Hej! Det var helt omöjligt att sammanfatta två kapitel på två sidor, så jag gjorde en kort sammanfattning av Postcolonialism där jag tar upp två av texterna och en lite längre om Postcommunism där alla texter får vara med.
Postcolonialism
I The colonial harem beskriver Malek Alloula orientalism: kolonisatören approprierar ett land, approprierar kulturen, förenklar, exotifierar och stereotypiserar den. Haremet blir den ultimata drömmen väst drömmer om öst, något vi kan lockas av och förkasta som omoraliskt. Han tar upp vykortet som ett exempel på hur kolonisatören väljer att visa sig själv i förhållande till det koloniserade landet, vykortet är en liten lagom oproblematisk utvald bit att skicka hem till moderlandet.
Imaginary homecoming av Jorma Puranen handlar om fotografier av Samer som tagits 1884 under prins Roland Bonapartes expedition till Lappland. Bilderna förvaras numera i ett museum i Paris. Puranen har arbetat i Lappland och kunde känna igen namnen på fotona från familjerna hen lärt känna där. Hen kände att bilderna talade genom tiden och ville göra något med dem. Så Puranen börjar fotografera av dem, och arbetet slutar med att de förs tillbaka till Lappland och placeras ut i landskapet där, som ett slags omvända vykort, istället för att de exotifierade bilderna skickas till ett koloniserande land så skickas de tillbaka dit de kom ifrån. De approprieras för att återvända, kanske för att återförmänskligas?
Appropriering kan vara både en kolonialistisk strategi och en form för motstånd eller ifrågasättande, . Kolonisatören med sin blick på den andre. Den andre som skapar sin egen identitet. Kolonialmakten vars identitet krackelerar. I mina ögon handlar det om vem som tar makten över historieskrivningen, historien som skrivits ned och som hela tiden skrivs om och den nya som vi skriver varje dag.
Postcommunism
Slobodan Mijuskovic diskuterar i sin text Discourse in the Indefinite Person kopian och originalet: Eftersom kopian inte kan vara 100 procent lik originalet, då skulle de ju vara samma sak, så är också kopian ett original? Han citerar Thomas McEvilley: It is as the copy and the original were chasing each other in a storm, like two leaves or two snowflakes perpetually changing places (s144). Därför är idén om kopian och originalet i grunden ohållbar. Kanske kommer man i framtiden ha en helt annan syn på kopian och originalet - eller kanske kommer man att komma fram till att frågan egentligen inte är så viktig.
Han beskriver en utställning av utställning: En nyskapad kopia av en inflytelserik modernistisk utställning, med kopior av målningar. Den här utställningen är gjord utan avsändare, anonymt. Konstnären som subjekt försvinner tillsammans med idén om personlig stil. Kopiorna är inte gjorda kärleksfullt utan oengagerat, de är operfekta. De är dessutom gjorda efter bilder i en konstbok och inte orginalen i sig så de är kopior av kopior. Detta skapar osäkerhet, och ger oss möjlighet att undersöka vår förståelse av verkligt-overkligt, sanning-lögn, känt-okänt och kopia-original. Du kan också ifrågasätta dig själv, är du den du tror? Kan du vara en annan?
"Walter Benjamin" som har approprierat namnet från någon som approprierat det diskuterar också utställningen av utställningen, i texten Interview with Beti Zerovc (Det är alltså "Walter Benjamin" som blir intervjuad). Det handlar alltså om ett återskapande av en historisk händelse, det är berättelsen om berättelsen om modernismen. Som jag förstår det är det flera utställningar de diskuterar, ett fenomen inom konstvärlden. Skapade av samma "konstnärer" eller inte?. De här utställningarna visas i en konst-kontext men är de konst? Kan de ses som något annat? Walter Benjamin föreslår att konst-kontexten kan vara en plattform att starta på, som sedan kan utvecklas till meta-konst, konst om konst, någonting som ställer sig utanför konsthistorien.De kritiserar hela konstkontexten, faktumet att konst bara är underhållning för ett fåtal, men jag undrar på vilket sätt "konst om konst" skulle vara mer angeläget? Det hamnar väl bara ännu längre bort, blir för ännu färre personer?
I den sista texten Boris Groys Interwiew with John-Paul Stonard, berättar Groys dels om den amerikanska popkonstens inflytande på europeisk konst och dels om det sovjetiska arvet i konsten. Han menar att trots att den amerikanska popkonsten gick emot det specifika- konstvärlden, mot det allmänna - populärkulturen, så tänkte de inte på att de bilder de använde sig av inte var allmänna för alla, bara för amerikaner. De blev som ett koncentrat av det specifikt amerikanska, och reaktionen det väckte i Sovjet och i Tyskland var att konstnärer där började hitta och lyfta upp det specifika i deras länders populärkultur. Det var också en kommersiell reaktion - En rysk konstnär som gör Rysk Konst blev mer framgångsrik än en som använde den amerikanska bildkulturen i sina verk. Även på de stora Biennalerna är konstnärerna idelade efter länder, och då gäller det att visa upp något specifikt. När det gäller det sovjetiska arvet i konsten kritiserar Groys de som försöker sopa historien under mattan, man kan inte gå tillbaka till innan kommunismen och börja om där, för trots allt så var det under kommunisttiden som den moderna tiden gjorde sitt intåg, och från den kan man inte backa tillbaka.
Finns det någon gemensam nämnare för de här texterna? Jag förstår inte riktigt vad de två första har med kommunism att göra. Tanken om kopian-originalet är lite intressant, men insikten om att det kan komma att verka helt ointressant i framtiden är nästan ännu mer intressant. (Kanske är vi där redan? Det är inte en fråga som håller mig vaken på nätterna direkt). Kanske kunde en gemensam nämnare vara sökandet efter sig själv och sin plats i historien i relation till strävan bort från subjektet och ifrågasättande av de konventionella historiska berättelserna.
tisdag 3 november 2015
måndag 2 november 2015
Slutreflektion Apprporopeorpeopoprpprppriiioioiroeoiroeing
Söndag: Idag är det dags att plocka ner utställningen. Ungefär lika tom som A-venue kommer vara i eftermiddag är min blogg. Att skriva här har känts som det minst viktiga att göra så jag har prioriterat bort det. Så här i efterhand tycker jag att det var lite dumt. Någonting hade jag säkert kunnat komma på att skriva. Men faktum är att den här gestaltningsperioden har känts lite stressig. Jag har inte riktigt haft ro att fundera så mycket, fokus har snarare varit på görandet, och det är inte så roligt att skriva om. "Idag målade jag en kanin sen sågade jag ut en ram och så vidare och så vidare". Folk ser ju vad jag gjort. Och nu känner jag bara blöhblöhblöblöhblablabbla vem bryr sig. Jag ger upp. Bloggen är ett jättebra redskap men inte för alla alltid.
Okej, jag börjar om. Ska jag försöka ta det systematiskt, i tidsordning? Hrrrhmm:
Redan från början tänkte jag att jag skulle jobba med titlar. Jag gillar att skriva dikter och tycker det är intressant hur ord och bild spelar tillsammans. Jag försökte att ha ett öppet sinne när jag tittade på utställningarna på biennalen men i slutändan verkade titel-idén ändå som den mest intressanta. Då var ju frågan vad jag skulle använda dem till. Jag hade också tidigt idén att jag ville göra ett interaktivt verk där besökarna själva skulle kunna laborera med ord och bild. Min första tanke var att ta bilder från biennalen och låta besökare på vår utställning mixa ihop alla bilder och titlar med varandra. Det hade kanske varit mer effektivt egentligen, men det var inte riktigt vad jag ville göra. I mitt skapande skulle jag nog säga att lusten styr över idéerna och jag var ändå sugen på att plocka upp målarpenseln och låta något från min egen bildvärld få komma ut. Så jag målade en kanin. Och sen en till. Och jag var ganska osäker på vad sjutton jag håll på med. Gulliga små kaninisar i glada färger? Vad handlar det om? Dels om att försöka göra något inbjudande, dels om att försöka göra något som man kunde skapa flera berättelser kring och dels om att bilden skulle vara en kontrast mot orden, att den Internationella Konstbiennalen (liksom wow vad det låter mäktigt och tungt) skulle möta rara små gnagare. Så tror jag. Nog för nu.
Tisdag: En fråga som ställts under den här kursen är om man överhuvudtaget kan prata om en egen inre bildvärld, eftersom allting tas utifrån, det finns ingenting som kommer rent och ostört från ens inre. Men jag tänker nog ändå att även om allt i ens inre är sånt som man upplevt på något sätt från omvärlden bildas ändå unika landskap hos varje person, och man är ständigt på upptäcktsfärd i de landskapen, ständigt på jakt efter saker som kan kopplas samman. Av allt som jag samlat, vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är världen? Vad är det för mystiskt skimmer som ligger över den? Vad är det för bråddjup som döljs precis under fötterna på en? Vad är det för stämningar som jag inte kan sätta ord på? Det är svårt att säga vart kärnan finns, vad den är..
Konstens andlighet och identitet..?
Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt. Kanske bättre att berätta om det praktiska ändå?
Måleri: Det blev nio målningar av kaniner, 27x27 cm. Jag bestämde mig från början hur många det skulle vara. Jag ville kunna hänga dem snyggt och symmetriskt så nio kändes bäst, alltså 3 på höjden och 3 på bredden. (Fast det var lite som att det var meningen att det skulle bli åtta. Plankan jag sågade ramar av räckte till åtta och de hade bara åtta spännramar i rätt storlek. Men jag följde inte universuims vilja utan gjorde som jag hade tänkt ändå). Fast sedan när jag skulle hänga upp dem insåg jag att 3x3 inte var det bästa ändå, så jag hände dem 1+2x3+2. Så kan det vara.
Nu borde jag kanske skriva något om passion och vad måleriet betyder för mig, men grejen är att jag inte egentligen har lust att prata om mig själv eller mina tankar och mitt projekt. Jag har redan sagt en massa, på handledningar och redovisningar. Jag skulle vilja hänvisa till tystnadsmanifestet: http://lisa-sal-sellin.blogspot.se/2015/06/blog-post.html
Om jag försöker gå bakåt i tiden från härifrån då? Förra veckan hade vi vår utställning på A-venue. Jag tyckte vi gjorde en superfin utställning tillsammans. Det var verkligen många olika uttryck och alla fick sin plats på ett bra sätt. En del verk var personliga, andra filosofiska eller politiska, eller alltihop, och jag som pratat om svårigheterna med att ta till sig konst kände för en gångs skull att jag fick stanna kvar vid varje verk, se det på riktigt och förstå det. Jag tror att utställningen gjorde att många ansträngde sig lite extra med gestaltningsarbetet, det blir liksom roligare när man gör något på riktigt. Jag upplever det ganska ofta som ett antiklimax när man jobbat hårt med något skolarbete, kanske i flera månader, sedan redovisar det på 15 minuter och går hem. Det kanske inte kan vara på så många andra sätt och kanske är man lite skadad av hela bekräftelse-grejen, men att faktiskt ha en vernissage och visa upp vad man gjort var ändå trevligt. Det var roligt också att se att folk faktiskt vågade delta i mitt verk och ändra på titlarna. De förändrades en hel del under vernissagekvällen. Två av mina favoriter var: "fish" och "Fuck you people in the middle of the day". Sen blev det kanske lite så att man inte tänkte så mycket på hur titeln hängde ihop med bilden, utan mer att det var roligt att göra en ny mening, jag vet inte. Det är ju alltid svårt att veta hur någon annan uppfattar det.
