jag tror det kommer från ordet sel, som betyder lugnvatten, ett lugnt strömmande vattenparti mellan två forsar. Sel eller sele är vanligt som ändelse på ortnamn i Norrland, exempelvis Junsele, Moskosel, Lycksele, Sorsele osv. Sellin är också en badort i Tyskland, men jag tror inte att den har något med mig att göra.


Tisdag: Workshop Integritet/glapp

Hur ser din integritet ut? Som en törnekrona av diverse hygienartiklar.

Vad är integritet och vad är rädsla för annanhet, för att släppa någon annan nära?
Integritet: Att bevara gränserna för sitt jag, fysiskt och psykiskt.
Gränser för jaget: Icke existerande. Vi lever i ett ständigt tillblivande i relation till andra fenomen. Även om vi inser att identitet är flytande måste vi leva som om jaget existerar.
Rädsla: Rädsla för fysiskt våld, rädsla för att tappa kontrollen, rädsla för rädslan och hur kroppen reagerar. Rädsla för förlorad identitet. Rädsla för att hitta något/någon och förlora det igen.
Rubbning: Att möta något/någon som får tillvaron att rubbas en bit och behöva omformulera sig själv och sin verklighet för att omfatta det nya. Detta gör livet större och rikare men i för stora doser kan det också bidra till (tillfälligt?) förlorad känsla av kontinuitet i ens identitet vilket leder till rädsla, förlorad jämvikt, tappad balans, sjösjuka av existensen, en känsla av kluvenhet, att inte känna igen sig själv, att bli en främling i sin egen tillvaro.
Förälskelse: En kroppslig och tankemässig allergisk reaktion. En mental sjukdom som innebär irrationell glädje men också förlorad känsla för proportioner och psykosartat tunnelseende. Förhoppningar och minnen, minnet av förhoppningar och förhoppningar om minnen. Viljan till möte som medför expansion, annanhet/sammahet, sammanhang. Leap of faith.
Glapp: Utrymmet mellan det som sägs och det som görs. Uppstår på grund av bristande engagemang, bristande vilja att lämna ifrån sig privilegier, bristande mod, tid, kraft och resurser (personliga/samhälleliga/inre/yttre).
Julgran: Starkt kopplad till traditioner. Doftminnen. Värdelös efter jul förutom i vissa kustsamhällen där den uppfattas som mycket värdefull på grund av den lokala sedvänjan att samla ihop en stor hög granar kallad påskefyr och elda upp dem på påskafton. Störst påskefyr vinner.

Torsdag: Danmark!

Jag älskade utställningen med Louise Bourgoeis! Jag älskar utflykter! Jag älskar Danmark!

Två Lisor

Fredag: Föreläsning Rasoul

Jag när lärare frågar om någon tänkt på vad entreprenöriellt lärande egentligen innebär.

Ett ord kan betyda olika saker, vara laddat med olika betydelser beroende på kontext. Heidegger sa: Det är språket som språkar. Du föds in i språket och språket talar genom dig. Makt innebär att den med ordet beskriver den andre - till exempel när homosexuella beskrivs som sjuka. Detta kallas också diskurs. Vi ska lära oss fiska i språket. Förstå världen för att förändra den. Kunskap ska leda till handling. Försoning med världen och med oss själva. Hegemoni - Man är omedvetet med i det som gör världen sämre. Wittgenstien ville visa flugan vägen ut ur flaskan. Ur bubblan av försök att definiera begrepp/den platonska tanken om den essentiella idén. Hur vi kan använda begrepp är viktigare än att hitta en allmän definition/essäns. Vi lämnar definitionen därhän eftersom vi aldrig kan ha en fullständigt överensstämmande förståelse av någonting på grund av våra olikheter. Pedagogik innebär att göra individen till subjekt och att vara subjekt är att vara underordnad ett kunskapssystem. Interkulturell dialog kan vara ett verktyg för förändringsarbete. Nietzsches hammare och stämgaffel - förändring (krossa det kassa) och transformation (försiktigt lyssnande uppbyggande). Den essentialistiska idén om BARNET, men standardbarnet finns naturligtvis inte. Därför måste vi ha en dialogisk pedagogik där mångfaldens resurser tas tillvara. Interkulturell dialog innebär att engagera, delaktighet, att alla får en röst. Skoltiden är också livet, ska inte ses endast som en förberedelse för framtida liv. Rättighetsbaserade arbetsmetoder - Barnkonventionen. För att överkomma hinder ska vi identifiera verktyg, koppla verktygen till hindren. Syftet är egenmakt/empowerment. Makt är relationell men dominans innebär att en viss social grupp låser maktrelationer så ingen annan får komma till tals. Integration och demokrati - Det är Jimmie Åkesson som är odemokratisk och därför borde integreras!