Går tillbaka lite till, till hängningen av utställningen. Jag har insett att de tre gestaltningsarbetena jag har gjort under utbildningen har gemensamt att de började som måleri/teckningsprojekt och slutade i något slags installation. Det är ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, att man får tänka både i själva bilderna och utanför dem, eller att bilderna kommer ur ramarna och smittar ner världen utanför. Jag funderade lite på om det kanske beror på alla gånger jag varit med i konstrundan på Öckerö och gjort en utställning i mitt eget hus, då har jag ju velat att rummen, möblerna och tingen som finns där ska spela med och förstärka bilderna eller skulpturerna istället för att ta fokus från dem. Att ta bort allting för att få den rena vita gallerikänslan har ju inte varit en möjlighet då, och nu när jag har chansen att få det snyggt och stilrent släpar jag med en stol och en piedestal med en skål på och en lampliknande tingest för att skapa något slags rum. Hm. Jag tror att det är ett slags världbyggande jag är ute efter. Det har det nog alltid varit.
Vad hände veckan innan dess? Jag satt i min soffa och tittade på en brittisk kostymdramaserie (Lark rise to Candleford) och försökte få ihop alla små delar av mitt arbete, målade ramar, klippte ut magnetord, målade en piedestal regnbågsfärgad och så vidare. Sen upptäckte jag Hunger Games-trilogin och var borta från den här världen i två dygn. När jag kom tillbaka igen kändes allting först ganska meningslöst, men jag blev så småningom mig själv igen. Hur som helst var min hjärna under veckan helt upptagen med dels att komma ihåg och få ihop alla småsaker och sedan först lantliga Lauras äventyr och efter det Katniss Everdeens öde, så det blev inte så mycket plats över för kloka reflektioner kring kaniner, konstbiennaler eller appropriering. Så här i efterhand kan man ju undra om jag kastade mig huvudstupa in i de här fiktiva världarna för att slippa tänka på vad jag höll på med, för att jag var rädd att jag skulle komma fram till att jag inte hade en aning. Jag tror jag under hela gestaltningsperioden har pendlat mellan "det här blir bra!" och "vad håller jag på med?" och jag är fortfarande inte helt säker på vart jag landade.
Någon av dagarna började jag spela in ljudverket också. Min sambo (hatar det ordet. min.. karl? snubbe? kulbo? Rikard?) Rikard har en liten inspelningsstudio där man kan spela in fyra spår parallellt. Den har fräcka effekter som robotröst och eko och grejer. Så den lekte jag med. Jag spelade in lite bakgrundssynthljud för stämningens skull och lade sen till meningar som jag skapat av titlarna med olika rösteffekter i lager på varandra. Tanken var att det skulle bli som ett sorl av ord och att man då och då skulle kunna höra meningar om man ansträngde sig lite typ. Idén var att det skulle vara som en surrande bikupa av konst. Mhm. Den slutade med:
art is destiny, destiny is art
occations and desires
the untitled story in history
the story unfettered in time
Söndag: Är det något jag inte berättat om? Jag borde förstås ha tagit bilder, men det glömde jag bland allt annat. Lina tog den här:
Där ser man orden som är utskrivna, limmade på en magnetplatta, utklippta och lackade, de sitter på en träbit som jag målat med magnetfärg. En appropriering av kylskåpspoesi! Träbitarna och ramarna sågade jag till hemma i mina föräldrars källare. Ramarna blev lite sneda och sådär, men det var ändå värt det att göra själv. Det känns skönt att kunna, att jag alldeles själv får och kan använda ordentliga verktyg och maskiner. Jag kände mig alltid lite rädd på träslöjden i grundskolan, rädd att göra fel och rädd att råka borra mig i handen eller något. Samma känsla dök förresten upp under verkstadsveckan då jag var på träslöjden och det var nästan lite komiskt. Rädslan att göra fel som vi pratat så mycket om. Känslan av att vara helt bortkommen och inte kunna någonting. Att man vill att läraren ska hålla en i handen genom varje moment. Det är nog nyttigt att känna så, att komma ihåg att samma rädsla, samma bortkommenhet kanske sköljer över en del elever så fort de sätter sin fot i bildsalen. "PANIK JAG KAN INTE".
Måndag: Jag tycker inte att appropriering direkt känns som någonting nytt jag lärt mig, det är något jag alltid gjort och sett andra göra, mer eller mindre medvetet. Jag vet inte, första gången jag insåg att man egentligen aldrig kommer på något nytt blev jag kanske besviken, men nu tycker jag att hela nätet av skapande som vi gör tillsammans är vackert. Alla bilder och historier som lever vidare i olika former, alla omedvetna och medvetna relationer mellan olika verk. Det blir som ett pussel, en gåta. Jag minns en sak som Magnus Haglund sa under sin föreläsning, någonting om att vissa saker liksom ligger kvar och gror i en länge, länge, att konsten inte alltid verkar direkt utan kan ligga liksom latent under ytan för att dyka upp åratal senare i en annan form. Det tyckte jag var lugnande, att konsten faktiskt kan komma åt en även om man själv tror att den inte säger en så mycket. Även om man står framför den med känslan av "jaha?". Jag tror det är samma med alla upplevelser egentligen.
Tillbaka till kursen igen: Även om appropriering inte kändes som en nyhet så har nog kursen gjort mig mer medveten om den, och kanske mer sugen på att låna från andra. Det är ändå svårt att helt göra sig fri från idén om originalitet! Kanske borde man sluta tänka "ingenting är nytt" och istället säga "allting är nytt!", för vad man än tar, lånar, kopierar eller härmar så gör man det alltid på en ny plats eller i en ny tid.
Okej, jag börjar om. Ska jag försöka ta det systematiskt, i tidsordning? Hrrrhmm:
Redan från början tänkte jag att jag skulle jobba med titlar. Jag gillar att skriva dikter och tycker det är intressant hur ord och bild spelar tillsammans. Jag försökte att ha ett öppet sinne när jag tittade på utställningarna på biennalen men i slutändan verkade titel-idén ändå som den mest intressanta. Då var ju frågan vad jag skulle använda dem till. Jag hade också tidigt idén att jag ville göra ett interaktivt verk där besökarna själva skulle kunna laborera med ord och bild. Min första tanke var att ta bilder från biennalen och låta besökare på vår utställning mixa ihop alla bilder och titlar med varandra. Det hade kanske varit mer effektivt egentligen, men det var inte riktigt vad jag ville göra. I mitt skapande skulle jag nog säga att lusten styr över idéerna och jag var ändå sugen på att plocka upp målarpenseln och låta något från min egen bildvärld få komma ut. Så jag målade en kanin. Och sen en till. Och jag var ganska osäker på vad sjutton jag håll på med. Gulliga små kaninisar i glada färger? Vad handlar det om? Dels om att försöka göra något inbjudande, dels om att försöka göra något som man kunde skapa flera berättelser kring och dels om att bilden skulle vara en kontrast mot orden, att den Internationella Konstbiennalen (liksom wow vad det låter mäktigt och tungt) skulle möta rara små gnagare. Så tror jag. Nog för nu.
Tisdag: En fråga som ställts under den här kursen är om man överhuvudtaget kan prata om en egen inre bildvärld, eftersom allting tas utifrån, det finns ingenting som kommer rent och ostört från ens inre. Men jag tänker nog ändå att även om allt i ens inre är sånt som man upplevt på något sätt från omvärlden bildas ändå unika landskap hos varje person, och man är ständigt på upptäcktsfärd i de landskapen, ständigt på jakt efter saker som kan kopplas samman. Av allt som jag samlat, vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Vad är världen? Vad är det för mystiskt skimmer som ligger över den? Vad är det för bråddjup som döljs precis under fötterna på en? Vad är det för stämningar som jag inte kan sätta ord på? Det är svårt att säga vart kärnan finns, vad den är..
Konstens andlighet och identitet..?
Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt. Kanske bättre att berätta om det praktiska ändå?
Måleri: Det blev nio målningar av kaniner, 27x27 cm. Jag bestämde mig från början hur många det skulle vara. Jag ville kunna hänga dem snyggt och symmetriskt så nio kändes bäst, alltså 3 på höjden och 3 på bredden. (Fast det var lite som att det var meningen att det skulle bli åtta. Plankan jag sågade ramar av räckte till åtta och de hade bara åtta spännramar i rätt storlek. Men jag följde inte universuims vilja utan gjorde som jag hade tänkt ändå). Fast sedan när jag skulle hänga upp dem insåg jag att 3x3 inte var det bästa ändå, så jag hände dem 1+2x3+2. Så kan det vara.
Nu borde jag kanske skriva något om passion och vad måleriet betyder för mig, men grejen är att jag inte egentligen har lust att prata om mig själv eller mina tankar och mitt projekt. Jag har redan sagt en massa, på handledningar och redovisningar. Jag skulle vilja hänvisa till tystnadsmanifestet: http://lisa-sal-sellin.blogspot.se/2015/06/blog-post.html
Om jag försöker gå bakåt i tiden från härifrån då? Förra veckan hade vi vår utställning på A-venue. Jag tyckte vi gjorde en superfin utställning tillsammans. Det var verkligen många olika uttryck och alla fick sin plats på ett bra sätt. En del verk var personliga, andra filosofiska eller politiska, eller alltihop, och jag som pratat om svårigheterna med att ta till sig konst kände för en gångs skull att jag fick stanna kvar vid varje verk, se det på riktigt och förstå det. Jag tror att utställningen gjorde att många ansträngde sig lite extra med gestaltningsarbetet, det blir liksom roligare när man gör något på riktigt. Jag upplever det ganska ofta som ett antiklimax när man jobbat hårt med något skolarbete, kanske i flera månader, sedan redovisar det på 15 minuter och går hem. Det kanske inte kan vara på så många andra sätt och kanske är man lite skadad av hela bekräftelse-grejen, men att faktiskt ha en vernissage och visa upp vad man gjort var ändå trevligt. Det var roligt också att se att folk faktiskt vågade delta i mitt verk och ändra på titlarna. De förändrades en hel del under vernissagekvällen. Två av mina favoriter var: "fish" och "Fuck you people in the middle of the day". Sen blev det kanske lite så att man inte tänkte så mycket på hur titeln hängde ihop med bilden, utan mer att det var roligt att göra en ny mening, jag vet inte. Det är ju alltid svårt att veta hur någon annan uppfattar det.
Går tillbaka lite till, till hängningen av utställningen. Jag har insett att de tre gestaltningsarbetena jag har gjort under utbildningen har gemensamt att de började som måleri/teckningsprojekt och slutade i något slags installation. Det är ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, att man får tänka både i själva bilderna och utanför dem, eller att bilderna kommer ur ramarna och smittar ner världen utanför. Jag funderade lite på om det kanske beror på alla gånger jag varit med i konstrundan på Öckerö och gjort en utställning i mitt eget hus, då har jag ju velat att rummen, möblerna och tingen som finns där ska spela med och förstärka bilderna eller skulpturerna istället för att ta fokus från dem. Att ta bort allting för att få den rena vita gallerikänslan har ju inte varit en möjlighet då, och nu när jag har chansen att få det snyggt och stilrent släpar jag med en stol och en piedestal med en skål på och en lampliknande tingest för att skapa något slags rum. Hm. Jag tror att det är ett slags världbyggande jag är ute efter. Det har det nog alltid varit.
Vad hände veckan innan dess? Jag satt i min soffa och tittade på en brittisk kostymdramaserie (Lark rise to Candleford) och försökte få ihop alla små delar av mitt arbete, målade ramar, klippte ut magnetord, målade en piedestal regnbågsfärgad och så vidare. Sen upptäckte jag Hunger Games-trilogin och var borta från den här världen i två dygn. När jag kom tillbaka igen kändes allting först ganska meningslöst, men jag blev så småningom mig själv igen. Hur som helst var min hjärna under veckan helt upptagen med dels att komma ihåg och få ihop alla småsaker och sedan först lantliga Lauras äventyr och efter det Katniss Everdeens öde, så det blev inte så mycket plats över för kloka reflektioner kring kaniner, konstbiennaler eller appropriering. Så här i efterhand kan man ju undra om jag kastade mig huvudstupa in i de här fiktiva världarna för att slippa tänka på vad jag höll på med, för att jag var rädd att jag skulle komma fram till att jag inte hade en aning. Jag tror jag under hela gestaltningsperioden har pendlat mellan "det här blir bra!" och "vad håller jag på med?" och jag är fortfarande inte helt säker på vart jag landade.
Någon av dagarna började jag spela in ljudverket också. Min sambo (hatar det ordet. min.. karl? snubbe? kulbo? Rikard?) Rikard har en liten inspelningsstudio där man kan spela in fyra spår parallellt. Den har fräcka effekter som robotröst och eko och grejer. Så den lekte jag med. Jag spelade in lite bakgrundssynthljud för stämningens skull och lade sen till meningar som jag skapat av titlarna med olika rösteffekter i lager på varandra. Tanken var att det skulle bli som ett sorl av ord och att man då och då skulle kunna höra meningar om man ansträngde sig lite typ. Idén var att det skulle vara som en surrande bikupa av konst. Mhm. Den slutade med:
art is destiny, destiny is art
occations and desires
the untitled story in history
the story unfettered in time
Söndag: Är det något jag inte berättat om? Jag borde förstås ha tagit bilder, men det glömde jag bland allt annat. Lina tog den här:
Där ser man orden som är utskrivna, limmade på en magnetplatta, utklippta och lackade, de sitter på en träbit som jag målat med magnetfärg. En appropriering av kylskåpspoesi! Träbitarna och ramarna sågade jag till hemma i mina föräldrars källare. Ramarna blev lite sneda och sådär, men det var ändå värt det att göra själv. Det känns skönt att kunna, att jag alldeles själv får och kan använda ordentliga verktyg och maskiner. Jag kände mig alltid lite rädd på träslöjden i grundskolan, rädd att göra fel och rädd att råka borra mig i handen eller något. Samma känsla dök förresten upp under verkstadsveckan då jag var på träslöjden och det var nästan lite komiskt. Rädslan att göra fel som vi pratat så mycket om. Känslan av att vara helt bortkommen och inte kunna någonting. Att man vill att läraren ska hålla en i handen genom varje moment. Det är nog nyttigt att känna så, att komma ihåg att samma rädsla, samma bortkommenhet kanske sköljer över en del elever så fort de sätter sin fot i bildsalen. "PANIK JAG KAN INTE".
Här är skålen jag gjorde under slöjd-veckan. Jag var inte helt säker på om den var en del av mitt arbete eller inte då, men den fick vara med, den hade lagom storlek och form för att lägga magnetorden i.
Här är bikupan. Ett par hörlurar hängde ut ur den.
Den är gjord av papier mache, papperslera och en gammal lamphållare.
Piedestal med skål, målad i regnbågsfäger
Jag målade ramarna i olika färger och dekorerade några av dem med paljetter, glitter och hmhhhmmm vad heter de, såna där små fuskdiamantstenar. Det var med tanken att bilderna skulle fortsätta ut över kanterna in i rummet. Och att de inte skulle begränsas av någon idé om stilrenhet eller smakfullhet. Livet är inte smakfullt. Livet är många saker men det är bannemig inte smakfullt, så varför skulle konsten vara det?
Tillbaka till kursen igen: Även om appropriering inte kändes som en nyhet så har nog kursen gjort mig mer medveten om den, och kanske mer sugen på att låna från andra. Det är ändå svårt att helt göra sig fri från idén om originalitet! Kanske borde man sluta tänka "ingenting är nytt" och istället säga "allting är nytt!", för vad man än tar, lånar, kopierar eller härmar så gör man det alltid på en ny plats eller i en ny tid.
söndag 1 november 2015
Frågor appropriation och didaktik
Hur skulle du beskriva att MLT kan sättas i relation till
appropriering, dels i ett didaktiskt och dels i ett
konstnärligt perspektiv inom lärande för bildämnet:
Problematisera, argumentera och motivera!
MLT, multiple literacies theories - Läsande inte bara av text utan av bilder, andra människor, världen. Relationer och kopplingar. Språk utvecklas mellan personer, vi läser hela tiden av varandra, genom vad vi säger, vårt kroppsspråk, eller varandras bilder, texter etc. Appropriering - Att göra något till sitt eget. Hela språket, alla språk, approprierar vi. Vi härmar tills det är vårt eget, en del av oss.
Becoming - att bli till - En process som aldrig tar slut, identiteten är flytande och hela tiden påverkad av andra. Läsandet av världen och tillblivandet genom läsningen är appropriering. Vi flyter hela tiden runt i och absorberar den här soppan av andras verk, av mänsklig kultur, av varseblivning och intryck, av intryck tolkade genom kulturen, och sedan reflekterar vi något tillbaka ner i soppan. APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Vad är det för skillnad på ett konstnärligt och ett didaktiskt perspektiv?
Inom bildämnet är det konstnärliga didaktiskt och det didaktiska konstnärligt. Man lär sig genom konsten, med konsten, i konsten, om konsten.
Är det konstnärliga perspektivet mer individuellt, inåtvänt? Inte nödvändigtvis, konsten kan vara utåtriktad, kollektiv, didaktisk.
A) Ur ett didaktiskt perspektiv: Hur lär man sig genom appropriering och MLT?
B) Ur ett konstnärligt perpektiv: Hur påverkas ens konstnärliga arbete av appropriering och MLT?
Men i bildämnet lär man sig konstnärligt arbete? Lär man sig något annat? Historia, samhällsvetenskap, matematik? Kanske det.
Eller vad ÄR egentligen konstnärligt arbete? Är det historia, samhällsvetenskap, matematik? Det kan det vara?
Det flyter ihop.
Om man struntar i bildämnet en stund. Då kan man kanske tänka sig att ett konstnärligt perspektiv på appropriering är betydligt snävare än ett didaktiskt. Det är en specifik företeelse inom konstvärlden. Hur man definierar appropriering i den konstnärliga kontexten verkar i och för sig också variera, från att det innebär att man tar en bild eller ett föremål rakt av till en mer diffus tanke om att appropriering kan ta sig många olika uttryck, en definition som påminner mer om inspiration. Det är nog den mer öppna definitionen som de flesta har arbetat efter under den här kursen, och den påminner mer om den didaktiska tanken om appropriation som ett sätt att ta in världen.
Vad är lärande? Vad är konst?
Appropriering. Allt är appropriering.
Vad är appropriering? Läsandet av någonting och förmedlandet av något. Att göra något till sitt eget. Att bli till, att bli annan genom det man hittar, att utvidga sig själv.
APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Hur skulle approptiering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?
Appropriering synliggör väl alltid det gemensamma kulturarvet - genom att göra något nytt av något gammalt kan man spåra trådarna bakåt i tiden. Men vad är det gemensamma kulturarvet? Finns det något annat kulturarv än det gemensamma? Det personliga kulturarvet? Man kan tänka sig att varje person har sin egen mix av kultur inom sig, men kultur.. det måste ändå vara något som uppstår mellan personer och inte bara inom dem. Det finns förstås många gemenskaper, små och stora, som har olika kulturarv. Jag och min syster har ärvt min familjs kultur, till exempel vissa ord som min morfar eller mamma hittat på som bara vi förstår. Man kanske inte kan prata om ett enda gemensamt kulturarv - det vore nog oerhört svårt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för alla kulturer i världen. Kanske är det något lättare att hitta i Sverge, ett gemensamt nationellt kulturarv, men även det skulle innebära ett urval som skulle lämna saker och människor utanför. Nationalism känns ju inte så värst fräscht i sig heller, jag ser ingen poäng i att försöka hitta en svensk nationalidentitet. Jag ryser vid bara tanken faktiskt.
Man kan kanske istället prata om att det finns många olika kulturarv, men frågan är ju vilka det är man ska föra vidare i bildundervisningen. Ska eleverna själva få välja vad de tycker är intressant? Ska läraren välja? Ska det finnas riktlinjer ovanifrån? Risken med att låta eleverna välja helt själva är kanske att de hela tiden väljer saker som ligger nära dem, att de inte upptäcker något nytt. Fördelen kan jag tänka mig är att de blir mer engagerade om de får göra något de är intresserade av. Appropriering kanske kan fungera som en bro, att man genom appropriering kan blanda elevernas kultur med en annan: ett tema som man tar från ett verk någon annan gjort i en teknik som man själv väljer, eller tvärtom. Exempelvis att man gör en klassisk roman till en tecknad serie. Men det blir fortfarande ganska subjektivt om läraren väljer tillsammans med eleverna och det kommer bli stora skillnader mellan olika skolor och olika lärare vad och hur de lär ut.
Frågan är om det kan vara på något annat sätt, eftersom jag mer eller mindre redan kommit fram till att det inte finns något objektivt gemensamt kulturarv. Eller det kanske man kan säga att det gör, och att det innefattar all mänsklig kultur överallt i alla tider, men det går ju inte att greppa eller lära ut. Ändå finns det förstås en massa traditioner som säger vad man ska kunna, det som kallas för allmänbildning. Är det det vi ska lära ut? Kanske. Men det är viktigt att visa att det finns annat också, att man gör eleverna medvetna om att det man väljer att undervisa om bara är ett litet urval. Jag tycker det är en svår fråga.
En bra sak med appropriering - säg att eleverna får gå på konstmuseet och välja ett verk att göra till sitt eget - är att alla elever kan välja olika och att man då kan lära sig av varandra och få en större bredd. Det kan också bli lättare att ta till sig ett verk om man gör det så att säga genom en klasskamrat, att man kan lägga deras förståelse och tolkning till sin egen. Appropriering har ju också fördelen att det kan göras ganska respektlöst, det är fritt fram att ta för sig av de kulturyttringar man upptäcker. Kulturen blir till för alla och inte något upphöjt som man eventuellt kanske kan få beundra på avstånd om man har de rätta förkunskaperna. Sen kan det förstås uppstå problematiska situationer, jag tänker på diskussionen om kulturell appropriering som rasistiskt, men då får man ju också försöka se till att det blir ett lärtillfälle, ett tillfälle att samtala om det.
MLT, multiple literacies theories - Läsande inte bara av text utan av bilder, andra människor, världen. Relationer och kopplingar. Språk utvecklas mellan personer, vi läser hela tiden av varandra, genom vad vi säger, vårt kroppsspråk, eller varandras bilder, texter etc. Appropriering - Att göra något till sitt eget. Hela språket, alla språk, approprierar vi. Vi härmar tills det är vårt eget, en del av oss.