(Det entreprenöriella lärandet uppfattar jag som oerhört individualistiskt, att det innebär att man som enskild person ska ta sig fram bäst man kan, oavsett konsekvenser för andra. Är det bra för mig är det bra. Det bygger på tanken att konkurrens, inte samarbete, är önskvärt och att det är marknaden som ska styra. Tänker man sig att var och en ska ta sig fram på egen hand i något slags djungelns lag-samhälle innebär det också att de som misslyckas bara har sig själva att skylla, för att de är lata och dåliga entreprenörer, och ingen hänsyn tas till strukturer som gynnar vissa och missgynnar andra och det faktum att vi föds med olika resurser. Detta synsätt innebär också att andra värden än det ekonomiska får mycket liten plats.)


Bonusdag Lördag: Samtal om europeisk identitet på stadsteatern

Från facebookeventet:

"The European Identity

Free, rich, cultivated and humanitarian, or frightened, corrupted, aggressive and protective? What is it to live in Europe today? What will happen to us in the near future or is it already happening? Acclaimed playwright Zinnie Harris and Alexandra Pascalidou, soon debuting with her first play in a talk together.

Ingår i seminarieserien Identitet.

Lördag 21 januari kl 15.00, Studion. Fri entré. OBS! Samtalet hålls på engelska.
 
Med:
Zinnie Harris , dramatiker, aktuell med How to hold your breath på Göteborgs Stadsteater.

Alexandra Pascalidou, journalist, programledare, författare, föreläsare, moderator och människorättsaktivist. Aktuell med Alexandras odyssé på Göteborgs Stadsteater.

Neta Norrmo, journalist, är samtalsledare och programansvarig för serien.

För Göteborgs Stadsteaters repertoar spelåret 16/17 står frågor om identitet i fokus. Parallellt med föreställningarna löper också en samtalsserie på temat. Vi fångar upp frågor som anknyter till våra aktuella pjäser och temat identitet. Vi rör oss från individnivå till samhällsnivå. Hur upplever jag mig själv? Hur ser andra på mig? Vilka får synas och bestämma? Hur skapas ideal och myter i ett samhälle?"

Anteckningar:
Vad innebär den Europeiska identiteten? Är det den grekisk/latinska idén om demokrati, upplysning och utbildning? Den är naturligtvis en myt, all fake. Den Europeiska identiteten skulle konstrueras efter andra världskriget som ett slags läkandeprocess efter nationalismens härjningar. Är det nödvändigt med en europeisk identitet eller borde vi se oss själva som världsmedborgare? Den europeiska identiteten kanske kan fungera som ett komplement till tillexempel den svenska identiteten som är trängre och svårare att passa in i. En av många skiftande möjliga identiteter. EUs slogan är Unity in diversity. Visst är det vackert? Utopin om öppenhet.

Vart är vi idag? I rädslan! Rädsla för att förlora privilegier? Det finns en misstro som genomsyrar hela systemet. Människor lever på ytan och bryr sig mer om gluten än om mänsklighetens stora frågor och är inte villiga att låta mångfald få kosta, att inse att den vita mannen måste ta ett steg tillbaka och låta andra få plats. 

I teatern kan många röster få samspela, man kan leka och använda humor. Man kan ta med betraktaren på en resa, på en upptäcksfärd i ämnet man behandlar. Pjäsförfattaren kan vara som en kanariefågel under andra världskriget, dvs den som först sniffar upp någonting och säger till sin publik: Det är hit vi är på väg, vill vi verkligen det?


Sammanfattning

Den här veckan har jag tänkt mycket på rädsla. Min egen rädsla och den som genomsyrar samhället, och jag tror den största utmaningen för mig är att trotsa den och att försöka inspirera andra att göra det. Jag har levt ett liv där jag mestadels träffat människor som jag har mycket gemensamt med, och just nu känner jag att det är en svaghet att jag har så lite erfarenhet av att möta människor som har andra erfarenheter än mig eller tänker annorlunda än jag gör. I teorin är jag av åsikten att alla människor i grunden är likadana, men i praktiken är det är inte alltid jag känner det och naturligtvis är det så att det som är obekant är skrämmande. Att erkänna det kanske kan vara ett sätt att möta och minska rädslan för det främmande (vilket inte bara är människor från andra kulturer utan mer eller mindre alla egentligen). Jag och Lina planerar att resa till Indien och det känns förstås oerhört läskigt men det leder förhoppningsvis till mindre rädsla i slutändan. Jag tycker inte om att vara rädd. Det är en obekväm känsla att vara otrygg och jag förstår varför människor letar efter orsaken till sin rädsla utanför sig själva och försöker bli av med den. Jag förstår varför man vill bygga murar mot det främmande, varför man vill att allt ska vara som förr, men jag tror inte att ett krampaktigt fasthållande vid det bekanta någonsin leder till mindre rädsla. Jag tror på öppenhet och tilltro och kärlek och medkänsla. Jag tar i nu men det är så! Det är viktigt!

Bara släpp det, inse att du inte kan styra allt. Det som händer händer. Allting förändras ständigt och i det stora hela är du fullständigt betydelselös. Släpp det. Gå ut i världen med tilltro och känn dig fri.