Becoming - att bli till - En process som aldrig tar slut, identiteten är flytande och hela tiden påverkad av andra. Läsandet av världen och tillblivandet genom läsningen är appropriering. Vi flyter hela tiden runt i och absorberar den här soppan av andras verk, av mänsklig kultur, av varseblivning och intryck, av intryck tolkade genom kulturen, och sedan reflekterar vi något tillbaka ner i soppan. APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Vad är det för skillnad på ett konstnärligt och ett didaktiskt perspektiv?
Inom bildämnet är det konstnärliga didaktiskt och det didaktiska konstnärligt. Man lär sig genom konsten, med konsten, i konsten, om konsten.
Är det konstnärliga perspektivet mer individuellt, inåtvänt? Inte nödvändigtvis, konsten kan vara utåtriktad, kollektiv, didaktisk.
A) Ur ett didaktiskt perspektiv: Hur lär man sig genom appropriering och MLT?
B) Ur ett konstnärligt perpektiv: Hur påverkas ens konstnärliga arbete av appropriering och MLT?
Men i bildämnet lär man sig konstnärligt arbete? Lär man sig något annat? Historia, samhällsvetenskap, matematik? Kanske det.
Eller vad ÄR egentligen konstnärligt arbete? Är det historia, samhällsvetenskap, matematik? Det kan det vara?
Det flyter ihop.
Om man struntar i bildämnet en stund. Då kan man kanske tänka sig att ett konstnärligt perspektiv på appropriering är betydligt snävare än ett didaktiskt. Det är en specifik företeelse inom konstvärlden. Hur man definierar appropriering i den konstnärliga kontexten verkar i och för sig också variera, från att det innebär att man tar en bild eller ett föremål rakt av till en mer diffus tanke om att appropriering kan ta sig många olika uttryck, en definition som påminner mer om inspiration. Det är nog den mer öppna definitionen som de flesta har arbetat efter under den här kursen, och den påminner mer om den didaktiska tanken om appropriation som ett sätt att ta in världen.
Vad är lärande? Vad är konst?
Appropriering. Allt är appropriering.
Vad är appropriering? Läsandet av någonting och förmedlandet av något. Att göra något till sitt eget. Att bli till, att bli annan genom det man hittar, att utvidga sig själv.
APRpRopPRpriPRrePRrinPRng.
Hur skulle approptiering kunna användas som ett didaktiskt verktyg i bildundervisningen för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv?
Appropriering synliggör väl alltid det gemensamma kulturarvet - genom att göra något nytt av något gammalt kan man spåra trådarna bakåt i tiden. Men vad är det gemensamma kulturarvet? Finns det något annat kulturarv än det gemensamma? Det personliga kulturarvet? Man kan tänka sig att varje person har sin egen mix av kultur inom sig, men kultur.. det måste ändå vara något som uppstår mellan personer och inte bara inom dem. Det finns förstås många gemenskaper, små och stora, som har olika kulturarv. Jag och min syster har ärvt min familjs kultur, till exempel vissa ord som min morfar eller mamma hittat på som bara vi förstår. Man kanske inte kan prata om ett enda gemensamt kulturarv - det vore nog oerhört svårt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för alla kulturer i världen. Kanske är det något lättare att hitta i Sverge, ett gemensamt nationellt kulturarv, men även det skulle innebära ett urval som skulle lämna saker och människor utanför. Nationalism känns ju inte så värst fräscht i sig heller, jag ser ingen poäng i att försöka hitta en svensk nationalidentitet. Jag ryser vid bara tanken faktiskt.
Man kan kanske istället prata om att det finns många olika kulturarv, men frågan är ju vilka det är man ska föra vidare i bildundervisningen. Ska eleverna själva få välja vad de tycker är intressant? Ska läraren välja? Ska det finnas riktlinjer ovanifrån? Risken med att låta eleverna välja helt själva är kanske att de hela tiden väljer saker som ligger nära dem, att de inte upptäcker något nytt. Fördelen kan jag tänka mig är att de blir mer engagerade om de får göra något de är intresserade av. Appropriering kanske kan fungera som en bro, att man genom appropriering kan blanda elevernas kultur med en annan: ett tema som man tar från ett verk någon annan gjort i en teknik som man själv väljer, eller tvärtom. Exempelvis att man gör en klassisk roman till en tecknad serie. Men det blir fortfarande ganska subjektivt om läraren väljer tillsammans med eleverna och det kommer bli stora skillnader mellan olika skolor och olika lärare vad och hur de lär ut.
Frågan är om det kan vara på något annat sätt, eftersom jag mer eller mindre redan kommit fram till att det inte finns något objektivt gemensamt kulturarv. Eller det kanske man kan säga att det gör, och att det innefattar all mänsklig kultur överallt i alla tider, men det går ju inte att greppa eller lära ut. Ändå finns det förstås en massa traditioner som säger vad man ska kunna, det som kallas för allmänbildning. Är det det vi ska lära ut? Kanske. Men det är viktigt att visa att det finns annat också, att man gör eleverna medvetna om att det man väljer att undervisa om bara är ett litet urval. Jag tycker det är en svår fråga.
En bra sak med appropriering - säg att eleverna får gå på konstmuseet och välja ett verk att göra till sitt eget - är att alla elever kan välja olika och att man då kan lära sig av varandra och få en större bredd. Det kan också bli lättare att ta till sig ett verk om man gör det så att säga genom en klasskamrat, att man kan lägga deras förståelse och tolkning till sin egen. Appropriering har ju också fördelen att det kan göras ganska respektlöst, det är fritt fram att ta för sig av de kulturyttringar man upptäcker. Kulturen blir till för alla och inte något upphöjt som man eventuellt kanske kan få beundra på avstånd om man har de rätta förkunskaperna. Sen kan det förstås uppstå problematiska situationer, jag tänker på diskussionen om kulturell appropriering som rasistiskt, men då får man ju också försöka se till att det blir ett lärtillfälle, ett tillfälle att samtala om det.
torsdag 1 oktober 2015
Appropriering 3 - Livets överflöd
Den här veckan har gått så fort, jag vet inte riktigt vad jag har gjort, men här är lite mer kaniner:
De flesta av dem är inte färdiga än, men jag försöker att måla lite mer öppet och lite mindre pilligt än jag brukar, med mer färg och tjoho. Jag har inte varit på biennalen mer men såg en film förra torsdagen, ett slags konstfilm om bandet Arcade Fire där man fick kliva in i deras kreativa universum under abetet med deras senaste skiva och turnén de gjorde. Var på två spelningar med dem i London förra våren så det var en fin återblick och väldigt inspirerande.
Det jag bar med mig efteråt var överflödet, färger och ljus, men alltid i relation till livets mörkare stråk.
Matter, Light, Time, Nothing, Revolution, Unfettered, Independence, Identity, History, Mystery, Memory, Savages, Heart, Diamond, Message, Finding, Story, North, South, Living, Dead, Wild.
onsdag 23 september 2015
Appropriering 2 - Förvirring
Bloggobloggoblogg blogg blogg. Så. Klar. Vissa dagar är det roligt att blogga. Andra inte.
Jag har gjort detta:
Titlar från verk som medverkar i GIBCA. Från tidningen. Klipp och pussla!
Vad håller jag på med? Varför? Just nu är jag i ett tillstånd av förvirring. Jag målar kaniner. Förhoppningsvis kommer alltsammans att smälta ihop till ett klokt, vackert och logiskt verk så småningom. Heeeehhhh......................................
Jag gjorde en skål av trä i träverkstaden också. Det var kul.
Och så har jag tittat på konstbiennalen. Jag tycker det är svårt att titta på konst. Jag skulle behöva gå i kurs. Hur länge stannar man kvar framför ett verk? Hur får man tålamodet att sitta och ta sig an ett videoverk som är längre en fem minuter? Speciellt när man hoppar in mitt i det. Jag har alltid känslan av: Jaha. Nästa! Vad ska man prata om i sitt huvud när man tittar på konst ensam? Fortfarande en lättare uppgift än att gå med någon annan. Då blir jag så fokuserad på vad den ser och tänker..
Anyway.. två verk jag gillade: Phoebe Boswells The matter of memory oooooochhhhh The ones above and the ones below, minns inte vem som gjort den. Båda verk som man kan gå in i. Rent fysiskt alltså. Äh jag skriver mer någon annan dag idag går det bannemig inte. Hejdå!
Jag har gjort detta:
Titlar från verk som medverkar i GIBCA. Från tidningen. Klipp och pussla!
Vad håller jag på med? Varför? Just nu är jag i ett tillstånd av förvirring. Jag målar kaniner. Förhoppningsvis kommer alltsammans att smälta ihop till ett klokt, vackert och logiskt verk så småningom. Heeeehhhh......................................
Jag gjorde en skål av trä i träverkstaden också. Det var kul.
Och så har jag tittat på konstbiennalen. Jag tycker det är svårt att titta på konst. Jag skulle behöva gå i kurs. Hur länge stannar man kvar framför ett verk? Hur får man tålamodet att sitta och ta sig an ett videoverk som är längre en fem minuter? Speciellt när man hoppar in mitt i det. Jag har alltid känslan av: Jaha. Nästa! Vad ska man prata om i sitt huvud när man tittar på konst ensam? Fortfarande en lättare uppgift än att gå med någon annan. Då blir jag så fokuserad på vad den ser och tänker..
Anyway.. två verk jag gillade: Phoebe Boswells The matter of memory oooooochhhhh The ones above and the ones below, minns inte vem som gjort den. Båda verk som man kan gå in i. Rent fysiskt alltså. Äh jag skriver mer någon annan dag idag går det bannemig inte. Hejdå!
tisdag 8 september 2015
Appropriering 1 - Stulna titlar och efterkonstruktioner
Den här veckan har jag gjort en målning. Jag satt och kluddade lite och blev sugen på att göra en oljemålning av figuren jag ritat. Kanske inte helt färdig men ungefär så här blev den:
Jaha, tänker kanske vän av ordning nu, men var är approprieringen? Jag vet inte om jag tyckte att det var svårt att hitta något eller om jag inte hade lust, men jag bläddrade lite håglöst bland konstnärerna och det stod helt enkelt ganska still i huvudet på mig. Vad göra?
Man ser oftast efterkonstruktioner som oseriöst och dåligt, eller till och med som ren lögn, men jag tror ändå att det är en metod som används flitigt och med stor framgång av både konstnärer och universitetsstudenter. Jag tror många har blivit förvånade över hur andra har tagit på allvar något som man själv bara dragit ur röven i efterhand, att ingen har genomskådat en! Kanske för att det inte finns något att genomskåda? Kanske ska man inte vara så fixerad vid att idén ska komma före själva genomförandet, den kanske kan vara lika mycket värd oavsett. Hur som helst är väl nästan alla beskrivningar av processer tillrättalagda och tolkade i efterhand. När jag skriver uppsatser är det sista jag gör inledningen, frågeställningen och titeln.
Istället för att appropriera ett visuellt element bestämde jag mig för att stjäla titlar för att se hur de kan påverka tolkningen av min målning och hjälpa mig med att ge den mening i efterhand. Titlarna är tagna från konstnärsduon Ben and Sebastians hemsida.
Jaha, tänker kanske vän av ordning nu, men var är approprieringen? Jag vet inte om jag tyckte att det var svårt att hitta något eller om jag inte hade lust, men jag bläddrade lite håglöst bland konstnärerna och det stod helt enkelt ganska still i huvudet på mig. Vad göra?
Man ser oftast efterkonstruktioner som oseriöst och dåligt, eller till och med som ren lögn, men jag tror ändå att det är en metod som används flitigt och med stor framgång av både konstnärer och universitetsstudenter. Jag tror många har blivit förvånade över hur andra har tagit på allvar något som man själv bara dragit ur röven i efterhand, att ingen har genomskådat en! Kanske för att det inte finns något att genomskåda? Kanske ska man inte vara så fixerad vid att idén ska komma före själva genomförandet, den kanske kan vara lika mycket värd oavsett. Hur som helst är väl nästan alla beskrivningar av processer tillrättalagda och tolkade i efterhand. När jag skriver uppsatser är det sista jag gör inledningen, frågeställningen och titeln.
Istället för att appropriera ett visuellt element bestämde jag mig för att stjäla titlar för att se hur de kan påverka tolkningen av min målning och hjälpa mig med att ge den mening i efterhand. Titlarna är tagna från konstnärsduon Ben and Sebastians hemsida.
Bonsai in Bondage
Kontroll är centralt för både bondage och konsten att skapa bonsaiträd, en kropps kontroll över en annan kropp. Temat för min målning är hur kvinnans kropp tuktats och formats som ett bonsaiträd genom hårt snörda korsetter, obekväma skor och opraktiska kjolar. Samtidigt finns det en lockelse i att låta någon annan sätta upp reglerna. Kvinnan på målningen har dock ett uttryck av frustration, som om den trånga klänningen kliar. Det är främst hennes spretande händer som talar om att hon trots sin skenbara underkastelse bär på ett eget inre uppror.
The Outsider/The Insider
Människan anstränger sig ständigt för att passa in. Men eftersom vi hela tiden delar upp oss i "vi och dem" kan man aldrig passa in helt. Om man passar in i en viss grupp betyder det ofta att man inte kan passa in i en annan. Ständigt är man både innanför och utanför. Det är de här spänningarna jag skildrar i min målning. Känslan av att slitas mellan två olika grupper som har satt sig i motsatsförhållande till varandra, av att alla grupper begränsar möjligheterna att vara den personen man vill vara, och önskan att bryta sig loss från fördomar och normer som håller en fången.
Domestic Violence
När våldet är ständigt närvarande finns det ingen frihet. Min målning försöker visa hur det begränsar och kontrollerar kvinnor som ständigt är på sin vakt och aldrig kan slappna av. Samtidigt som hon måste akta sig för mannens våld så måste fasaden utåt upprätthållas. Ändå finns tecknen där tydligt för den som tittar, händerna avslöjar ångesten bakom kroppens krampaktigt upprätthållna ordning. Men vad vet vi om vad som sker innanför någon annans väggar? Våldet är en alltid närvarande möjlighet som kan slå åt håll som vi inte förutsett.
House of Obstacles and Invitations
Människosjälen liknas ofta vid ett hus, med fallgropar, stängda dörrar och hemliga skrymslen och vrår. Vi längtar efter att bjuda in andra i våra rum, att dela med oss av erfarenheter och tankar till våra medmänniskor men det är inte alltid lätt att släppa in varandra. Kvinnan på målningen visar den här ambivalensen, viljan att bryta upp de låsta portarna till sitt inre men också önskan att bevara sin integritet.
onsdag 3 juni 2015
TYSTNADSMANIFESTET
Tystnadsmanifestet
Kära
lärare
Det
pratas så mycket om
att
alla elever ska ha rätt att uttrycka sig
men
rätten att inte uttrycka sig glöms bort.
Att
vara tyst är inte att vara dum och okunnig
det
behöver inte betyda att man inte har något att säga.
Man
kanske bara inte har lust att säga det just då.
Det
är ett val som alla borde få kunna göra.
Att
tvinga någon att tala är att göra intrång.
Gör
plats för tystnaden, för valet,
för
möjligheten att uttrycka
inte
bara vad man vill
utan
när man vill.
Kära
elever
Precis
som ni
har
rätt att uttrycka er
har
ni rätt att vara tysta.
Att
vara där men inte delta,
att
sitta vid sidan av och lyssna,
att
rycka på axlarna ”jag vet inte”.
Ni
har rätt till den ultimata tystnaden,
kroppens
tystnad, att inte vara närvarande.
Att
vara tyst är att vägra bli bedömd
att
inte gå med på spelreglerna.
För
vems skull talar, skriver
och
skapar ni?
Tystnaden
kan
vara förtryck
Att
inte få tala är förtryck
Tystnaden
kan också vara makt
den
kan innebära att inte behöva stå till svars
att
själv bestämma vilka diskussioner man vill ta.
Den
som kan tvinga någon att tala har stor makt,
makten
att bryta sin in i någons inre rum.
Den
utövas genom utpressning
Varenda
dag i skolan
och
i arbetslivet.
Tystnad
är
ett val
och
som alla val
får
den konsekvenser.
Trots
det är valet
alltid
ens eget.
Tystnadsrätten:
1.
Rätten att inte prata
2.
Rätten att inte skriva
3.
Rätten att inte svara i telefon
(eller
på sms, mejl, facebook etc.)
4.
Rätten att inte infinna sig
5.
Rätten att få vara ifred
och
inte bevakas
eller
bedömas
fredag 8 maj 2015
Veckoreflektion 5/8
Så jag har börjat skriva nu. Mitt största problem är att få ihop alla tankar på ett logiskt och trovärdigt sätt. För tillfället håller alltsammas på att utmynna i 1. Att allting är fel 2. Att allting är kapitalismens fel. Tja, det är väl inte en jättekontroversiell tanke så varför inte. En vill ju gärna komma fram till något slags hopp eller ljusning men just detta med de djurens situation i världen känns ganska nattsvart. Och enormt. Människan är ett jävla skitdjur.
MMMMMMMÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄDetta är vår ensamhet: Vi gråter ner i deras oförstående pälsar, lägger våra våta kinder mot deras stumma fjäderdräkt.mä.xc,':l,ddddddddddddc-dddkcddk-
vt6öt´åk.´´´qqq
MMMMMMMÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄDetta är vår ensamhet: Vi gråter ner i deras oförstående pälsar, lägger våra våta kinder mot deras stumma fjäderdräkt.mä.xc,':l,ddddddddddddc-dddkcddk-
vt6öt´åk.´´´qqq
Och där kom en katt på tangentbordet. Imponerad av att hon lyckades hitta ctrl+v. Hon tyckte att biten om att allt är nattsvart och människan ett skitdjur var lite överdriven så hon tog bort den, fast jag la till den igen för jag gillar att överdriva. Tur att man har lite icke-mänskligt sällskap i dessa dystra funderingar. Eh, så vart var jag nu då. Jo, jag skriver alltså om människans relation till djuren och hur den speglas i konsten. Det är ju inte så komplicerat. Eller ja. Får se om jag kan få in det jag tänkt och skrivit om symboler i det också.
 |
| Lånade en bok om djur i konsten. Den var fin fast den handlade mer om äldre konst så kanske inte så användbar. Fast författaren pratade också om något slags samhörighet mellan människan och djuren som gått förlorad. China (katten) lade sig mitt i ett stycke om katter i konsten som för att säga "vadå konst, jag är ju här". |
Jag har en känsla av att jag trots allt behöver Barthes fast jag har låtit honom vila ett tag. Detta med att någonting töms på sin ursprungliga betydelse och ockuperas av ett mytsystem känns ju som något som går att applicera på djur. Jag tänker mig att det finns två huvudmyter om dem som står i kontrast till varandra samtidigt som de kompletterar varandra. De här föreställningarna gör det svårt att att se de riktiga djurens egna väsen. Dels är det djuren som maskiner, som något utan känslor som producerar kött/mjöl/ägg eller kan användas på olika sätt. Det andra är att se djuren som något slags sagoväsen som inte finns på riktigt, de tänkande och kännande djuren som vi projicerar oss själva på, disneydjuren, leksakerna.. Och att djuren inte uppfyller våra ideer om de tänkande och kännande disneydjuren gör att det rättfärdigas att behandla dem som något utan värde. Inget av de här sätten att föreställa sig djur ger dem plats att vara vad de är, något annorlunda än oss. Typ så. Vet inte om det var så här Barthes tänkte sig eller om jag tolkat hans teorier om myter fel, men äsh.
Sen har jag en annan tanke också som liksom växt fram vid sidan av, att vi ser på konst på samma sätt som vi ser på djur. Båda lever en marginaliserad tillvaro. Vi har tappat kontakten med båda i vårt vardagliga liv. De blir obegripliga för oss. Vi ser på dem och de kan inte uppfylla förväntningarna vi har. Mötena uteblir. Det är bara något vagt påminnande igenkännande, en känsla av något som borde vara där men i de flesta fall uteblir. Någon sorts tomhet i tillvaron. Eller är det bara jag som känner så?
Här kommer tankarna om att det beror på att vi lever i ett samhälle där allting i första hand mäts i pengar och varken djurens eller konstens värde är (eller borde vara, enligt mig) ekonomiskt. Men på grund av att pengar är det enda som verkligen räknas måste djuren förpackas som varor som går att sälja, som sagor som går att sälja, för att ha något existensberättigande, och konsten uppfattas som onödig, avskuren från livets stora strömfåra, den ekonomiska. Revolution, någon?
måndag 4 maj 2015
Veckoreflektion 4/5
Jag har gått ganska långt bort från det jag skrev om förra veckan - i tanken. Den rusar före så orden knappt hinner med. Men jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma fram till. Min essä kommer förmodligen inte bli av det slaget att den svarar på en fråga. Har jag tur så är det kanske en fråga jag kommer fram till, och inser att allt det andra var svar som ledde just dit. Jag hoppas att jag kommer märka att jag gått i en cirkel och kommer tillbaka dit jag började.
Förra söndagen gick jag på museum. Jag hittade ingenting som jag ville skriva om på konstmuseet, det mesta var dött och tyst och i sin egen värld. Det är svårt att gå på museum. Jeanette Winterson skriver om det i en essä (i boken konst-essäer om extas och skamlöshet), om allting som står i vägen, om hur svårt det är att stanna kvar vid en målning och få ut något av det, men hon tycker att vi är för dåliga på att försöka, att vi inte ska kräva ögonblicklig underhållning och tillfredsställelse av konsten. Hon har säkert rätt.
Jag gick in på Röhsska museet för att titta lite på en utställning jag gått förbi många gånger på vägen till HDK. Det var fint. Jag ska inte säga att det var en helt annan upplevelse och att jag blev oerhört tagen, men jag kände att "ja men kanske, här kanske det finns något litet att hämta". Utställningen är gjord av Christian-Pontus Andersson och heter "Eden, see you on the other side". Den består av olika skulpturer och tryck på aluminium. De föreställer människor, nakna eller i underkläderna, som blundar eller ser ledsna ut. I några av skulpturerna har han även uppstoppade djur som på olika sätt interagerar med människofigurerna. Det är framför allt de som jag tycker är intressanta.
 |
| Pontus-Christian Andersson - Carry me, carry me gently |
Jag hade också läst en essä av John Berger som handlar om hur människor ser på djur, som jag tyckte var bra. Enligt honom så har vi tappat bort vår naturliga relation till djur. Vi tittar på dem men de bryr sig inte om oss.. och vi förstår dem inte. Han skriver också att människornas första symboler var djur. Grottmålningar föreställde djur. Vår kunskap om dem är makt - och skillnad. Att gå på zoo är som att gå på museum, Ah jag får nog läsa den en gång till för nu har jag glömt lite. Men nu hade jag fått två spår att följa - symboler och djur. Eftersom djur i konsten ofta är symboler så verkade det ganska vettigt.
På måndagen hade jag handledning med Beatrice. Det gick inte så bra. Egentligen kände jag mig nog inte så redo att handledas för alla tankar bara studsade runt i huvudet. Så hon sa "Jaha, då ställer jag frågor" och hon frågade om vilket perspektiv jag skulle ha och jag sa semiotiskt och hon sa att det är en metod och inget perspektiv. Och då kände jag mig korkad. Och så började hon förklara genusglasögon och queerperspektiv och jag höll med och sa att jag förstod precis för jag ville mest bara gå därifrån. Och jag förstod precis. Jag vet vad det innebär att ha genusglasögonen på mig. Jag har jämt det. Det kanske inte är de allra skarpaste alltid men när de väl placerat sig på näsan blir man inte av med dem. Problemet var bara att jag just därför inte hade den minsta lust att skriva om genus eller queer eller ens postkolonialism. Just då kände jag mig bara stukad, men så här i efterhand kanske jag ändå fick med mig något litet frö till tankar som kom senare.
På tisdagen var det grupphandledning med Olle och då blev jag gladare igen, han är lite mer för det här med att det ska vara fritt och man ska få prova och misslyckas lite, så jag kände att det bara var att fortsätta där jag var så skulle perspektivdelen lösa sig av sig självt. Jag funderade lite på om djurrätt skulle kunna vara ett perspektiv såväl som feminism eller något annat, så jag började läsa en bok som heter "Djurrätt och socialism" av Toivo Jokkala och Pelle Strindlund (för om inte djurrätt funkar så kanske man kan slänga in lite Marx också). Och så lånade jag "När kultur blir natur" som är en samling av krönikor och essäer av Lisa Gålmark som skriver mycket om djurrätt. "Människor ser på djur med glasögon färgade av makt" skriver hon. Där är glasögonen igen.
Snabb sammanfattning av Djurrätt och socialism, så som jag fattat det. Ta det med en nypa salt.
Djurrätt:
Människans förtryck av djuren försvaras på olika sätt.
Inom kristen tradition: Djuren är givna oss av gud för att vi ska bestämma över dem och äta upp dem. Vi är guds avbild och de är själlösa.
Moralfilosofiskt: Eftersom bara människor kan tänka och känna är det bara människor som förtjänar att behandlas som moraliska subjekt.
Men: vissa människor kan vara ungefär på samma tänkande och kännande-nivå som vissa djur, till exempel små barn är kanske inte smartare än hundar. Man kan förstås tycka att människor är mer värda bara för att de tillhör arten människor, men det är egentligen inte mer logiskt än att påstå att män är mer värda för att de är män, eller vita mer värda för att de är vita.
Detta kan man väl diskutera fram och tillbaka i oändlighet men min åsikt är att man inte kan avskriva djuren alla egenskaper som gör att de förtjänar att behandlas som moraliska subjekt, bara för de är annorlunda. De kan tänka, känna, ha relationer, de kan vara lyckliga och de kan lida. De är inte maskiner som vi får använda hur vi vill.
Marx: Det som skiljer människan från djuren är att människan har en livsaktivitet som står utanför den egna personen. Djuren skapar bara sig själva, djuren är sin livsaktivitet.
Marx: De förtryckta kommer att resa sig av historisk nödvändighet, inte för att det är RÄTT utan för att de VILL HA. Det är materiella förutsättningar som bestämmer historiens gång och inte ideologiska föreställningar.
Djuren kommer knappast göra revolution, så de kan bara hoppas på att de materiella förutsättningarna ska bli sådana att människor tjänar på att djuren har det bra? (Eller att människan utrotar sig själv?) Men jag kan tänka mig att materiella förutsättningar kan påverka om människor är benägna att handla moraliskt eller inte. Är man helt upptagen med att hanka sig fram och förtjäna sitt uppehälle så kanske man inte orkar tänka på någon annan. Har man det bra själv och har tid att tänka efter så kanske man har lättare att utvidga sin syn på vilka som förtjänar rättvisa och goda liv.
I "djurrätt och socialism" nämns Barbara Noske, som skriver om djuren i relation till Marx alienationsteori. Enligt Marx så blir arbetaren i det kapitalistiska systemet alienerad, avskuren, från sin livsaktivitet. Arbetet förlorar mening när man bara blir en kugge i ett stort maskineri som producerar överflöd åt den som äger företaget. På samma sätt bli djuren i djurfabrikerna främmande inför sin produkt, sina förmågor, sina artfränder och från sin natur. Hon verkar ha många intressanta tankar och jag skulle gärna läsa hennes bok. Hon skriver också om hur vi tolkar djurens sexualitet och liv utifrån våra egna föreställningar om kärnfamiljen.
Vad har nu detta för betydelse för konsten? Hur skulle en konstkritik baserad på djurrätt se ut?
Man kan kanske inte lyfta fram djurens egen konst (eller?) men man kan titta på hur vi människor framställer djur. Hur deras underordning upprätthålls genom kulturen. Konsten och kulturen speglar förstås hur vi ser på djur: Som leksaker? Som maskiner? Som accessoarer? Som kapital? Som vänner? Som fiender? Som symboler? Som speglar för oss själva? Det är förstås också möjligt att göra konst som tar upp frågan på olika sätt. Lisa Gålmark skriver om "djurofferkonst" som sätter fingret på hyckleriet och vår kluvna syn på djur, folk blir upprörda över att man plågar eller dödar djur för att skapa konst men inte när vi plågar och dödar miljarder av djur för att äta dem eller göra pälsar eller använda dem till djurförsök. Samtidigt är sådana verk ännu en bekräftelse på att djuren inte är värda något i sig själva, vi människor har makten att offra dem för våra syften, de töms på sin egen betydelse och blir symboler utan att ha någonting att säga till om.
 |
| Nathalia Edenmont - Still life |
Jag åkte till Berlin över helgen, och gick på museet för modern konst, Hamburger Banhof. I ett av rummen fanns stora gula block, som man kunde läsa var gjorda av djurfett. Här är djurens identiteter helt upplösta, reducerade till en död massa, stum, uttryckslös, meningslös, en produkt, ett material. Alieneringens yttersta punkt? Det gjorde mig illamående. I broschyren till Christian-Pontus Anderssons utställning kan man läsa att djuren han har använt är självdöda och "konstnärens sätt att inkorporera dem i sina verk präglas av stor respekt". Ändå tänker jag att de inte är där i egenskap av sig själva utan som objekt som konstnären eller betraktaren kan fylla med mening. Vi ser dem inte som döda individer utan som skulptur. Vi ser dem kanske inte ens som djur utan som symboler, myter som handlar om oss själva.
 |
| Joseph Beuys - Tallow |
fredag 24 april 2015
Veckoreflektion 24/4
Har gett mig in i essäskrivandet med liv och lust. Det vill säga har lånat böcker som verkar intressanta men som ger mig huvudvärk och tunga ögonlock när jag öppnar dem.. Insåg att jag lånat tre böcker från sextiotalet, en från 1971 och den nyaste från 1980. Och att den ena var utgiven av The Trustees of hte Society for Promoting Christian Knowledge. Hm. Jaja, det var ju bara en första liten skörd.
Då är ju frågan: Vad är det jag ska skriva om?
Jag tror jag ska skriva om symboler. Men inte om vad de betyder en och en utan mer övergripande, vad de är och vad de gör.
Jag läste ett kapitel om symboler i Introduction to Aesthetics av George Dickie som jag köpte (men aldrig läste) när jag pluggade filisofi. Han hade en väldigt icke-mystisk syn på dem. De är helt enkelt någonting som betyder något mer eller något annat, och i konsten kan de användas på bra eller dåligt sätt. De kan skapas på formellt sätt och informellt. Alltså medvetet eller mer eller mindre av misstag. Konstnärer kan använda färdiga symboler eller skapa nya genom att sätta in ett element som inte passar in i verket, genom hur man placerar något nära något annat, genom att det har något form av likhet med det det ska symbolisera, yttre eller inre. Herr Dickie verkar tänka sig att en symbol helt enkelt är ett verktyg för att visa något ganska specifikt på ett effektfullt sätt, och att det alltså går att översätta en symbol till det den symboliserar. Till exempel ett lamm på en kristen målning symboliserar Kristus och så är det bra med det. Det kanske bara är för att han är filosof och följaktligen torr som en papperstuss. Symboler ska förstås och förstärka meningen i bilden. Annars är användandet av dem misslyckat.
Det som jag tycker är mest intressant i Dickies kapitel är denna fundering:
"It is also possible and probably frequently occurs that artists place things in their work that have the aura of beeing symbols but in fact do not suceed in beeing symbols. Masses of such 'symbols' in a work wold lend to it the appearance of significance. Perhaps some of the strange things in surrealist art are this kind of 'symbols'."
Vad är denna aura för något? Vart kommer den ifrån? Är de verkligen inte symboler bara för att det inte går/är svårt att avläsa dem? De kanske är symboler för just den omöjligheten? De kanske är symboler för den symboliska auran? Surrealisterna var ju intresserade av det undermedvetna, måste man vara medveten om symbolerna man placerar i sina verk för att de ska vara symboler?
Och här kom jag in på C G Jung. Han ser symbolerna som ett sätt för vårt undermedvetna att kommunicera med oss, framför allt genom drömmar. Och så är det ju det där med arketyperna, som symbolerna uppstår ur, om jag förstod det rätt. Jag läste hans kapitel i en bok som han skrivit tillsammans med några medarbetare för att göra hans teorier mer tillgängliga för vanligt obildat folk, och jag vet inte riktigt vad jag tog med mig därifrån. Hans syn på symboler är att de aldrig går att förklara helt och hållet, som jag förstår det. En symbol är något mer än bara ett tecken för något annat. Hur som helst handlade det mesta om drömmar, och jag vet inte riktigt hur han ser på symboler i konsten. Jag tänker mig att symboler från det undermedvetna mycket väl skulle kunna manifestera sig i konst lika väl som i drömmar. För mig är det inte alls alltid självklart varför jag väljer att lägga in vissa motiv i mina bilder, men någonting får mig att välja ändå, det är inte bara en slump.
Jag har inte hittat en bild att utgå från än, men jag skulle vilja hitta en som har just den där symboliska auran. Jag är inte så intresserad av att analysera själva symbolerna och slå upp i lexikon saker som att lejon betyder styrka och så vidare, utan mer av den samlade känslan av betydelse. Jag vill också hitta ett verk i verkligheten, det vill säga inte i en bok eller på en skärm, så jag tänker ge mig ut på jakt i morgon eller på måndag.
Har börjat läsa Barthes "Mytologier" också och den andra delen där han förklarar och analyserar mytbildandet är ganska svårgenomtränglig. Sitter och rynkar ihop hela ansiktet i mina försök att förstå så jag kommer att åldras i förtid. Återkommer om detta när jag har förstått.
 |
| Veckans bokskörd |
Då är ju frågan: Vad är det jag ska skriva om?
Jag tror jag ska skriva om symboler. Men inte om vad de betyder en och en utan mer övergripande, vad de är och vad de gör.
Jag läste ett kapitel om symboler i Introduction to Aesthetics av George Dickie som jag köpte (men aldrig läste) när jag pluggade filisofi. Han hade en väldigt icke-mystisk syn på dem. De är helt enkelt någonting som betyder något mer eller något annat, och i konsten kan de användas på bra eller dåligt sätt. De kan skapas på formellt sätt och informellt. Alltså medvetet eller mer eller mindre av misstag. Konstnärer kan använda färdiga symboler eller skapa nya genom att sätta in ett element som inte passar in i verket, genom hur man placerar något nära något annat, genom att det har något form av likhet med det det ska symbolisera, yttre eller inre. Herr Dickie verkar tänka sig att en symbol helt enkelt är ett verktyg för att visa något ganska specifikt på ett effektfullt sätt, och att det alltså går att översätta en symbol till det den symboliserar. Till exempel ett lamm på en kristen målning symboliserar Kristus och så är det bra med det. Det kanske bara är för att han är filosof och följaktligen torr som en papperstuss. Symboler ska förstås och förstärka meningen i bilden. Annars är användandet av dem misslyckat.
 |
| Lyckat symbolanvändande när lammet med korset förstärker temat med offer och korsfästelse. |
Det som jag tycker är mest intressant i Dickies kapitel är denna fundering:
"It is also possible and probably frequently occurs that artists place things in their work that have the aura of beeing symbols but in fact do not suceed in beeing symbols. Masses of such 'symbols' in a work wold lend to it the appearance of significance. Perhaps some of the strange things in surrealist art are this kind of 'symbols'."
Vad är denna aura för något? Vart kommer den ifrån? Är de verkligen inte symboler bara för att det inte går/är svårt att avläsa dem? De kanske är symboler för just den omöjligheten? De kanske är symboler för den symboliska auran? Surrealisterna var ju intresserade av det undermedvetna, måste man vara medveten om symbolerna man placerar i sina verk för att de ska vara symboler?
Och här kom jag in på C G Jung. Han ser symbolerna som ett sätt för vårt undermedvetna att kommunicera med oss, framför allt genom drömmar. Och så är det ju det där med arketyperna, som symbolerna uppstår ur, om jag förstod det rätt. Jag läste hans kapitel i en bok som han skrivit tillsammans med några medarbetare för att göra hans teorier mer tillgängliga för vanligt obildat folk, och jag vet inte riktigt vad jag tog med mig därifrån. Hans syn på symboler är att de aldrig går att förklara helt och hållet, som jag förstår det. En symbol är något mer än bara ett tecken för något annat. Hur som helst handlade det mesta om drömmar, och jag vet inte riktigt hur han ser på symboler i konsten. Jag tänker mig att symboler från det undermedvetna mycket väl skulle kunna manifestera sig i konst lika väl som i drömmar. För mig är det inte alls alltid självklart varför jag väljer att lägga in vissa motiv i mina bilder, men någonting får mig att välja ändå, det är inte bara en slump.
Jag har inte hittat en bild att utgå från än, men jag skulle vilja hitta en som har just den där symboliska auran. Jag är inte så intresserad av att analysera själva symbolerna och slå upp i lexikon saker som att lejon betyder styrka och så vidare, utan mer av den samlade känslan av betydelse. Jag vill också hitta ett verk i verkligheten, det vill säga inte i en bok eller på en skärm, så jag tänker ge mig ut på jakt i morgon eller på måndag.
Har börjat läsa Barthes "Mytologier" också och den andra delen där han förklarar och analyserar mytbildandet är ganska svårgenomtränglig. Sitter och rynkar ihop hela ansiktet i mina försök att förstå så jag kommer att åldras i förtid. Återkommer om detta när jag har förstått.
måndag 20 april 2015
Veckoreflektion för många veckor, månadsreflektion kanske till och med.
Ja, tvinga oss! ropade jag glatt när Olle sa att vi alla skulle använda bloggen. SKULLE ANVÄNDA BLOGGEN. ALLA. Jag var inte ironisk, jag menade det. Då tyckte jag att det var en strålande idé. Sedan dess har jag varit oerhört oproduktiv. För en vecka sedan tyckte jag att vi skulle ha mer undervisning, att vi har för lite lärarledd tid. Sedan missade jag nästa seminarium. Någon sa att essän vi ska skriva bara skulle vara tre sidor och jag uttryckte förstås mitt missnöje över de låga kraven på oss. Det visade sig vara fel och jag kommer garanterat sitta sista veckan och försöka knåpa ihop de sista fyra av de fem obligatoriska sidorna. Jösses. Vad ska man säga om detta. Jag är helt enkelt en mycket sämre student än jag tror. Eller så tror jag att folk ska tro att jag är en bättre student om jag ger sken av att vara ambitiös? Det är ingen medveten strategi i alla fall. För att ge något slags uppdatering om vad jag gjort de senaste veckorna (mest gnällt) kommer här min (gnälliga) reflektion över bildanalysarbetet:
Reflektion Bildanalyser
Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Ibland känns det som att jag alltid måste vara motvalls, som att jag varit irriterad på alla bildanalysmodeller bara för sakens skull. I början av den här perioden kände jag frustration över att jag inte förstod allting och jag hoppades att det skulle gå över, men den inledande fasen av förvirring inför något nytt tog liksom aldrig slut, den gled över i irritation och likgiltighet. Den här utläggningen om mitt allmänna känsloläge är kanske varken intressant eller relevant, men jag tror inte att jag kan reflektera över de här bildanalysmodellerna utan att tala om hur jag upplever dem.
Jag tycker att de är i många fall onödigt tillkrånglade och den enda som jag har känt har en struktur som har en logisk följd är Panofski, men han har å andra sidan bara tre punkter. Skriver jag en text så vill jag att det ena stycket ska följa på det andra på ett naturligt sätt, och inte enligt en uppstyltad modell. Det går kanske att använda de här modellerna på ett mer fritt om man kan alla delarna i dem väl och inte hela tiden behöver återvända till dem för att se: Jaha vad ska jag ta för något härnäst?
Speciellt irriterad var jag på Nordströms "Inre kontext". Varför ska man plötsligt, efter att ha lämnat konnotationen där man tolkar verkets olika delar och gått in på sändare och verkets omgivning, återvända till motivet och börja dekonstruera det igen? Att titta på hur verkets olika delar står i relation till varandra tycker jag borde få plats inom konnotationsdelen.
Jag läser igen vad det egentligen står i boken. Att man ska beakta växelspelet mella punkterna. Att man ska skriva om kontexternas inverkan på den denotativa och konnotativa teckenbildningen. Så kanske är det inte så täta skott mellan de olika delarna som jag har trott. Kanske kunde man ha skrivit analysen i sin egen ordning, och använt Nordström mer som en checklista så man fått med allt det viktiga, och om man missat något kunde man petat in det där det passat. Jag får prova det nästa gång. Det jag tyckte bäst om i Nordströms modell var att man under konnotationsdelen fick ha med både kulturella och privata associationer, eftersom jag tycker att det är så svårt att dra en gräns mellan dem. Även om jag inte svävade iväg jättelångt i mina tankar utan försökte dra rimliga paralleller var det befriande att kunna använda sina egna erfarenheter utan att behöva leta efter utomstående referenser.
Panofskis modell upplevde jag som mer inriktad på fakta om verket. Eftersom jag valde en bild som det gick att få reda på mycket om, både när det gällde motivet och konstnären, så slapp jag våndan av att själv försöka hitta trovärdiga kopplingar. Samtidigt kändes det lite som att jag fuskade när jag bara skrev om sådant jag visste och inte gjorde så mycket egen tolkning. Jag använde samma bild till Panofski och Nordström så jag försökte avsiktligt att inte skriva samma saker i de båda analyserna utan hitta det som skiljde dem åt, därför hade jag med mindre egna tankar i Panofskianalysen än jag kanske kunde haft annars. Jag tycker inte Panofski är så dum, egentligen, men jag vet inte om jag fick riktigt grepp om steg två och tre. Steg tre = Den ikonologiska tolkningen = Den slutliga uttolkningen. Vad är det? Är inte allt man skriver en del av tolkandet? Jobbar man inte hela tiden med - å ena sidan/å andra sidan? Kan det finnas en slutlig uttolkning då? Å ena sidan. Å andra sidan.
Jag lämnar Panofski och Nordstöm och funderar lite över Sonesson. Jag valde att analysera en abstrakt bild enligt Sonessons modell. Jag tyckte det fungerade ganska bra. Men så gjorde jag det också enkelt för mig. Jag gick igenom lathunden för analysen och komprimerade den ännu mer, till tio frågor som jag följde så gott jag kunde.
Vad föreställer bilden?
Hur är bilden gjord? (utseende)
Vad händer utanför bilden?
Vad betyder bildens innehåll?
Vad är oväntat, vad är bekant? Vilka motsatser finns?
Vilka stilar eller genrer kan man koppla bilden till?
Om det finns text i anslutning till bilden, hur påverkar den?
Hur är bilden gjord? (teknik)
Vad var bilden tänkt att användas till?
Hur används bilden? Vart finns den?
Det är möjligt att jag förenklade för mycket och missade något, men på en sida fick det inte plast med just så mycket mer än detta ändå. Jag gillade att Sonesson gjorde tydlig skillnad på det piktorala och det plastiska, i de tidigare analyserna blev det så mycket fokus på själva motivet att jag nästan glömde att fundera över teknik och form. Även stil och genre tycker jag fick en tydligare plats i hans modell. Jag kände mig friare med Sonesson. Kanske var det för att hans metod verkade fokusera mer på min egen upplevelse av bilden. Eller så var det bara utmattning och den gamla vanliga motvalls-känslan som fick mig att stycka ner Sonessons tjusiga analysmodell till mina enkla frågor.
Det kliade i fingrarna på mig att slakta alla tre modellerna och göra om dem helt efter mitt eget huvud, men jag fullföljde aldrig helt den tanken. Jag gjorde ett litet utkast:
1. Vad ser jag?
Motiv och Teknik
2. Vad handlar det om?
Privata associationer
Kulturella konnotationer - semiotiska tecken och ev. skriftliga källor
Detaljer och helhet
3. Varför ser det ut som det gör?
Kulturhistoriskt sammanhang (allmänt)
Skapares och ev. beställares påverkan (särskilt)
4. Var finns bilden och hur används den.
Detta får jag nog jobba vidare på. Men varför, egentligen? Vad är det jag ska leta efter? Det är kanske just det som gjort mig frustrerad, att inte riktigt veta vad man är ute efter? Är det viktiga mina känslor, upplevelser och tankar, eller att gräva fram fakta? Det känns som att man hela tiden kastas mellan det oerhört subjektiva och något som ska föreställa allmängiltigt. Jag upplever att de olika analysmodellerna gör anspråk på att vara vetenskapliga, samtidigt som man inte kan komma fram till några objektiva svar. Fast det hade varit ännu värre om de utgav sig för att producera sanning! Kanske är de till för att man ska kunna använda dem som karta och kompass när man utforskar andras bildvärldar? Det är också sin egen värld av bilder och associationer man upptäcker, och med analysmodellernas hjälp kan man tvingas ta vägar som man annars inte hade hittat. Men för mig känns de ibland snarare som restriktioner och onödiga regler än verktyg som kan hjälpa mig.
Reflektion Bildanalyser
Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Ibland känns det som att jag alltid måste vara motvalls, som att jag varit irriterad på alla bildanalysmodeller bara för sakens skull. I början av den här perioden kände jag frustration över att jag inte förstod allting och jag hoppades att det skulle gå över, men den inledande fasen av förvirring inför något nytt tog liksom aldrig slut, den gled över i irritation och likgiltighet. Den här utläggningen om mitt allmänna känsloläge är kanske varken intressant eller relevant, men jag tror inte att jag kan reflektera över de här bildanalysmodellerna utan att tala om hur jag upplever dem.
Jag tycker att de är i många fall onödigt tillkrånglade och den enda som jag har känt har en struktur som har en logisk följd är Panofski, men han har å andra sidan bara tre punkter. Skriver jag en text så vill jag att det ena stycket ska följa på det andra på ett naturligt sätt, och inte enligt en uppstyltad modell. Det går kanske att använda de här modellerna på ett mer fritt om man kan alla delarna i dem väl och inte hela tiden behöver återvända till dem för att se: Jaha vad ska jag ta för något härnäst?
Speciellt irriterad var jag på Nordströms "Inre kontext". Varför ska man plötsligt, efter att ha lämnat konnotationen där man tolkar verkets olika delar och gått in på sändare och verkets omgivning, återvända till motivet och börja dekonstruera det igen? Att titta på hur verkets olika delar står i relation till varandra tycker jag borde få plats inom konnotationsdelen.
Jag läser igen vad det egentligen står i boken. Att man ska beakta växelspelet mella punkterna. Att man ska skriva om kontexternas inverkan på den denotativa och konnotativa teckenbildningen. Så kanske är det inte så täta skott mellan de olika delarna som jag har trott. Kanske kunde man ha skrivit analysen i sin egen ordning, och använt Nordström mer som en checklista så man fått med allt det viktiga, och om man missat något kunde man petat in det där det passat. Jag får prova det nästa gång. Det jag tyckte bäst om i Nordströms modell var att man under konnotationsdelen fick ha med både kulturella och privata associationer, eftersom jag tycker att det är så svårt att dra en gräns mellan dem. Även om jag inte svävade iväg jättelångt i mina tankar utan försökte dra rimliga paralleller var det befriande att kunna använda sina egna erfarenheter utan att behöva leta efter utomstående referenser.
Panofskis modell upplevde jag som mer inriktad på fakta om verket. Eftersom jag valde en bild som det gick att få reda på mycket om, både när det gällde motivet och konstnären, så slapp jag våndan av att själv försöka hitta trovärdiga kopplingar. Samtidigt kändes det lite som att jag fuskade när jag bara skrev om sådant jag visste och inte gjorde så mycket egen tolkning. Jag använde samma bild till Panofski och Nordström så jag försökte avsiktligt att inte skriva samma saker i de båda analyserna utan hitta det som skiljde dem åt, därför hade jag med mindre egna tankar i Panofskianalysen än jag kanske kunde haft annars. Jag tycker inte Panofski är så dum, egentligen, men jag vet inte om jag fick riktigt grepp om steg två och tre. Steg tre = Den ikonologiska tolkningen = Den slutliga uttolkningen. Vad är det? Är inte allt man skriver en del av tolkandet? Jobbar man inte hela tiden med - å ena sidan/å andra sidan? Kan det finnas en slutlig uttolkning då? Å ena sidan. Å andra sidan.
Jag lämnar Panofski och Nordstöm och funderar lite över Sonesson. Jag valde att analysera en abstrakt bild enligt Sonessons modell. Jag tyckte det fungerade ganska bra. Men så gjorde jag det också enkelt för mig. Jag gick igenom lathunden för analysen och komprimerade den ännu mer, till tio frågor som jag följde så gott jag kunde.
Vad föreställer bilden?
Hur är bilden gjord? (utseende)
Vad händer utanför bilden?
Vad betyder bildens innehåll?
Vad är oväntat, vad är bekant? Vilka motsatser finns?
Vilka stilar eller genrer kan man koppla bilden till?
Om det finns text i anslutning till bilden, hur påverkar den?
Hur är bilden gjord? (teknik)
Vad var bilden tänkt att användas till?
Hur används bilden? Vart finns den?
Det är möjligt att jag förenklade för mycket och missade något, men på en sida fick det inte plast med just så mycket mer än detta ändå. Jag gillade att Sonesson gjorde tydlig skillnad på det piktorala och det plastiska, i de tidigare analyserna blev det så mycket fokus på själva motivet att jag nästan glömde att fundera över teknik och form. Även stil och genre tycker jag fick en tydligare plats i hans modell. Jag kände mig friare med Sonesson. Kanske var det för att hans metod verkade fokusera mer på min egen upplevelse av bilden. Eller så var det bara utmattning och den gamla vanliga motvalls-känslan som fick mig att stycka ner Sonessons tjusiga analysmodell till mina enkla frågor.
Det kliade i fingrarna på mig att slakta alla tre modellerna och göra om dem helt efter mitt eget huvud, men jag fullföljde aldrig helt den tanken. Jag gjorde ett litet utkast:
1. Vad ser jag?
Motiv och Teknik
2. Vad handlar det om?
Privata associationer
Kulturella konnotationer - semiotiska tecken och ev. skriftliga källor
Detaljer och helhet
3. Varför ser det ut som det gör?
Kulturhistoriskt sammanhang (allmänt)
Skapares och ev. beställares påverkan (särskilt)
4. Var finns bilden och hur används den.
Detta får jag nog jobba vidare på. Men varför, egentligen? Vad är det jag ska leta efter? Det är kanske just det som gjort mig frustrerad, att inte riktigt veta vad man är ute efter? Är det viktiga mina känslor, upplevelser och tankar, eller att gräva fram fakta? Det känns som att man hela tiden kastas mellan det oerhört subjektiva och något som ska föreställa allmängiltigt. Jag upplever att de olika analysmodellerna gör anspråk på att vara vetenskapliga, samtidigt som man inte kan komma fram till några objektiva svar. Fast det hade varit ännu värre om de utgav sig för att producera sanning! Kanske är de till för att man ska kunna använda dem som karta och kompass när man utforskar andras bildvärldar? Det är också sin egen värld av bilder och associationer man upptäcker, och med analysmodellernas hjälp kan man tvingas ta vägar som man annars inte hade hittat. Men för mig känns de ibland snarare som restriktioner och onödiga regler än verktyg som kan hjälpa mig.
fredag 27 mars 2015
Veckoreflektion 27/3
Tjena bloggen!
Efter första veckan med semiotik och bildanalys är jag förvirrad och irriterad. Det är kanske bra. Jag tror det är allt det här uppdelandet och uppradandet som jag inte riktigt förstår mig på. Eller, jag förstår grejen med att plocka isär något i sina beståndsdelar för att granska dem och förstå helheten på andra sätt. Det är bara att det läggs så mycket energi på att förstå definitionerna, och att allting hur som helst går in i varandra på olika sätt. Därför verkar de här bildanalysschemana som vi ska arbeta med onödigt krångliga och samtidigt trubbiga. Jag tänker mig att alla bilder är olika och har olika historier, och alla som ser på dem är också olika och vet olika mycket så att det inte kan finnas något sätt som passar i alla situationer.
Det bästa vore kanske om man fick arbeta ifrån sin egen metod, en metod som kunde variera från bild till bild. Visst kunde man ha lite riktmärken som man kan tänka på, men inte steg 1 och 2 och 3 och så vidare som måste hållas åtskiljda (och detta enligt någon gubbe som hittat på lite som han själv tyckte?). Det är kanske detta som det är meningen att man ska komma fram till? Att man måste hitta sitt eget sätt? Fast man måste lära sig grunderna för att kunna tänja på gränserna och leka med det? Är det så? Eller borde det vara: Man måste leka först för att kunna lära sig? Det är förstås mer vetenskapligt med punkt 1 och 2 och 3 enligt valfri gubbe. Fast jag kan ju tycka att vetenskap borde lägga ner fixeringen vid gubbar som hittar på punkter och ha lite roligt istället, den är ändå inte objektiv och sannerligen inte logisk för alla. Jag kan tycka att vetenskap borde ta och bli en del av konsten istället, och inte tvärtom.
Som exempel på gubbar som bara bestämmer saker som de vill är att de i "seendets språk" bestämmer att det bara är människor som gör och tolkar tecken. Så är det ju helt uppenbart inte. En katt som jamar och stryker sig runt benen på en när man går mot kylskåpet ger ju tecken till mig att den vill ha mat lika tydligt som en person som säger "jag är hungrig". Och om jag ropar "FIIDOOO" för att jag vill att min hund ska komma så är det ju precis samma sak som om jag ropar "FRIIIDAAA" för att jag vill att min kompis ska komma. Det finns ingenting i definitionen av tecken som innehåll och uttryck som säger att det bara skulle kunna gälla människor. Ursäkta den lilla utvikningen, det bara irriterade mig och jag tycker det visar hur godtyckligt det kan vara ibland. Eller är jag bara irriterad för att jag själv inte förstår allting?
Efter första veckan med semiotik och bildanalys är jag förvirrad och irriterad. Det är kanske bra. Jag tror det är allt det här uppdelandet och uppradandet som jag inte riktigt förstår mig på. Eller, jag förstår grejen med att plocka isär något i sina beståndsdelar för att granska dem och förstå helheten på andra sätt. Det är bara att det läggs så mycket energi på att förstå definitionerna, och att allting hur som helst går in i varandra på olika sätt. Därför verkar de här bildanalysschemana som vi ska arbeta med onödigt krångliga och samtidigt trubbiga. Jag tänker mig att alla bilder är olika och har olika historier, och alla som ser på dem är också olika och vet olika mycket så att det inte kan finnas något sätt som passar i alla situationer.
Det bästa vore kanske om man fick arbeta ifrån sin egen metod, en metod som kunde variera från bild till bild. Visst kunde man ha lite riktmärken som man kan tänka på, men inte steg 1 och 2 och 3 och så vidare som måste hållas åtskiljda (och detta enligt någon gubbe som hittat på lite som han själv tyckte?). Det är kanske detta som det är meningen att man ska komma fram till? Att man måste hitta sitt eget sätt? Fast man måste lära sig grunderna för att kunna tänja på gränserna och leka med det? Är det så? Eller borde det vara: Man måste leka först för att kunna lära sig? Det är förstås mer vetenskapligt med punkt 1 och 2 och 3 enligt valfri gubbe. Fast jag kan ju tycka att vetenskap borde lägga ner fixeringen vid gubbar som hittar på punkter och ha lite roligt istället, den är ändå inte objektiv och sannerligen inte logisk för alla. Jag kan tycka att vetenskap borde ta och bli en del av konsten istället, och inte tvärtom.
Som exempel på gubbar som bara bestämmer saker som de vill är att de i "seendets språk" bestämmer att det bara är människor som gör och tolkar tecken. Så är det ju helt uppenbart inte. En katt som jamar och stryker sig runt benen på en när man går mot kylskåpet ger ju tecken till mig att den vill ha mat lika tydligt som en person som säger "jag är hungrig". Och om jag ropar "FIIDOOO" för att jag vill att min hund ska komma så är det ju precis samma sak som om jag ropar "FRIIIDAAA" för att jag vill att min kompis ska komma. Det finns ingenting i definitionen av tecken som innehåll och uttryck som säger att det bara skulle kunna gälla människor. Ursäkta den lilla utvikningen, det bara irriterade mig och jag tycker det visar hur godtyckligt det kan vara ibland. Eller är jag bara irriterad för att jag själv inte förstår allting?
 |
| Varför får inte jag vara med, Hasse, Sten-Gösta och Gert? |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)